Dent du Géant - den gigantiska tanden

Dent du Géant

Mitt i det majestätiska Mont Blanc massivet ligger Dent du Géant med det ståtliga Grand Jorasses på den östra sidan och det vackra Mont Blanc i väster. En klättring med fantastiska vyer över bl.a. Mer de Glace, Aiguille du midi, les Drus och Aiguille Verte får en inte bara att lära känna Mont Blanc massivet utan också älska det.


Efter några fartfyllda dagar i Chamonix och det berömda Mont Blanc massivet med bestigningar av bl.a. Mont Blanc Tacul (4248m), Aiguille du Midi (3777m) och lite klipp- och isklättring var det dags för oss att ge oss i kast med Dent du Géant, ”den gigantiska tanden”, med en höjd på 4013m.

En vacker morgon

Vi var tre klättrare, jag (Sohrab), Krister och Anna. Krister och Anna trivs som bäst när de får sätta sina vassa isyxor i stenhård is medan jag själv föredrar att ha fingertopparna mot härlig granit vilket medförde att jag fick äran att leda större delen av turen då den i synnerhet gick på klippa.
     Efter en lite småkylig natt i tältet på ca: 3300m höjd vaknade vi runt 06:00 för att packa iordning det sista och förbereda oss inför klättringen. En timme senare greppade vi isyxorna, slog i stegjärnen i den hårda snön och började traska över Glacier du Géant till foten av berget.
Solen började krypa allt högre upp på himlen och snön började bli allt mjukare samtidigt som mina tankar började vandra iväg. Jag tänkte på ”slush puppie”, ni vet sån där krossad isdryck som kan vara ganska svalkande en varm sommardag. Precis så kändes snön! Ljudet från mina fotsteg ekade i huvudet, ”slush” ,”slush”, ”slush” men plötsligt tystades slushandet ner av en massa skrammel och dån. Jag tittade upp och såg en massa stenar komma farande ner för rännan lite längre framför oss, jag laddade lungorna och skrek ut ett högt och tydligt ”Attention” i hopp om att klättrarna lite högre upp på berget skulle vara lite mer noggranna med sina fotplaceringar och inte riva ner en massa lösa stenar. Bara några minuter senare började det vina ner stenar igen och vi insåg alla att min italienska var totalt värdelös och konstaterade att vi var tvungna att röra oss väldigt fort till det att vi kommit upp i någorlunda säkerheten ovanför rännan. Vi forcerade några mindre glaciärsprickor och var snart uppe i stenskramlet som skulle leda oss till foten av Dent du Géants 180 höjdmeter höga huvudvägg. Väl förbi de värsta stenrasen tog vi en liten paus, drack lite vatten och tryckte i oss varsin energibar.

100 % närvaro...

det är det den berömde och legendariske Mark Twight skriver om i sin bok ”Extreme Alpinism”. För att kunna bli en bra alpinist som kommer hem med livet i behåll måste man ge bergen 100 % av sig själv. Då menar han inte fysiskt utan 100 % psykisk närvaro. Bara en sån liten grej som en liten stenbit kan kosta dig livet om du inte är tillräckligt uppmärksam på vad berget gör och säger. Med dessa ord i tankarna avslutades vilopausen och vi satte på oss ryggsäckarna och fortsatte klättringen uppåt. De kommande timmarna skulle komma att bestå av ganska lätt men väldigt utsugande och irriterande klättring med väldigt lös klippa som ständigt rasade. Vi rörde oss uppåt men det gick sakta, faktumet att vi var 3 personer gjorde att allting blev mer omständigt också, det kändes som att allting tog lite extra tid.
     Mitt under klättrandet började det flyga ner stenar från himlen igen och vi försökte röra oss bort från raset så fort som möjligt för att undvika de värsta stenarna. Dessvärre hann inte Anna, som gick sist i replaget, undan i tid och blev träffad av en sten i storlek av en knytnäve på hälen. Som tur var hade hon plaststorskor som förmodligen räddade hennes fot. Hon fick en rejäl spricka på skon och givetvis också vansinnigt ont i hälen. Hon ville dock fortsätta vidare uppåt trots att hon knappt kunde belasta hälen. Efter en liten diskussion bestämde vi oss hur som helst för att ge det en chans och började således klättra vidare.
     Tiden gick och snart var vi framme vid foten av den ”riktiga” klättringen och det som man kallar för ”the dining room”. Här tog vi en paus och lämnade sedan packningen för att ge oss i kast med det sista 180 härliga höjdmetrarna.

Allvaret börjar

Klättringen började för min del väldigt dramatiskt. Jag började med att traversera några meter väster ut för att få en bild av hur leden gick. Ungefär 10m högre upp kunde jag skymta en stor ringbult som man förmodligen skulle upp till och nedanför mig låg några hundra meter stup. Jag letade desperat efter något att sätta en säkring i men hittade inget vettigt och jag började ”fumla” och bli alltmer nervös. Tiden gick och vinden gjorde det väldigt svårt att kommunicera med Krister och Anna samtidigt som den kylde ner oss ganska rejält och vi insåg att det endast fanns två val. Antingen klättrar jag tillbaka eller så klättrar jag uppåt. Vi var hur som helst tvungna att röra på oss.


     Jag försökte samla mig och tänkte tillbaka på Mark Twights ord. 100 %, om jag bara kunde koncentrera mig och fokusera uppåt. Uppåt! Inte neråt! 3 djupa andetag och sen började jag flyta iväg uppåt. Det kändes nervöst men bra, lätt men svårt och rätt som det var hade jag satt min första mellansäkring i den stora ringen och var piggare än någonsin på att bara klättra uppåt. Jag fortsatte och kom tillslut upp till ett överhäng som såg klurigt ut men fullt klätterbart (i alla fall med den sinnesnärvaro jag hade då). Nedanför överhänget satt två bladbultar som jag kopplade in mig i och började säkra upp Krister och Anna.
När Krister nått upp till den första mellansäkringen kollade han upp mot mig med stora ögon, ”Är du verkligen säker på att vi ska klättra upp där?”, frågade han. Jag tittade upp igen och insåg att det kanske inte var så lätt att forcera överhänget i alla fall, ”Jag är lite osäker, kolla om du ser någon ränna längre ut till vänster”, svarade jag. Efter mycket fumlande visade det sig att jag hade klättrat ungefär 10m för högt när jag befann mig i min ”klättra upp trans” och att jag egentligen skulle ha traverserat 10m till vänster där en betydligt lättare ränna väntade.
     Krister klättrade vidare ut till rännan och därefter kom Anna. Sedan firade jag ner den bit jag klättrat fel och klättrade upp till dem och fortsatte vidare uppåt. Nu var det betydligt lättare klättring på fin och fast granit. Jag hade återvänt till min ”klättra upp trans” och nu var det dessutom inga problem att hitta rätt väg. Det fanns också 3-4 andra replag på berget som gjorde livet lite svårare men samtidigt också lite trevligare. Jag klättrade upp till en hylla och skådade upp mot det otroligt vackra ”Burgener slabs”, ungefär 140 höjdmeter underbar granit. Här börjar också de första fasta repen. Det är guiderna som satt upp dessa, antagligen för att det ska bli lite lättare för deras klienter att ta sig upp. De ser inte direkt vackra ut men jag måste erkänna att det var skönt att ha dem där. Efter att ha säkrat upp Krister och Anna börjar färden upp igen.

Burgener slabs

Då och då sätter jag en slinga runt de fasta repen som säkring för att sedan stanna på ett lämpligt ställe och säkra upp Krister och Anna. Det går bra och alla klättrar vidare utan några direkta svårigheter. Tiden går och allt eftersom börjar jag skymta toppen.


När det återstår ett tiotal meter till toppen tar också de fasta repen slut så det blir till att hålla ögonen öppna efter bra säkringsmöjligheter igen. Ett djupt andetag och så var man påväg uppåt igen med precis samma förutsättningar som jag hade första replängden. Ett fint stup under mig och inga självklara säkringmöjligheter uppåt. Jag klättrade vidare uppåt och fick snart syn på en lite vajer som stack ut ur en spricka. Åhå! Nån snäll själ som lämnat efter sig en gammal kamkil eller en så kallad friend. De gör verkligen själ för sitt namn tänkte jag, klippte i en mellansäkring och klättrade sedan hela vägen upp till den lilla spets och platå som markerar Dent du Géants förtopp som är några meter lägre än huvudtoppen. Jag klippte i mig i en slinga och kände sen en oerhörd lättnad.


Det var som om någon klickade på en knapp och stängde av min hjärna. Jag kände mig inte särskilt trött rent fysiskt men jag var helt slutkörd i huvudet. ”Säkring klar!”, skrek jag ner till Krister och några minuter senare satt vi båda och delade på den ynka kvadratmetern som utgjorde förtoppen. Tiden hade runnit iväg ganska rejält och Anna hade lite problem att ta sig upp de sista tio metrarna till förtoppen. Oron över att behöva klättra ner för stenskramlet i mörker utan pannlampor gjorde att vi beslöt oss för att inte fortsätta till huvudtoppen. Det hade åtminstone tagit en timme till för oss att säkra upp Anna, klättra ner till sadeln och upp igen på huvudtoppen trots det att det bara var några tiotal meter över till andra sidan.
     Sagt och gjort! Krister fick bli chef för nerfirningarna. Första firningsankaret riggades upp och vi firade ner oss till Anna. Jag kände mig otroligt flummig och det gick sakta att fira ner, vattnet var slut och vi hade hållit på och klättrar i cirka 10 timmar över 3500m höjd. Firningarna fortsatte och jag försökte ställa om huvudet från ”upp! upp! upp!” taktiken till ”ner! ner! ner!” men det var inte helt lätt. Efter varje firning satt hjärtat i halsgropen då vi skulle dra ner repet. Om och om igen sa man tyst för sig själv ”fastna inte, fastna inte, …” och det verkade fungera ganska bra fram till det att vi firat oss ner för den fjärde replängden. När vi fått ner ena hälften av repet fastnade andra biten i nått slags flak. Vi rykte, drog, snärtade vänster, snärtade höger men repet satt stenhårt så vi slet lite till, drog lite till och till sist gav vi upp. Kniven åkte fram och det var bara till att kapa av repet och fortsätta fira på de resterande 60m vilket i och för sig skulle räcka gott och väl. Ett nytt firningsankare riggades och tre firningar senare var vi tillbaka i ”dining room” där några deciliter vatten låg och väntade tillsammans med en energibar. Efter några minuters vila fortsatte vi glatt nerför stenskramlet och några timmar senare var vi tillbaka på Glacier du Geant och i någorlunda tryggt förvar. Sista biten till Col du Geant tog vi det lugnt och passade på att fyra av lite kort i solnedgången. Klockan 22:00 det vi säga 15 timmar senare var vi tillbaka i vårt lilla basläger hungriga, trötta och törstiga men glada. Jag hade gått och funderat på att tillaga en god frystorkad pasta bolognese och väl framme i tältet rykte jag fram köket men märkte till min besvikelse att ingen av gastuberna fungerade på grund av kylan. Det fick bli lite kex tillsammans med några klunkar vatten för att sedan krypa ner i sovsäcken, hungrig men belåten. Därefter tog det inte många minuter innan jag somnade och började drömma mig bort till nya stora berg med glänsande isrännor och gyllene granitväggar.

Mer information om Dent du Géant och andra berg i massivet.