Vandring på kanten av Wales

Utanför fönstret breder havet ut sig i soldiset och tåget stannar gång på gång. Solbrända, sandiga semesterfirare stiger på och av. Dolgellau, Harlech, Criccieth… På andra sidan skymtar Snowdonias berglandskap. Jag är på väg längs den walesiska kusten till en liten stad med det osannolika namnet Pwllheli på Llyn-halvön i den allra nordligaste delen av Wales. Här har jag stämt möte med Marianne från Schweiz för årets vandring. I vanliga fall brukar vi tillbringa två augustiveckor vandrande från stuga till stuga i de svenska fjällen – men i år tänkte vi pröva något nytt. Där står hon!

- Bussen går snart! Vi hinner köpa lite vatten och frukt innan bussen tar oss rakt över Llyn till Trefur på norra sidan. Efter en stadig middag på närmaste pub känner vi oss redo att möta morgondagens utmaningar.

Halvön Llyn är full av historia, speciellt andlig sådan. På 400- och 500-talet byggde heliga män från Bretagne kyrkor här, i vilka kelter, som flydde från invaderande saxare, tog sin tillflykt. På medeltiden kom pilgrimer vandrande och stannade till i kyrkorna längs kusten. Deras mål var ön Bardsey, utanför Llyns västligaste spets – denna sägenomspunna ö vars walesiska namn, Ynys Enlli, betyder ”strömmarnas ö”. Bardsey ansågs så svårtillgänglig och resan dit så riskfylld, att påven deklarerade att tre pilgrimsfärder till Bardsey motsvarade en till Rom. Enligt traditionen är 20 000 heliga män begravda på ön.

Denna gamla pilgrimsled tänkte vi alltså följa! God hjälp får vi av en grupp Llyn-bor som nyligen har startat organisationen Edge of Wales Walk – ett icke vinstdrivande företag, som uppmuntrar vandrare att komma till denna ganska okända del av Wales. De skräddarsyr det program man vill ha och förser en med kartor och en GPS. Dessutom bokar de hotell eller bed & breakfast och transporterar ens packning från ställe till ställe – man behöver alltså bara vandra med en liten ryggsäck med matsäck för dagen (och regnkläder!). Perfekt för den som har tröttnat på att bära en tung ryggsäck! (www.edgeofwaleswalk.co.uk)

Dag ett
Vi börjar vår vandring vid St Beunos kyrka i Clynnog Fawr. St Beuno var ett av de största nordwalesiska helgonen och tillskrivs mirakulösa helande krafter. Snett emot kyrkan, på andra sidan den smala tätt trafikerade vägen, ligger St Beunos källa, där de sjuka först doppades och sedan lades på Beunos grav över natten. För dagen har vi fått låna en GPS av Peter från Edge of Wales. Vana som vi är att följa svenska välmarkerade leder, känns det först lite fånigt, men vi blir mer och mer tacksamma för den lilla apparaten, när vi ser hur svårt det är att hitta rätt bland alla fårhagar och småvägar. Snart är vi uppe på en vidsträckt hed – då kommer regnet! Vi blir rejält blöta, men i den varma vinden torkar vi snart – tills nästa skur kommer. Trötta och nöjda kommer vi fram till byn Llanaelhaern och fortsätter till vårt bed & breakfast, ett vackert gammalt stenhus, som tidigare varit stall.

Dag två
Walesiskan är mycket levande på Llyn – hela 70 % av befolkningen använder språket dagligen. I Nant Gwrtheyrn, tidigare ett gammalt stenbrott alldeles vid havet, ligger det walesiska kultur- och språkcentrat. Den vindlande vägen från Llithfaen till Nant stupar rätt ner. Här ger man veckolånga kurser i walesiska för människor med olika förkunskap. Vi träffar till och med en grabb från Moskva, vars hobby är att lära sig walesiska! I den grå stenhuslängan får vi hyra en liten lägenhet med självhushåll i tre dygn.

På eftermiddagen vandrar vi längs den kilometerlånga, helt tomma sandstranden och fortsätter uppåt med vidunderlig utsikt över havet. Vi vandrar genom fårhagar omgärdade av stenmurar, och lär oss snart vad ordet ”stile” betyder – dvs det ställe där man kliver över varje gärdsgård eller mur. Fåren tittar på oss, men skuttar kvickt iväg när vi kommer för nära. Vid den lilla pilgrimskyrkan i Pistyll gör vi ett avbrott. Kyrkans golv är täckt av gräs och altare och bänkar är smyckade med blommor. Det luktar underbart! Även denna kyrka är ägnad St Beuno. På kvällen når vi kuststaden Nefyn och hinner precis med bussen tillbaka.

Dag tre
Det är inte helt lätt att klara transporterna med hjälp av lokala kommunikationer. Idag ger vi oss iväg uppför den branta vägen från Nant vid 06-tiden, för att hinna med bussen som går strax före 07.00. Det går nämligen bara en buss på morgonen och en på kvällen! Vi kommer fram till Nefyn innan semesterfirarna har hunnit vakna och får en fantastisk promenad högt uppe längs kustlinjen. Små vackra, helt folktomma strandremsor frestar långt där nere, men vi står emot och stoppar istället i oss mogna björnbär som växer i överflöd längs stigen. Efter en stund når vi den idylliska byn Dinllaen, och måste sedan vandra ganska länge längs en golfbana, där vi får ducka för bollar från morgontidiga golfare. När vi närmar oss vattnet igen ser vi en grupp lekande sälar! Vi slutar dagen i byn Tudweiliog och tar kvällsbussen tillbaka till Nant.

Dag fyra
Idag tänker vi utforska Nant med omgivning, vilket bland annat betyder att vi tillbringar flera timmar på stranden och letar vackra, olikfärgade stenar! Jag tar ett snabbt dopp, det är härligt klart vatten, men ganska kallt. Nu förstår jag varför många har våtdräkter på sig när de badar!
På eftermiddagen klättrar vi uppför sluttningen på berget ovanför och kan snart njuta av en fantastisk utsikt över hav och land. Vi fortsätter klättringen till Tre’r Ceiri (Jättarnas stad), som är Wales största och bäst bevarade bergsfort från järnåldern – ett imponerande område omgivet av vallar, där man kan urskilja resterna av det som en gång var 150 bostäder. Man kan lätt föreställa sig trängseln, ljuden och dofterna från fortets glansdagar, under den romerska ockupationen. Men nu är allt stilla här, det är bara vinden som viner.

På kvällen får vi och vår packning lift till busshållplatsen i Llithfaen av en medarbetare på språkcentrat, en glad rödhårig tjej som berättar att hon är rädd för vatten – men annars jobbar hon som badvakt på ett badhus!

Vi tar bussen till Tudweiliog, där vi träffar Mrs Thomas, värdinna på Carrog farm, där vi kommer att tillbringa de närmaste två nätterna. Hon tar oss med till den gamla kyrkan i Llangwnnadl, där en konsert just pågår. Mjuka toner från tolv unga harpospelare möter oss och kyrkan är fullpackad. Harpan är nationalinstrument i Wales.

Dag fem
Efter en stadig frukost på cornflakes, ägg, stekt tomat, bacon, te, bröd och frukt i Carrog farms trevliga matsal, med kossorna idisslande utanför fönstret, ger vi oss iväg tidigt med målet att runda Llyns västligaste udde och förhoppningsvis få en vacker utsikt över ön Bardsey. Längs stigen möter vi en och annan morgontidig hundägare, annars är vi ganska ensamma. Vi travar på i god fart högt ovanför strandlinjen tills vi plötsligt inte kommer längre – en djup ravin stänger vägen. Till vår förargelse måste vi ut på bilvägen för att ta oss runt – det är jobbigt att gå på asfalt! Men efter en stund får vi lift med en skåpbil som tar oss ner till Whistling sands, ”den visslande sanden”. Och faktiskt – det uppstår ett visslande ljud när man går på den vita sanden! Här hittar vi stigen igen och fortsätter västerut.

Vid lunchtid tar vi oss ner till en alldeles egen liten sandstrand, solen värmer, kängorna åker av och fötterna får sig ett uppfriskande bad. Koppsoppan smakar underbart! Men plötsligt sveper dimma in från havet. Kvickt på med kläder och iväg uppför branten för att inte förlora stigen ur sikte. Framför mig guppar Mariannes lilla vita ryggsäck, annars är allt grått och fuktigt. Solen försöker tränga igenom och vi söker oss vidare i ett trolskt sken av soldimma, lila ljung och klargula käringtänder. Det enda vi hör är mistluren från Bardsey och de osynliga fårens bräkande runt omkring oss. Glöm utsikten över Bardsey! Just då dyker ett hus upp i dimman och på taket arbetar en man. Han förklarar vägen för oss med vida gester och frågar vänligt ”do you want a cup of tea?” Vi väljer dock att fortsätta mot Aberdaron och når snart en smal asfalterad väg, som tar oss till sydsidan av Llyns västra udde. Dimman lättar och solen tar över mer och mer. Nu ser vi Aberdarons långa strand framför oss och så snart vi kommer ner tar vi av oss kängorna och vandrar barfota på den varma sanden fram till den gamla stenkyrkan, som ligger alldeles vid stranden. Inne i kyrkan har besökande människor lagt ut en cirkel med stenar, på vilka de har skrivit sina namn. Vi lägger också dit varsin sten. På ett plakat står det skrivet att församlingen kommer att be för alla dessa namn vid en gudstjänst i slutet av sommaren – och sedan kommer barnen att bära tillbaka stenarna till havet.

Vår vandring på Llyn-halvön är slut – men jag har en stark önskan att få komma tillbaka! Nästa gång vill jag ut till Bardsey, ön som försvann i dimman, men vars mistlurar ännu ljuder över havet.

Barbro Lindström