Vandring mellan himmel och jord

En vid båge av sand sträcker sig mot horisonten. Till höger: det gråa Grönlandshavet, försiktigt värmt av Golfströmmens fingertoppar. Till vänster: branta sönderbrutna klippor, och ovanför dem en blekgrön fjällhed, en svart bergskam, och så himlen.

Vi följer spåren efter en fjällräv. Hon har nosat sig fram här längs tidvattenranden på jakt efter vad natten kan ha sköljt in, kanske ett kadaver kvarlämnat av en isbjörn? Hon har gått taktfast och rakt, som hon gjort så många gånger förr. 

Foto: Daniel Helsing

Svalbard är en gnutta land inklämt mellan ett stort hav och en stor himmel, 100 mil rakt norrut från Norges nordligaste spets. Island, Färöarna, de grönlänska bosättingarna - allt ligger långt söderut. Hit har vi kommit av olika skäl. Jag arbetar som vildmarksguide. Daniel och Frida har kommit upp så här i slutet av säsongen för att hälsa på och få uppleva så mycket som möjligt av Svalbard på en vecka. Frodo, vår inlånade alaskan husky, han är här för att dra. Det är ju det draghundar gör, påhejade av gener och hård fostran. Idag bär han bara sin egen mat och lite gas. I vinter ska han dra en släde över frusna fjordar.

Djurlivet här balanserar liksom vi längs den tunna linjen mellan hav och land. Sjöfåglar häckar i de otillgängliga rasbranterna. Deras avföring gödslar sluttningarna nedanför, och deras ägg och ungar föder rävarna. Renar betar på sluttningarna. På andra sidan linjen, i själva vattnet, finner vi dem som krupit tillbaka - sälarna och valarna. Sälen lever av fisk, men föder sina ungar på isen, och utgör stapelföda för isbjörnarna. Själva berget under oss har fötts ur havet. Årmiljoner av sediment har lagrats och sedan rest sig i märkliga förvridna formationer.

Allt här är således beroende av havet, och det tycks mig lämpligt att vi valt en färdväg som låter oss följa kusten. Vårt första lunchstopp tar vi ovanför Grönfjorden, en vacker bifjord till den mäktiga Isfjorden, som länge varit centrum för människans förehavanden på öarna. En mustigt grön platå kantar fjorden ända in till en bländvit glaciär. Vi hinner knappt få upp gasköket ur packningen innan vi får besök. Fyra vitvalar - Belugas, eller Kvitfisk som de kallas här - dyker upp precis nedanför klipporna. De är så vita som djur sällan är, vitare än ben, mer som is. Lugnt cirkulerar de som ljusa skuggor under ytan, för att då och då sticka upp sina runda huvuden för ett andetag. Skådespelet varar hela lunchen och vi kan knappt tro det. Fjällvandring med valskådning!

I bakgrunden, på andra sidan fjorden, ligger Barentsburg, det ryska gruvsamhället som sedan trettiotalet varit stormaktens postering på ön. Åttahundra människor, mest Ukrainska gruvarbetare, tillbringar två kontraktsbundna år här under hårda förhållanden. En gång en välförsedd kommunistisk pärla, har byn tappat sitt strategiska värde och är nu på väg mot samma dystra öde som andra storslagna projekt här.

Än bolmar det dock ur Barentsburgs kolkraftverk. Vi påminns om den paradox som föder samhällena på Svalbard. Ekonomin här står på två fötter: å ena sidan säljer man upplevelser av orörd arktisk vildmark, glaciärer, isberg, björn; å andra sidan bryter man miljontals ton stenkol ur fjället, kol som eldas i gammalmodiga kraftverk på kontinenten och som direkt bidrar till den känsliga miljöns ödeläggelse. 

Vandringen går vidare ut mot Fästningen, en makaber geologisk formation som skjuter i ut i havet vid fjordmynningen. Veckningar i jordskorpan har ställt ett stenlager på ända, omgivande lager har eroderat bort, och kvar står en flera hundra meter lång naturlig mur. Det blir en bra plats för en paus med lite lä från den tilltagande vinden.

Foto: Daniel Helsing

Svalbard har kallats för geologernas öppna bok. Ingen krånglig vegetation och inga bökiga jordlager skymmer ledtrådarna till jordens historia. Här räcker det med ett ögonkast för att hitta vackra fossiler, och än idag gräver forskarna fram dinosaurieskelett. Just här vid fästningen har man funnit fossila fotspår av någon utdöd koloss. De finns utställda på museet i Barentsburg och är stora som tennisracketar.

Svalbards nutida kolosser är isbjörnarna - stora, komplicerade, svårförståeliga djur som bör hanteras med största varsamhet. Det har hänt, senast 1996, att människor dödats av björn, och säkerhetstänkandet måste vara högt vid varje tur utanför bebyggelse.
Jag bär på en gammal bössa, en mauser som norrmännen antagligen tog från retirerande tyskar i krigets slutskede. Mekanismen är från artonhundratalet, vilket vittnar om dess pålitlighet, och anslagsenergin lär vara ungefär tre gånger så stor som en Magnum 45. Jag har också med en signalpenna med knallskott, och larmminor att rigga runt tältet nattetid. Men bäst av allt - vi har med Frodo, född för två år sedan på en jaktstuga i norr, med isbjörn runt knuten. Hans "handler", svenska Therese som jobbar på hundgården, garanterar att han är aggresiv mot björn. Så vi räknar med att han skall väcka oss om något stort, vitt och lurvigt skulle nosa runt i närheten.

Men faran, eller förhoppningen, att det skall finnas björn häromkring är liten. Det är isfritt här på västkusten, och björnarna jagar ju säl som i sin tur följer isen. Så första natten struntar vi i att rigga snubbeltråd och larmminor. Dag två får vi oss en tankeställare. I en snölega i en liten ravin vid stranden får vi syn på spår. Stora, otvetydigt björnaktiga spår. Och små björnspår. En hona med unge? Kanske en vecka gamla, gissar vi. Vi vandrar vidare längs stranden någon timma till, tills Daniel för tusende gånger stannar upp och riktar kikaren mot ännu en vit fläck i fjärran. Men denna gången är han säker. "Björn" säger han kort och räcker över kikaren. Jag stirrar. Kanske tre hundra meter bort, på en liten kulle, ligger en isbjörn på rygg i solen och gonar sig. Hon tycks helt avslappnad, men jag får känslan av att hon är fullt medveten om vår närvaro.

Vi backar ett femtiotal meter och medan Daniel och Frida tar fram kamerorna plockar jag loss geväret från sin plats bakpå ryggsäcken. Dubbelkollar magasinet, och laddar signalpennan. Ingen av oss är rädd. Men vi har trots allt en vuxen björn inom synhåll och inget stängsel emellan. Blir hon nyfiken måste vi kunna skrämma bort henne, för här finns ingenstans för oss att ta vägen.   

Frodo, vår garanterat aggressiva hund, lägger sig lugnt tillrätta och spanar åt andra hållet, nöjd över en stunds vila. Han har tydligen inte förstått vad hans matte lovade. Björnen rör på sig då och då, kikar över axeln åt vårt håll ibland, men tycks vara nöjd med avståndet. Så efter kanske en kvart reser hon sig upp, och då reser sig björn nummer två också. En gulaktig björnunge lufsar iväg efter mamma längs stranden. Vi är alldeles stumma av förtjusning, både av upplevelsen av att få se dessa mäktiga djur i deras egen miljö, och av det faktum att de går bort från oss.

Resten av dagen vandrar vi liksom lite lättare i steget, och gång på gång är det någon som säger "tänk att vi fick se björn!". På kvällen är vi lite noggrannare med att säkra tältplatsen. Vi går undan någon kilometer från stranden, ser till att ha bra utsikt, riggar minorna, och förklarar för Frodo att han skall skälla ordentligt om han ser något misstänkt. Nätterna är ljusa även om solen just börjat dyka under horisonten vid midnatt. Frodo gläfser ett tydligt "ja", och vi somnar gott. Med signalpennan laddad bredvid sovsäcken.

Turen fortsätter så ut på Nordenskiöldskusten. Namnen på kartan är bekanta. Orustdalen och Tjörnpasset känns i all sin främmande ödslighet ändå lite som hemma. Vi går ner mot stranden igen, självklart extra uppmärksamma på björn nu när vi vet att de finns i närheten. Förhoppningen är att se valross. Daniel, biologen och fågelskådaren i sällskapet, har ju fått se vitval, fjällräv, svalbardren, ringsäl, björn, och en mängd arktisk sjöfågel. Återstår då bara valross. Men här går vi bet. Stränderna ligger öde, bortsett från valskelett och massvis med drivved. Ved finns det överallt längs kusterna, vilket gör att fjällvandringen kan kryddas med lägereld. Vi tar lång lunch med en valkota som pall.

Ett par dagar till vandrar vi genom detta landskap. Vi tar oss in över Nordenskiölds land och passerar Linnévattnet och Kongressdalen, innan det är dags för upphämtning med gummibåt i Grönfjorden där vi började. Turen har varat i fem dagar, men jag har tillbringat två sommarmånader på Svalbard. Gradvis har ögat vant sig vid de försiktiga färgskalorna och landskapets diskreta former. I sluttningar som jag till en början uppfattade som slagghögar ser jag nu mjukt böljande, nästan sensuella linjer. Det som först tycktes vara grått och blekt har blivit till eleganta skiftningar i höstgult, dimblått, lummigt mossgrönt och blankt, blankt svart. Någon dag senare kommer höstens första riktiga snöfall, och snart faller det arktiska mörkret.