Ensamhet kräver större marginaler...
...är min erfarenhet, kaxputten inom sig har en förmåga att "blekna till intet" när ensamheten tränger sig på. Den första känslan av ensamhet (eller snarare otrygghet) har för min del mycket att göra med att man lämnar en känd (och trygg) miljö med familj, ungar, kompisar, arbete mm och plötsligt befinner sig ensam i en mer eller mindre okänd mijö/situation. Den första känslan bleknar dock ju längre tid man är ute. För att upprätthålla trygghetskänslan krävs marginaler, att ha en känsla av man man har kontroll över situationen. Här finns flera faktorer som bidrar. Det är exempelvis inte roligt att ligga ensam i ett tält av mindre god kvalité när vind, regn och mörker råder utanför. M a o är det viktigt att man har utrustning man kan lita, oavsett om det är frågan om tält, skor, kök eller annat! Jag brukar ta för vana att orientera mig och ta ut kompassriktning inför morgondagens "bravader" innan jag "slocknar" i tältet, man vet ju aldrig, dagen efter kan det vara "tjocka" med ingen sikt alls. Att tillämpa "Lappmetoden"; att vid problem alltid först tända en brasa och koka sig en kopp kaffe är inte helt fel. Det ger tid till eftertanke och möjlighet att fatta rätta beslut. Alla macho-insatser bör självklart undvikas. Är man osäker om vad man klarar så skit i att pröva, gör det som känns tryggt! med tiden klarar man mer och mer. Har man möjlighet att styra sin "utflykt" i tid, bör man se till att (åtminstone första gångerna) ge sig ut när SMHI lovar fint väder. Det får inte bli alltför mycket "död-tid" som kan ge upphov till hemlängtan. En bra bok är absolut nödvändigt att ha med sig (eller någon annat tidsfördrivande sysselsättning). En liten "godbit" att belöna sig med vid "kvällsvarden" skadar inte heller! Jag har för vana att konversera med mig själv, i positiva ordalag (pep-talk) vilket bidrar till att hålla humöret uppe. Första förband, färdmeddelanden, kart- och kompasskunskaper tillhör självklarheterna som gör turen tryggare/roligare. Min erfarenhet att ju fler turer man gör själv ju mer bleknar otrygghetskänslan till förmån för naturupplevelsen. Det är ungefär som träningsvärk, den ger sig ju mer man tränar. Vad gäller utrustning så har jag med åren frångått allt "extra" till förmån för en lättare packning, det ger mer energi över till att "uppleva". OBS viktigt att man inte bantar sin utrustning så att säkerheten åsidosätts. Sen kan man ju bla bla bludder...osv. Nu får jag nog ge mig! Avslutningsvis...Min begränsade, men dock erfarenhet, har lärt mig att det krävs "tillvänjning", ju fler turer dess då bättre känns det. Ovanstående "kryddat" med fungerande utrustning och god självinsikt ger förutsättningarna för himla trevliga soloturer!
Hare!
Anders
Första delen av vandringen gick bra, man hinner tänka en hel del på saker som man inte tänker på i vanliga fall, dessutom är det otroligt avkopplande att sitta ute på kvällen och se på när skymningen faller. Ett drygt dygn tältade jag vid Smailaträffen och där fanns det andra att umgås med (Det blir lättare att få kontakt med nya spännande mäniskor om man är ensam). 
