Padjelanta

Efter att år 2002 ha vandrat Ammarnäs-Hemavan, längtade min man och jag till Lappland igen. Vi hade läst mycket om Padjelantaleden och bestämde oss för att vandra där sommaren 2003.
Leden är ca 15 mil och vi tänkte att två veckors vandring blir lagom, för då skulle vi kunna stanna mer än en natt i några stugor. Att tälta var det inte tal om, det blir alldeles för mycket packning att bära med sig.
Sagt och gjort - måndagen den 30 juni 2003 var vi framme i Kvikkjokk efter ett dygn med tåg och buss från Växjö. Som vanligt hade jag svårt att sova på tåget och inte blev det bättre av att en lite äldre dam i samma liggvagn snarkade hela natten. (När vi kom hem igen skrev jag upp öronproppar på min utrustningslista).
Efter en natt på vandrarhemmet och en båttur över Kvikkjokkdeltat nästa morgon började vår vandring i stekande sol och 26 graders värme. Vandring genom fjällbjörkskog nästan hela dagen, svårt att hitta något bra lunchställe, vi fick sitta mitt på stigen och äta. På ett par ställen vandrade vi över stora blomsterängar fulla med bl a midsommarblomster, smörbollar och stormhatt. Vi skrämde upp en ripfamilj med flera ungar, de enda djur vi såg på hela dagen. När vi strax före klockan fem kom fram till första stugan, Njunjes, tog vi en kafferast och diskuterade huruvida vi skulle fortsätta till nästa stuga 6-7 km längre upp. Vi bestämde oss för att fortsätta - men så jobbigt!! Bara uppför hela tiden, mycket sten och varmt. Det tog oss 4 timmar att gå den sträckan upp till Tarrekaise, men det var skönt att ha det gjort. Vi gick direkt ner till sjön och badade innan vi lagade mat - så den kvällen åt vi inte middag förrän klockan tio.

Nästa etapp var fram till stugan i Såmmarlappa. Ännu en dags vandring i björkskog, så fjällkänslan har inte infunnit sig än. Mycket broms vid stugan, det märktes när vi klädde av oss och skulle bada i sjön på kvällen. Idag fick jag användning av mina nyinköpta vadarstövlar ett par gånger.

Ånyo en dag bland fjällbjörkar och högvuxet vide samt alla dessa små äckliga gröna larver som hänger överallt (det ska visst bli vackra fjärilar så småningom). Fortfarande lika varmt och ingen vindpust på hela dagen. Tur att vi fyllde vattenflaskorna i stugan på morgonen, för det finns inte mycket vatten att få. Våren 2003 har varit den torraste på flera år i fjällvärlden. Natten tillbringar vi i Tarralouppal som har det finaste utedasset på hela leden. Och fjällen börjar skönjas.

Äntligen fjällkänsla!!
De tre föregående dagarna kändes som en transport- sträcka - NU är vi i fjällen. Denna dagen på väg till Tuottarstugorna var helt underbar. Vandringen gick genom ett sjörikt landskap och hela tiden såg vi topparna i Sarek öster om oss och Norges toppar åt väster. Många av topparna är 1700-1900 meter höga. Vi har tagit många och långa raster, badat fötterna i fjällsjöarna och bara njutit. Vi har sett en fjäll-vråk och en massa fina blommor; fjällglim, fjäll-gentiana, fjällsippa, ängsull, smörboll + flera andra som jag ej känner till. Tuottarstugorna ligger på ledens högsta punkt och det är väldigt vackert, många sjöar och snöklädda fjälltoppar runt omkring. Enligt stugvärden har björn varit synlig för några dagar sedan.

Mulet och snålblåst nästa dag - det blev mössa, vantar och jacka hela dagen. Idag såg vi många fåglar, bl a ripor, ljungpipare, lappsparv. Vi hittade ett jättefint ställe att luncha på, alldeles bredvid en brusande fors. Där träffade vi två killar från Tyskland, som hade kommit upp på Padjelantaleden söderifrån. Vid sextiden var vi framme i Staloloukta och där skulle vi stanna två nätter. Staloloukta är en ganska stor fjällstation, där finns en sameby och en kyrk-kåta. Ett holländskt par gifte sig i kåtan på kvällen. De berättade att de hade vandrat mycket i fjällen och tyckte att det var underbart och därför ville de gärna gifta sig här. De bjöd på rödvin i storstugan på kvällen (där rök den vita veckan!)
Söndag i Staloloukta - högmässa i den kyrk-kåtan klockan elva, fullt med folk. Vilken upplevelse! Mitt i kåtan brann en öppen eld, golvet var täckt med björkris och ovanpå låg renhudar som vi satt på, även prästen. Det var en riktigt stämningsfull stund som avslutades med kyrkkaffe inne på fjällstationen.
Eftermiddagen ägnade vi oss åt att vandra upp på Unna Titer, berget bakom stationen. Där har man en vidunderlig utsikt över sjön Virihaure som är 138 m djup och med norska fjällen bortanför, Sulitelma i söder och Sarek i öster - en av fjällvärldens vackraste platser har jag läst. Och det stämmer säkert, det är SÅ vackert!
Man kan flyga helikopter till Staloloukta också, både från Kvikkjokk och från Ritsem. Har man bara en vecka på sig så är ju det ett alternativ.

Nästa anhalt blir Arasloukta, även här finns en sameby och en kyrk-kåta. Jättefin vandring och många sjöar. Endast mött två vandrare på hela dagen, det är ganska lagom. Eftersom vi var framme redan vid fyratiden och fick en egen stuga, så värmde vi vatten och "badade" i plastbaljan mitt på golvet. Verkligen skönt att få tvätta sig i varmvatten.På kvällen gick vi ner till samebyn och köpte nyrökt röding och nybakade glödkakor - en riktig kalasmiddag. Stug- värden som kom och tog betalt berättade att hon tillhör samebyn och att de bor i Jokkmokk på vintrarna. Nu håller de på med kalvmärkning högt uppe på fjället, det är därför vi inte har sett några renar.

Nästa dag började med solsken. Än en gång hittade vi ett fint lunchställe vi en brusande älv. Vi hittade också en grav. Ett litet vitt kors över en stupad soldat (troligen polack) som hade rymt från ett tyskt fångläger under 2:a världskriget.
Uppe på Pårkaplatån hade vi en makalös utsikt, vi såg ända bort till Stalo och sjön Virihaure. Vid leden finns en 3 meter hög rauk, förmodligen den enda i fjällen. Fruktansvärt blåsigt där uppe, det räckte inte med shorts och T-shirt. Stugan för natten heter Låddejåkkåstugan, verkade ganska ny. Endast vi samt ett par ungdomar från Schweiz där.

Kutjaurestugan är vårt nästa mål, där ska vi stanna i två nätter. Denna dagen mötte vi ca 25 personer! De andra dagarna har vi bara mött någon enstaka. Vi mötte bl a en pratsam norrman som hade vandrat från Nordkap och skulle ner till södra Norge. Vid de tre hängbroarna vid Sallohaure intog vi vår lunch och fick trevligt sällskap. Där var en kille från Linköping som skulle vara ute i flera månader, hans ryggsäck vägde 30 kg (!) när han åkte hemifrån. Det kom också ett gäng på fyra stycken, två svenska tjejer och två amerikanska killar. Det var riktigt kul att vara så många till lunchen. Den unge indiern spurtade förbi, han som sov under en pressenning i Låddejåkkå (regnet vräkte ner den natten). Han gick i sandaler och hans enda packning var en liten liten ryggsäck - men han hade ett paraply. En stollig utlänning eller en fattig student?

I Kutjaure är det väldigt vackert, helt i klass med Stalo. Vid Kutjauresjön möts Sveriges tre största nationalparker: Padjelanta som är störst, Sarek och Stora Sjöfallet med det mäktiga Akka-massivet. Stugan ligger precis vid en brusande älv med stor fallhöjd, så det kändes helt riktigt att stanna där en extra natt. Vi tillbringade "vilodagen" med att vandra upp på fjället längs med älven. Vi hade lunchen med oss förstås. Satt i solen och njöt av blåbärssoppa och mackor och såg de regntunga molnen över Akka och Sarek.

Sista dagen - mot Ritsem. Ännu en strålande dag men mycket stenskravel att gå i. Och det är jobbigt så därför blev rasterna långa. Sista biten ner mot Akkajaure är jättefin när man ser sjön som breder ut sig och kan skönja Kebnekaise i kikaren. För att komma över till Ritsem måste man åka båt från Vaisalouktastugan, en fin kvällsfärd på 45 min.

Ja, det var två helt underbara veckor i fjällen. Regn endast en förmiddag samt två kvällar när vi satt inne i stugan. Att man kan ha sådan tur med vädret.
Jag kan med glädje rekommendera Padjelantaleden!