Bispberg

[fson]

Mmm uppenbarligen lever världens sista dront just vid bispberg,... eller så.

Bjärven kanske..?

Per (som faktiskt klättrat på Bispberg innan förbudet, och slevat ärtsoppa ur storgrytan! Hu, så gammal man känner sig..)

 

[halq]

klättring är en liten minoritetssport och vi får tyvärr inget stöd från en allmänhet som inte vet att vi finns, jfr ridning som är en folksport och mtb likaså.

att inte tillhöra en grupp utan folkligt stöd är ett minus när muskler ska spännas i accesskonflikter jfr vargjakten.

 

[johnliungman]

Väloljar maskineri viktigare än antal utövare

Om du vill kan jag utan vidare ge dig exempel på naturreservat där de rödlistade arterna är strikt marklevande, men där det ändå råder klättringsförbud - men inte ridförbud eller tillträdesbegränsning i övrigt.
Jag inser att det inte är ditt fel, men lite konstigt är det.

I tillägg kan jag nämna, som forspaddlare, att vi tex är helt avstängda från paddling i Säveån under hela vårfloden. Argumenten handlar om fågel- och fiskliv. Vilket är konstigt. För vi är tysta, väldigt få, vidrör sällan varken botten eller strandkant, och framför allt slår vi inte ihjäl nån fisk. Fiskarna däremot brakar runt på stränderna, och dödar dessutom fisken... Och fiskare och vandrare får märkligt nog röra sig fritt i naturreservatet.

Som någon nämnde handlar accessarbete om att positionera sig som aktiv lobbyorganisation. Det har lite att göra med antalet utövare, utan mer med hur väloljat arbetet är och hur mycket plats man väljer att ta. Se bara på yrkesfiskarna. De är få, drar inte in några pengar, och bedriver kraftigt miljöförstörande verksamhet. Men de har ett enormt genomslag i media och i politiken.

Som klättrare måste vi bli oerhört mycket bättre på access, och det kräver engagemang, inte minst bland de av oss klättrare som har vana från maktens korridorer (jodå, de finns). Vi kan inte bara gömma oss bland buskarna och leka anarkister om vi vill behålla våra klippor.

 

[Mezzner]

Tyvärr låter allt detta korrekt.
Jag tycker inte det är tråkigt bara som klättrare, jag tycker ju att naturreservat är viktiga och blir ju bedrövad av att restriktioner och reservat verkar vara föremål för diverse särintressen. Det är ju inte bara så att det i onödan drabbar accessen, det är ju stor risk att skyddet inte alls fungerar så som det borde heller. Och risken finns ju också att respekten för reservaten utarmas om det är uppenbart att restriktionerna är dåligt underbyggda.

 

[Duracellkaninen]

Hade tjuvklättraren letat i denna tråd, så....

.... hade han hittat följande från Anders Wester (som i vart fall då var accessansvarig för Bispberg);

"Mycket arbete har lagts ned på att få access till Bispberg igen och "ocivil olydnad" leder bara till att klippan stängs för all framtid. Dessutom är allt arbete och framförallt förtroende som skapats mellan klättrare och myndighet bortkastat. Det finns hopp ännu - förstör det inte!

PS För ett antal år sedan, i början av förbudet, ertappades klättrare på berget vilka ställdes inför domstol och fick betala ordentligt med dagsböter.

Båda uppbringades direkt och fick böta +10000kr/ställdes inför tinget. I fallet Bispberg är dessutom de boende vid berget mycket vaksamma och ringer polis direkt."

 

[fling]

I tillägg kan jag nämna, som forspaddlare, att vi tex är helt avstängda från paddling i Säveån under hela vårfloden. Argumenten handlar om fågel- och fiskliv. Vilket är konstigt. För vi är tysta, väldigt få, vidrör sällan varken botten eller strandkant, och framför allt slår vi inte ihjäl nån fisk. Fiskarna däremot brakar runt på stränderna, och dödar dessutom fisken... Och fiskare och vandrare får märkligt nog röra sig fritt i naturreservatet.

Som någon nämnde handlar accessarbete om att positionera sig som aktiv lobbyorganisation. Det har lite att göra med antalet utövare, utan mer med hur väloljat arbetet är och hur mycket plats man väljer att ta. Se bara på yrkesfiskarna. De är få, drar inte in några pengar, och bedriver kraftigt miljöförstörande verksamhet. Men de har ett enormt genomslag i media och i politiken.

Som klättrare måste vi bli oerhört mycket bättre på access, och det kräver engagemang, inte minst bland de av oss klättrare som har vana från maktens korridorer (jodå, de finns). Vi kan inte bara gömma oss bland buskarna och leka anarkister om vi vill behålla våra klippor.

jag håller med. Det handlar inte om hur många vi är utan om hur bra vi driver accessarbetet. Det jag menade i bulttråden är att ett sätt att få mer genomslag är att se till att klättring blir mer kommersiellt gångbart. För kolla t ex på innebandy som är Sveriges näst största sport men inte har mycket att hämta i tv eller hos sponsorer pga bristande publik. Nu tror jag dock inte att klättring kommer att bli tillräckligt ekonomiskt intressant för beslutsfattarna (jämfört med golf etc) så därför återstår ju att försöka göra ett bättre accessarbetet som sagt

 

[avslutat medlemskap 1003]

Säg så här om några få går sin egen väg och retar upp markägarna. Då kommer vi att få betala greenfee och det kommer att finnas kommunala och privata berg.

 

[Mezzner]

Nu handlar det ju inte om vad vi tillåter somliga att göra (dvs göra fel). Vi "rättfärdiga" klättrare som vill vara försiktiga på det ena eller andra sättet, eller vad det nu är vi vill göra för att inte reta markägare, vi kommer ju inte att kunna hindra andra att göra som de vill. En nationell bultpolicy kommer aldrig att innebära att alla klättrare tvingas följa det ena eller andra direktivet. Det är förbundet som kan bestämma att policyn ska se ut på ett visst sätt - men det finns ju inga medel att få folk att följa detta, annat än frivilligt. Om de som gör fel är SKF-anslutna kan de hotas med uteslutning, och det lär troligen inte bekymra dem, och för de uteslutna eller de som aldrig blivit medlemmar saknar ju förbundet sanktionsmöjligheter.

Så vi "kloka" och "rättfärdiga" klättrare måste nog också vara försiktiga så vi inte retar upp andra klättrare...

Kanske kan vi imponera på och attrahera ickemedlemmar genom att nå framgångar på accessfronten.

 

[Duracellkaninen]

Nej, vi kan inte hindra det, men frågan är hur tydligt vi skall markera?

Det finns ju i princip tre förenklade målgrupper;

Myndigheterna; som vill se en självsanering för att slippa ta i det myndighetsvägen.

De som bryter lagen/policyn eftersom ”det är accepterat” eller ”inte insett vad som konsekvensen kan bli”.

De som bryter lagen/policyn eftersom de vägrar låta sig påverkas.

1 och 3 är relativt enkla att hantera. Myndigheterna vill se att det inte blir några problem – i synnerhet inte beträffande high-profile cases. Att engagera grupp 2 och att ta kraftfullt avstånd från grupp 3 kan förhindra myndigheterna från att skärpa kraven på klättring.

3 har ju som princip att inte ta intryck och att inte följa lagar/policys. Här är samarbete tyvärr lika framkomligt som när det gäller rabiata markägare som vägrar Allemansrätt – eftersom deras metod att hantera oenighet är att vägra samarbeta. Vägra att ha med dem att göra om de fortsätter agerandet och ring polisen vid lagbrott sänder en signal till 1 och gör det åtminstone obekvämt att vara en 3.

2rna är de svåra. Här gäller det att engagera och diskutera, utan att bli en som accepterar och utan att putta över dem i grupp 3. Att visa på framgångar är bra, men ju närmare grupp 3 de är desto mer räknar de framgångar i form av ”JAG fått som JAG vill – andra är INTE mitt problem”. Exempelvis att om Bispberg skulle bli tillåtet att klättra på så räcker inte det. Det får inte finnas restriktioner för nya leder, bultar eller öppettider för att JAG skall acceptera......

 

[seon]

Vilken metod som ökar våra möjligheter att få klättra är omöjligt att säga. Engagerat accessarbete javisst, men inte är det en nackdel ifall vi är många. Allra bäst är att vi blir så många att vi blir en "marknad" som genererar sysselsättning och skapar arbetstillfällen.

Dock är det också viktigt att klättring får bedrivas på klättrares villkor (ja, jag vet, vi är ingen homogen grupp med lika åsikter). Bl.a måste vi klättrare få hävda rätten att göra nyturer, borrade såväl som andra.
Även tradnyturer är ju inte uttryck för "spårlös färdsel" utan sprickor kräver ofta ett omfattande rensningsarbete innan de blir klätter- och säkringsbara.

Skulle klätterförbudet någonsin hävas i Bispberg så krävs där dessutom sannolikt en omfattande "retrorensning" innan klippan är åter i sin fornstora glans. Det skulle utifrån sett vara en minst lika stor miljöpåverkan som det skulle vara att göra nyturer där.

 

[Duracellkaninen]

Visst har du rätt Seon, men tänk nästa steg

Det ÄR en fördel om klättrarna är många - OM vi kan hålla naturpåverkan och störeffekten på andra människor på samma nivå eller lägre. Blir vi en faktor som genererar pengar (BNP) är det också bra - OM det sker i samarbete med markägaren (eftersom Allemansrätten är starkt begränsad vid sådana aktiviteter).

Som klättrare värnar jag givetvis om klättrarnas villkor. Haken är att vår RÄTT saknas (eller allra minst är starkt begränsad), så länge vi inte talar om "spårlös färdsel". Just därför har vi egentligen bara samarbete och diplomati som utväg.

Du har rätt att ett öppnande av Bispberg troligen skulle kräva viss rensning. Mina favoritklippor har nyturs/rensningsförbud. Resultatet av detta är att riskerna har ökat eftersom ett större block sprängs loss av isen varje eller vartannan år. I ca hälften av fallen är det en klättrare på och/eller nedanför blocket när det ger sig iväg. Dalaklättrarna lär också bli duktiga på att skilja på sällsynta respektive vanliga lavar och mossor.