Varför bestiger vi toppar?

Vad är det som får oss att stånka och stöna, ofta i timtals för att nå dit. Dessa tankar snurrade i mitt huvud när jag för en månad sedan tillsammans med Camilla besteg Pan de Azucar 4680 m.ö.h. Pan de Azucar ligger i bergskedjan Anderna och är Venezuelas nionde högsta topp. och den mest besökta toppen i staten Mérida. Namnet Pan de Azucar betyder ”Sockerbrödet” och har fått sitt namn efter dess sandiga sluttningar som gör att berget liknar ett sött bröd som äts i landet, Pan dulce. Där stod vi på bergsluttningen, blickande längtansfullt mot toppen och hämtade andan. Drygt två timmar tidigare hade vi i gryningen lämnat vårt tält och börjat stigningen mot vårt mål, toppen. Jag som hade varit där förut hade gissat att vi skulle behöva tre timmar för att komma upp, så visst hade vi en bit kvar.

Turen hade börjat redan dagen innan då vi tidigt på morgonen trotsade lugnet som vilar över staden Mérida (1600 m.ö.h) en söndagmorgon, och tog bussen upp till La Culata (3020 m.ö.h.). Vi fortsatte till fots, först längs en grusgång med cementbelagda hjulspår och sedan vidare längs en stig som bara blev smalare och smalare ju närmare toppen man kom. Medan vi renade vatten från ett vattenflöde studerade vi stigen som slingrar sig uppför berget. Toppen vi skulle bestiga låg skymt bland molnen bakom några kullar. Utrustade med solhatt, solglasögon och solkräm som skydd mot den starka solen fortsatte vi uppåt. Målet för dagen var Cascada de los Duendes (4200 m.ö.h.), ett vackert vattenfall omgivet av en liten skog med Coloradito, det enda trädet som kan växa så här långt upp. Efter fyra-fem timmars vandring i sol, dimma och några regnstänk var vi framme och kunde i lugn takt sätta upp tältet och vila innan solen gick ner. Mörkret faller fort i Anderna och från att ha vandrat i kortärmad tröja kom den andinska kylan plötsligt och det började bita i kinderna och händerna gnuggades för att hållas varma medan middagen tillagades.

När vi stod där bland Frailéjonerna, med knappt en timme kvar och med en svagt smygande huvudvärk p.g.a höjden kom funderingarna; Varför, varför gör jag det här? Men jag hade aldrig en tanke på att vända om och gå ner. Vädret var förmånligt och såg stabilt ut, huvudvärken och tröttheten fanns där, men i kontrollerade former. Det rådde goda förhållanden för bergsbestigning och egentligen ingenting som höll oss tillbaka. ”Har jag gått så här långt för att nå toppen, tänker jag inte vända nu, hur jobbigt det än känns” sa Camilla. Vända fanns helt enkelt inte som ett alternativ. Sista biten bet vi mest ihop och stirrade ner i sanden som täcker toppen. Då och då stannade vi, pustade, och tittade mot toppen som inte tycktes närma sig alls.

Då det äntligen planade ut och jag såg den välbekanta klipptoppen sticka upp ur sanden bubblade det vanliga toppjublet upp ur mig, ”Jippi, Jä”. ” Kolla Camilla, nu är vi uppe”. ”Åh va skönt” fick jag till svar innan vi slog oss ner och njöt av … av att vara på toppen. Den där ´King of the World´ - känslan som man får, den där ´f … n va vi är bra som klarade det´. Lyssna på vinden, lyssna på stillheten. Njut! Visst var chokladen vi hade lovat oss på toppen god, men det var inte det vi njöt av, det var toppen. Stillheten, tystnaden, ljuden, lugnet, kraften, utsikten och stoltheten över oss själva. Det var det här jag kämpade för, det här jag ville uppnå. Jag njöt varje sekund på toppen innan det var dags att bege sig neråt. Tröttheten på vägen upp glömdes snabbt bort och i mitt huvud började det snart planeras för vilken som skulle bli nästa topp.