Nu är inte jag någon materialfysiker, men jag föreställer mig att det är en viss skillnad på rep, som är dynamiska, och selar och slingor, som är statiska.
Som jag har fått det förklarat för mig (eller snarare som jag förstod förklaringen) är det så att det som främst händer när rep åldras är att de tappar i elasticitet. Det innebär att fångrycket blir högre och högre ju äldre ett rep blir. I förlängningen innebär det att fångrycket med tiden närmar sig repets brottstyrka, varför marginalerna blir mindre och mindre.
Varje fall töjer ju också ut ett rep vilket, om det inte får återhämta sig tillräckligt lång tid mellan fallen, åstadkommer samma sak. Det är ju detta man provocerar fram i falltester med rep. Antagligen är det också så att kombinationen av dessa effekter är de man sett i falltester med gamla rep, där repet håller för det första eller de första testfallen, men inte klarar lika många testfall som ett nytt rep.
För selar och slingor är detta i så fall inte ett lika stort problem eftersom de inte töjer sig i samma utsträckning. Där är problemet snarast mekanisk förslitning, eftersom en så stor del av de bärande fibrerna ligger på ytan av ett band, exponerade för slitage (i motsats till ett rep, där kärnan som står för huvuddelen av hållfastheten, är skyddad för slitage av manteln).
Utifrån detta borde det vara så att visuell inspektion av en sele är det som i första hand ska styra när den kasseras. I praktiken är det dock kanske så, att om man överhuvud taget börjar fundera på om en sele (eller ett rep) är för gammal bör man kanske byta. Annars kommer man förmodligen inte att kunna slappna av och lita på utrustningen fullt ut. Och det vet vi ju allihop, att om man inte är avslappnad klättrar man sämre.
Rick McGregor brukade köra efter principen att byta sele när hans sambo gömde eller kastade hans gamla för att hon tyckte att den såg för sliten ut. Kanske var han inte ute på alltför tunn is?