Fjällvandra med barn!

Min son Nimrod har nyligen fyllt åtta år, och han har redan länge pratat om vår kommande fjällvandring i sommar. Vi ska vandra i Sarek i tio dar, och som vanligt bestiga minst en fjälltopp. Det här hade inte varit möjligt om han inte hade fjällvandrat många gånger förr, och i sin egen takt fått bygga upp en vana vid och längtan till fjällen.


Vi har alltid vandrat med tältet på ryggen, och kunnat stanna när vi vill. Halvvägs brukar vi ta en vilodag kring tältet, och vi har aldrig bråttom hem. Allting har alltid gått bra, och om inte Nimrod tidigt hade förstått att han måste stanna på anvisad plats medan jag går ned till den farliga jåkken eller tar foton från det branta stupet, så hade det aldrig funkat. Säkerheten går först, och så här långt har det känts säkrare än biltrafiken hemma i stan. För att han inte ska riskera att gå ned i vikt får han bl.a. äta en godispåse på 100 g varje dag. En annan hemlighet är att han varje gång fått en ny legomodell att bygga och leka med under vandringen. Det brukar ta ett par dar innan han på nytt lär sig leka med det som naturen har att erbjuda.


Det hela började när Nimrod var tre år gammal och vi från Nikkaluokta tog med oss tältet upp på kalfjället bakom Karmaspakte. Så fort vi kom upp på kalfjället den andra dan, och han såg sin första snölega mitt i sommaren, var han fast! Han drog och drog där vi gick hand i hand, utan att förstå hur långt bort snölegan egentligen var, och väl framme fick han leka med snön så länge han ville. Där uppe tog vi sen en vilodag då han bl.a. fick rida på mina axlar, och så besteg vi Karmaspakte på drygt 1000 m ö.h. en annan dag. Dit upp klättrade han till min förvåning alldeles själv, även om han plötsligt slocknade varje e.m. och sov ett par timmar på marken.


Sommaren därpå gick vi hand i hand upp hela vägen till toppen av Låktatjåkka 1404. Han var på strålande humör hela vandringen, och fick för första gången erfara både åska och hagel på kalfjället. Han var kanske för liten för att förstå att han inte hela tiden hade behövt hålla min takt, i och för sig barnanpassad, men han liksom bara följde med. Även om det var mycket snö att gå på så hade vi aldrig några jåkkar att ta oss över de första åren. När han var fem år gammal och vi var på vår tredje fjällvandring tillsammans tog vi oss till Sarek för första gången. Då utvecklade vi en tradition att utöka vandringen med 10 km och ett dygn för varje år. Vi vandrade 50 km på sju dar och kom till foten av massivet Gisuris i nordvästra Sarek. Det här var den enda vandringen då vi inte gjorde någon bestigning, men vi gjorde istället två underbara geologiska dagsturer i solgasset. Bättre dagar än i Sarek hade vi aldrig haft, och fr.o.m. de dagarna förstod vi nog båda två att det här skulle vi göra varje sommar.


När Nimrod var sex år gammal och vi vandrade 60 km på åtta dar började jag nästan bli lite skrämd av vad han klarade av. Vi besteg tre toppar kring nedre Rapadalen i sydöstra Sarek och var för första gången i verkligt ödsliga trakter utan att se någon annan än renarna, fjällriporna, rovfåglarna, älgarna, fjällharen, och inte minst björnen! Det regnade lite varje dag utom en, men vi fick underbar utsikt varje dag i alla fall. Under den här fjällvandringen kände jag för första gången att han verkligen började bli fjällvan.


I somras gav vi oss ut på vår femte fjällvandring tillsammans, och den här gången skulle vi bl.a. bestiga Kebnekaise sydtopp! Enligt vår tradition blev det 70 km på nio dar, och när vi med full packning var på väg ned för Vierranvárri 1710, för att slå upp tältet på 1500 m höjd, började ryktet om sjuåringen som skulle bestiga sydtoppen spridas bland vandrarna i trakten. Nimrod myste av den lokala berömmelsen, och så plötsligt en molnfri dag stod vi där, på den högsta toppen i landet, och trots allt vi dittills varit med om i fjällen, var det skrämmande att se min lilla son bland alla dessa enorma vidder och branter och glaciärer. Han var dock hur lugn som helst, och tydligen den yngsta person som klättrat upp hela vägen. Det låter kanske underligt, särskilt med tanke på de vuxna vi mötte som var så utmattade och som var tvugna att bryta och vända om, men hela den här vandringen kändes så lätt och, ja, som en ren fröjd. Efter nio dar utan många timmars ensamhet bestämde vi oss dock för att nästa gång söka oss till ödsligheten i Sarek.


Vad är då förutsättningen för att kunna skola in ett litet barn i fjällvandringarnas fantastiska värld på det här sättet? Ja, det är i alla fall inte att man har ett unikt barn. Numera kanske Nimrod är unik, men från början tror jag att han i stort sett var som vilket litet barn som helst. Möjligtvis var han lite försiktigare än de flesta barn, och det har nog varit en viss säkerhetsfördel. Däremot krävs en mycket god fjällvana hos föräldern, och dessutom en stark rygg som orkar bära den enormt tunga ryggsäcken. De senaste åren har Nimrod burit sin egen ryggsäck, med en klart hög densitet, men när jag vandrar ensam i Sarek i två veckor brukar faktiskt min ryggsäck vara lite lättare än när jag går med Nimrod. Att ha tillräckligt med fjällvana för att kunna vandra ensam tycker jag är ett säkerhetskrav för att ensam vandra med sitt barn. Annars kan jag mycket varmt rekommendera att ni ger er ut på fjället med era små barn, och börja gärna tidigt!


Nimrod och jag får två härliga saker samtidigt; dels får vi en underbar fjällvandring med allt vad det innebär, och dels får vi en intensiv kontakt och en nära relation, som räcker hela året till nästa gång. Så länge föräldern är väldigt lyhörd för barnets behov och motivation, så tror jag att det här är bland det bästa man kan göra med sitt barn. Jag är så otroligt glad att jag tog det första steget när Nimrod var tre, och sen har det bara rullat på. Ni skulle bara ha sett hur min son har växt av att han själv har sett vad han klarar av.


Ett av mina roligaste minnen var när Nimrod och jag mot slutet av vandringen i somras gick en bit efter tre ynglingar uppför en enormt lång och seg backe. När vi kom högst upp så satte jag mig ned och pratade med männen som börjat laga lunch. Efter ett tag sa en av dem med uppgiven röst något i stil med: "Här sitter jag, fortfarande utmattad, och blir bara mer och mer knäckt av att se din son springa runt här och inte göra annat än hopplasteg!" Som alla föräldrar vet så kan barn ibland ha lite väl stor överskottsenergi för att passa bra inomhus; det är inte ens säkert att en extrem högfjällsvandring räcker för att utmatta ett barn! Så ge er ut och se era barn njuta och träna och växa!