Swe är ganska bra att cykla. Finns mängder med småvägar och grusvägar att följa. Fin natur där man kan campa. Just stay away from major roads. Kolla på en karta bara, och välj småvägar. Easy !
Jag har aldrig förstått tjusningen med grusväg, även om kvaliteten kan skifta en del. En av mina favoritturer genom åren har jag döpt till Sju Sjöar. Börjar i Linköping, går till Stjärnorp i västra änden av Roxen, därpå (grus) via Bjäsäter och hemlighetsfulla skogsvägar fram till den fina vägen mellan Hällestad och Vreta Kloster. Grusavsnittet har på ett par år förvandlats till en skakig tvättbräda som senast fick mig att vända hem igen från Bjäsäter (kanske 3 km från Roxen), och då har jag ändå bra dämpning i framgaffeln. I Bjäsäter mötte jag en postiljon som t o m i bil, med allt vad därtill hör, fann vägen i skakigaste laget.
På mitt mest velocipedala 70-tal (jag är född 1944) gav STF ut Svenska Vägboken (eller vad den nu hette) som gick igenom ett stort antal vägavsnitt och noga angav om det var asfalt, grus eller oljegrus. Den var min Bibel på turerna men är förstås kraftigt föråldrad idag (och idag är förstås internet enda möjliga medium). Jag tror inte många yngre linköpingsbor kan föreställa sig att vägarna Sturefors-Grebo och Ledberg-Vreta Kloster var grusväg på 70-talet.
Nu ser jag förstås låga vägnummer som en indikation på 2+1-avsnitt och har blivit bättre på att undvika dem (i fråga om förra veckans utenatt i VIggeby var sådana avsnitt omöjliga att undvika). Det värsta, och kanske mest lärorika hjag varit med om var för två år sen. Jag skulle från Kolmården till Småängen (Motala) via Finspåmg.
Det var lätt att se att jag inte behövde passera genom Norrköping och 51:an var angenäm att följa fram till Svärtinge. Där hänvisas cyklister till den gamla vägen, närmre vattnet. Efter Svärtinge stöter gamla vägen fram mot den nya i rät vinkel, och leder då rakt på en 1-sträcka med 100-gräns! Efter att förgäves ha spanat efter alternativ ledde jag cykeln fram till en nödficka där jag kunde ngt så när säkert starta sista biten mot Finspång. Jag är av naturliga skäl inte helt stadig när jag startar på cykeln och vill ha lugn och marginal. (Därvid råkade jag sparka av cykelväskan utan att märka det, vilket gjorde att jag aldrig nådde Småängen). Även detta slags situationer har jag blivit bättre på att undvika.
Mycket är annorlunda mot 70-talet idag. Min längsta tur då var Linköping-Sveg, en väg dit (6 dagar) en annan tillbaka (7 dagar), totalt 120 mil, varav Norrköping-Katrineholm båda hållen (troligen otänkbar idag) och dito Linköping-Norrköping, som idag är mycket knöligare trots att E4:an inte går fden vägen längre.
