Ted, helt rätt, det är aldrig läge för "radhusanarkism" om vi vill skapa förtroende. Vi måste antagligen acceptera vissa inskränkningar ibland, men då vill jag att de förbud för klättring som införs ska göra det på basis av äkta naturskydd, inte tyckande, åsikter och estetiska överväganden som t.ex. att "borrbultar är fult". Åsikter går inte att belägga objektivt, och det finna ingenting som säger att en åsikt är mer rätt än en annan, men så är inte fallet med t.ex. närvaron av rödlistade lavar.
I fallet med Bispberg förekom dock under utredningen så mycket subjektivitet att det är omöjligt för mig att tro, att beslutet om klätterförbud är grundat enbart i omsorg om naturen. Där förekom exempelvis "sakkunniga" utlåtanden från åtskilliga personer som aldrig varit i Bispberg, men som ändå uttalade sig tvärsäkert om klättringens negativa inverkan på naturen där. Sådana uttalanden kom t.ex. från Artdatabanken i Uppsala och från Världsnaturfonden. WWF kan glömma bidrag från mig efter det. Det fanns andra experter som uttalade sig mer nyanserat, t.ex. Göran Thor, en moss- och lavexpert, men i de fall dessa utlåtanden skickades in från Klätterförbundet tycktes de väga lätt i jämförelse med de mer kategoriska varianterna.
Vid tiden för klätterförbudets införande i Bispberg hade där klättrats i nästan 30 år, och tämligen intensivt den senaste 10-15-årsperioden. Det faktum att där då fortfarande fanns skyddsvärda växter (och de enda namngivna sådana fanns alltså nedanför berget där det fortfarande är fritt att röra sig - detta trots att en inventering av lavfloran på berget genomförts med assistans från klättrare) kan man ju tycka skvallrar om att klättringen inte kan ha haft en speciellt negativ inverkan på växtligheten.
Själv saknar jag klättringen i Bispberg något helt otroligt. För er som aldrig klättrat där kan jag citera professorn i juridik, Torgny Håstad, som i ett inlägg till länsstyrelsen skrev att "ett klätterförbud i Bispberg skulle slå lika hårt mot svensk klättring som ett skridskoförbud på Mälaren och i Stockholms skärgård skulle slå mot svensk långfärdsskridskoåkning".
Kanske en lätt överdrift, men det säger ändå rätt mycket om vad vi förlorat, åtminstone när det gäller lätta och medelsvåra flerreplängdsturer, dvs grad 3-5. Var utanför fjällvärlden i Sverige hittar vi sådana förutom i Bispberg? Rösås och Stugun, men inte på så värst många andra ställen, i varje fall inte med samma exponering och ihållandegrad, och i vart fall inte i mellansverige. Tragiskt.
I fallet med Bispberg förekom dock under utredningen så mycket subjektivitet att det är omöjligt för mig att tro, att beslutet om klätterförbud är grundat enbart i omsorg om naturen. Där förekom exempelvis "sakkunniga" utlåtanden från åtskilliga personer som aldrig varit i Bispberg, men som ändå uttalade sig tvärsäkert om klättringens negativa inverkan på naturen där. Sådana uttalanden kom t.ex. från Artdatabanken i Uppsala och från Världsnaturfonden. WWF kan glömma bidrag från mig efter det. Det fanns andra experter som uttalade sig mer nyanserat, t.ex. Göran Thor, en moss- och lavexpert, men i de fall dessa utlåtanden skickades in från Klätterförbundet tycktes de väga lätt i jämförelse med de mer kategoriska varianterna.
Vid tiden för klätterförbudets införande i Bispberg hade där klättrats i nästan 30 år, och tämligen intensivt den senaste 10-15-årsperioden. Det faktum att där då fortfarande fanns skyddsvärda växter (och de enda namngivna sådana fanns alltså nedanför berget där det fortfarande är fritt att röra sig - detta trots att en inventering av lavfloran på berget genomförts med assistans från klättrare) kan man ju tycka skvallrar om att klättringen inte kan ha haft en speciellt negativ inverkan på växtligheten.
Själv saknar jag klättringen i Bispberg något helt otroligt. För er som aldrig klättrat där kan jag citera professorn i juridik, Torgny Håstad, som i ett inlägg till länsstyrelsen skrev att "ett klätterförbud i Bispberg skulle slå lika hårt mot svensk klättring som ett skridskoförbud på Mälaren och i Stockholms skärgård skulle slå mot svensk långfärdsskridskoåkning".
Kanske en lätt överdrift, men det säger ändå rätt mycket om vad vi förlorat, åtminstone när det gäller lätta och medelsvåra flerreplängdsturer, dvs grad 3-5. Var utanför fjällvärlden i Sverige hittar vi sådana förutom i Bispberg? Rösås och Stugun, men inte på så värst många andra ställen, i varje fall inte med samma exponering och ihållandegrad, och i vart fall inte i mellansverige. Tragiskt.