Vi får se om jag kan svara kort, utan att det blir en avhandling.
Jag kanske inte behöver ha magiska argument - kanske räcker det med historiska.
Begreppen on sight och red point är ju så mycket yngre än själva svårighetsgraderingen. Det var ju först på det sena 1970-talet som klättrare som Max Jones, Mark Hudon, Tony Yaniro, Randy Leavitt m.fl. började jobba på turer som var över deras on sight-förmåga. Och i början höjdes många röster mot taktiker som hang-dogging och inövning på topprep, och sådana övningar betraktades då av många äldre klättrare som fusk. Den dominerande idén var fortfarande att allt skulle klättras så som man gör på alpina klippturer, nerifrån och upp. Helst utan fall. Det man gjorde åtskillnad på var fri- och aidklättring.
När Hans-Christian Doseth friklättrade Himlastegen i Tunaberg 1981 var det ingen av åskådarna som ifrågasatte att det de såg var en fri bestigning. Detta trots att han föll och började om från en "no hands rest". Åratal senare, när klätteretik och stilbegrepp förändrats, fanns det klättrare som ifrågasatte om det verkligen varit en fri bestigning, eftersom han inte börjat om från marken och dragit ner repet efter varje fall.
Min poäng är alltså att när klätterturer började graderas efter svårighet, oavsett om det var en kruxgradering eller något slags helhetsgradering, så var det mer eller mindre on sight man klättrade eftersom inövning av moven på en tur man inte klarade att klättra fallfritt inte fanns i dåtida klättrares begreppsvärld. Så rent historiskt måste man nog hävda att graderingen är utifrån ett on sight-perspektiv.
När du pratar om nationellt perspektiv tänker jag så här: Tidigare - och då pratar vi åter 1970-tal och i viss mån 80-tal - så var det allmänt bekant att graderingarna skilde sig mellan olika områden. Detta gällde både i Sverige och utomlands. Det var t.ex. en tydlig skillnad mellan en 6a i Buoux, Verdon och Finale Ligure, trots att alla är kalkstensområden. (Att det var skillnad mellan områden med olika bergart kan ju förklaras av andra orsaker: I USA kunde samma klättrare glida uppför 5.9 i Colorado men ha dödsångest på en 5.7 i Yosemite, därför att klättringen där krävde en annan teknik.)
I Sverige var det t.ex. stor skillnad mellan graderingen i Stockholm och Dalarna, områden som låg rätt lika graderingsmässigt, och Göteborg eller Jämtland. En stabil sexaklättrare i Stockholm kunde bli rejält förödmjukad på en 5+ i Göteborg. En sannolik förklaring till detta är en kombination av faktorer. Främst berodde det kanske på en skillnad i hybris eller självförtroende, kopplat till hur man såg på det då rådande UIAA-graderingssystemet. Detta var ju definierat som att 6+ var gränsen för mänsklig förmåga, och då fanns det säkert åtskilliga klättrare, ex.vis - sägs det - Ulf Björnberg i Göteborg - som tänkte "så bra kan väl aldrig jag bli". Det innebar att det fanns ett motstånd mot att gradera för högt. Så när man gjorde en nytur som var nära gränsen för ens egen förmåga så kändes det orimligt att sätta graden i närheten av det som ansågs vara gränsen för mänsklig förmåga, 6+. Så om det var en riktigt svår tur så fick den kanske graden 6-, vilket var vad t.ex. Tuborg i Utby graderades.
Man måste komma ihåg att på den tiden var antalet klättrare i Sverige litet, kanske några hundra, och en duktig och aktiv lokal klättrare kunde bli väldigt tongivande, inte minst med avseende på den lokala graderingstraditionen. Dessutom reste man inte tillnärmelsevis så mycket som man gör idag, vilket gjorde att det tog tid och krävdes ett aktivt ställningstagande till omgradering för att, om inte utplåna, så i alla fall minska skillnaderna i gradering mellan olika områden i Sverige.
Sen är det klart att detta resonemang inte nödvändigtvis gäller för nyare turer. Där kan ju bedömningen ha gjorts att ingen ändå kommer att ge sig på turen on sight (vilket ju är rimligt för svinhårda, sparsamt säkrade trad-turer - åtminstone idag), och att graden därför bör vara förankrad i hur turen kommer att göras, dvs red-point.
Men samtidigt bygger ju ett subjektivt graderingssystem på jämförelser med befintliga turer. Och om dessa är graderade traditionellt, dvs utifrån ett on sight-tänk, blir väl resultatet inte helt renodlat vare sig det ena eller det andra. Och det ligger väl i hela graderingssystemets natur, ett subjektivt och relativt system är väl aldrig helt renodlat si eller så. Och framför allt så är det inte något som går att mäta eller belägga objektivt, eftersom hela systemet bygger på uppfattningar, och det gör ju alla sådana här diskussioner svåra.
Hur funkade det här som svar?
