Vita och gröna ringar runt Lech

I våras fick jag tillfälle att titta närmare på området Lech am Arlberg i Österrike och nu, när mörkret tränger sig på och man behöver lite inspiration till nya resmål kommer här en reserapport.

Mot Innsbruck

Flyget går via Berlin till Innsbruck, och inflygningen dit är både vacker och spännande. När man under nedstigning genom en trång dal kan titta ut och se alpstugor på bergssluttningen nära och ovanför planet förstår man varför Innsbruck brukar rankas som den svåraste flygplatsen i Europa. Piloter som skall flyga hit får extra träning i simulator för att kunna hantera de höga bergen och ibland svåra vindförhållanden.

Väl på marken tar vi bilvägen mot St Anton, och fortsätter förbi på krokigare vägar och når Lech am Arlberg.  Straxt utanför Lech ligger vår destination - den lilla byn Zug. Här finns flera mindre hotell och pensionat samt det större Rote Wand.

Gasthaus & Hotel Rote Wand

Hotellet Walch's Rote Wand Alpen Sport Resort ligger bredvid den lilla bykyrkan i Zug och ser inte ut som mer än ett vanligt alpvärdshus, men här döljer sig faktiskt uppåt 50 gästrum, en inomhus- och en utomhuspool, egen skiduthyrning, stor restaurang och ett stort spa och gym. Allt är fördelat på fem byggnader förbundna med gångar under marken. På så sätt har man klämt in ett stort fyrstjärnigt hotell i den här lilla byn, som inte kan bestå av mer än ca 30 hus, utan att förstöra bykaraktären.

Ser ni det stora hotellet?

Ägaren Josef “Joschi” Walch har tidigare haft en karriär i hospitality-branschen – catering och annan service åt gäster på stora evenemang, speciellt inom Formel 1. Joschis företag stod även för dessa tjänster åt tävlande och journalister under VM 2007 i Åre. Han tog över driften av föräldrarnas värdshus i Zug 1987, som varit känt för sina fonduer sedan 1964. Han driver det numera på heltid och under Joschi:s ledning har det lilla värdshuset växt till ett stort hotell under åren.

Ambitionen är hög, bl.a. har ett kök med höga gastronomiska mål nyligen öppnats. Gastronomköket har f.n. endast öppet under vintersäsongen, men även i den vanliga restaurangen håller maten hög klass. Och än kan man få Rote Wands berömda fonduer serverade i den gamla värdshusdelen, som ser ut som den gjort sedan 60-talet.

Vid sidan av restaurangen satsar Rote Wand mycket på sitt stora spa – här finns relaxrum, en utomhuspool med enastående utsikt, inomhuspool, sex bastu, gym, fitnesslokal och möjlighet till en mängd olika behandlingar och aktiviteter. För barnen finns ett bemannat ”dagis” så att far eller mor kan relaxa en stund.

Det är ju inte helt billigt att bo här under högsäsong - med rumspriser mellan 200-400 euro per person är det ett ställe man får unna sig. Sommartid kommer man dock undan rejält billigare med förmånliga helpensionspaket och andra erbjudanden. Öl och vin från baren ingår i rumspriset.

Lokalproducerade råvaror och hållbar utveckling

Att driva hotell på ett hållbart sätt ligger Joschi varmt om hjärtat.  Byn Zug har ett eget litet värmeverk för biomassa, som fjärrvärmer Rote Wand och andra hus i byn. Man köper så mycket som möjligt från lokala producenter, och Joschi har nyligen dragit igång samarbetsprojektet vo:dô för att knyta ihop leverantörer av närproducerade livsmedel mm i ett nätverk för gemensam marknadsföring mot hotellen, erfarenhetsutbyte och uppmuntra fler att också sätta igång.

Vi besöker mjölkbonden Elmar Schneider och hans 15 vackra fjällkor, blott ett par hundra meter från hotellet. Korna går ännu inne och mumsar torkat alpgräs, ett gräs som ger mjölken en unik smak. De äter inget ensilage. När snön släppt får de beta högre upp i bergen, där man fortfarande bedriver aktivt fäboddrift med visst bidrag från staten.

Elmar producerar förutom mjölken även den yoghurt som serveras till frukost på Rote Wand. Som om det inte skulle räcka med att vara mjölkbonde är Elmar även skidlärare och driver ett mindre pensionat (Pension Waldhof) med hustrun Andrea.

Joschi är en sann entreprenör, full av framtidsplaner för sitt hotell och byn det ligger i. Han berättar engagerat om det grishus han vill bygga för att få lokalt producerat fläsk. Och ett slakteri för att slippa skjutsa iväg djur långa sträckor till slakt och sedan återföra köttet – för att slippa helt onödigt transporterande. Och fiskodlingen skall utökas. Och ett underjordiskt garage skall ju byggas för att få bort hotellets gästers bilar från gatan. Och det gamla skolhuset bredvid Rote Wand skall byggas om till en speciell gourmetrestaurang med avsmakningsmenyer. Och …. det slutar inte där, idéer är det inte ont om.

Gasthaus Älpele

Några kilometer in i dalen, dit besökarna enbart tar sig till fots, via längdskidor eller bandvagn (taxi sommartid) ligger värdshuset Älpele. Här bodde en gång i tiden en ensam dam, kallar ”kryddhäxan” pga sina kunskaper inom örter. Byn Zug tog senare över marken och lät flytta hit ett hus, som nu är värdshus och restaurang för förbipasserande längdskidåkare och vandrare. Det drivs, som flera andra mindre hotell och värdshus i Zug, av släktingar till Joschi.

Här får vi en fantastisk måltid på lokala råvaror, samt byvinet “Schiwago” (kort för ”schi, wander und golf”...) och päronsnaps. Som grädde på moset får vi skjuts tillbaks till hotellet i en väldigt fint renoverad Hägglunds bandvagn 208.

Weisse Ring

Skidområdet är uppbyggt så att man kan färdas i en stor cirkel runt Lech, kallad Weiße Ring - den vita ringen.  Från Zug kan vi ta liften upp vid hotellet på morgonen och framåt eftermiddagen återvända via berget mittemot. Väldigt trevligt, skiddagen blir till en utflykt.

Nytt för säsongen är transportliften Auenefeldjet som knyter ihop Lechs skidområde med området Warth-Schröcken, som nu utvidgar ringen och ger ett mycket stort sammanhållet skidområde, som framgår på kartan här.

Under dagarna vi åker skidor åker vi med tre skidlärare som hotellet ordnat fram. Argentinaren Julio är den store charmören som bär damernas skidor vid marktransport, alltid med ett leende. Den tystare Markus är, förutom skidlärare, hotelldirektör för sitt eget Hotel Alwin och producerar dessutom honung till hotellen. Dagmar är pensionerad och åker numera mest för skojs skull och med vissa stamkunder sedan många år, bland annat de belgiska kungabarnen.

Nu är vi här på säsongen sista dagar så det är mest lite seg och stökig vårsnö, men offpistskidåkningen i Lech sägs vara mycket fin. Då Lech traditionellt inte har attraherat lika många puderfrossare och friåkare som t.ex. närliggande St Anton och Stuben finns här stor stor chans att hitta orörd snö även inom liftsystemen.

Innan det är dags att åka hem hinner jag med en längdskidtur inåt dalen. På förvånansvärt bra spår med tanke på snösmältningen blir det en riktigt fin tur bland hög skog, som öppnar upp sig i fina utsikter över berget Rote Wand och andra toppar. På väg tillbaks stannar jag vid Älpele och avnjuter en kaffe i solen.

Grüne Ring

Sommartid blir den vita ringen istället tre dagslånga vandringar, som då förstås kallas Grüne Ring. Längs leden finns överraskningar i form av figurer och konstverk. Förutom de här lederna finns förstås många fler av olika svårighetsgrad, och med olika teman t.ex för den geologiskt intresserade.

Det finns ett även ett system av mountainbikeleder mellan alpstugor, och arrangemang som gör det möjligt att färdas långa sträckor med minimal packning genom att ens bagage skickas från stuga till stuga längs leden.

Vi passerar några iordninggjorda grillplatser längs floden och jag frågar Joschi om man kan vandra här och bo i eget tält? Nej nej, det får man inte – och han kan inte förstå varför man ens skulle vilja sova utomhus i tält? Det finns ju så många trevliga hyttor och värdshus där man kan sova.

Lech

Lech har sin egen borgmästare och styre. Vi träffar borgmästaren Ludwig Muxel, som tyvärr inte pratar engelska så all information går inte riktigt fram - men vi lär oss iallafall att Lech har en del speciella regler, som kan tyckas hämmande för näringslivet men som också definierar och särskiljer orten från andra.  

Uteserveringarna måste stängas redan kl 19, efter det får musik bara spelas inomhus. Lech är alltså inte staden för den som vill partaja hårt... Antalet dagliftkort är begränsade för att inte få överfyllda backar på bra dagar, skyltar längs vägarna upplyser ditresande. Det finns också regler på hur höga hus som får vara och hur de får utformas, allt för att bibehålla ortens karaktär.

Det måste finnas 100% enighet runt större beslut – t.ex. sägs det att den nya transportliften Auenefeldjet har diskuterats i 50 år men först nu har man nått konsensus och den vart till slut byggd.

Det är svårt för ett utländska konsortium att bara komma in och köpa upp en anläggning, stadens styre måste ge sitt godkännande för att den nye ägaren skall kunna bedriva verksamhet - så det gäller att komma på god fot med övriga näringsidkare på orten, annars blir det inget av.

Lech har ett hållbarhetstänk i allt, strikta regler för hur man får bygga och egna kraftverk som drivs med biomassa, och ett fjärrvärmenätet är utbyggt för att minimera oljeanvändning och speciellt vedeldning.

80% av besökarna i Lech kommer på vintern, men man jobbar på att göra sig ett namn även som sommarort. Därför går det att få riktigt bra paketpriser under sommaren.

Lech:s rykte om att vara en exklusiv ort har väl viss grund - men inte alls så att bara de mest förmögna kan besöka. Även om prisnivån ligger något högre än i andra, större orter finns ändå stora möjligheter att bo billigt på mindre värdshus om man letar runt lite - och speciellt sommartid finns många bra paket att hitta. Det är väl som Åre i jämförelse med andra svenska orter, om man skall försöka sig på en liknelse.

Sant är dock att Lech är orten där flera kungliga familjer och en del andra kändisar och förmögna brukar semestra. Den belgiska kungafamiljen kommer på besök varje år, och även svenska kungafamiljen har vänner i byn. Det sägs att i Lech får även offentliga personer vara ifred, och det är inte platsen för den som vill skryta med sin förmögenhet.

Hemåt

På vägen tillbaka passerar vi orten Zürs strax utanför Lech. Byn har ingen lång historia och här bor ingen, allt är uppfört för fjällturisterna. Det har lett till något större hotell, större uteserveringar och en bilväg rakt igenom. Det såg inte lika lockande ut som Lech.

Återvänder jag till den här regionen - och det gör jag gärna, speciellt sommartid - så blir det definitivt till den lilla men stora byn Zug.