Vandring Katterjåkk - Unna Allakas - Abisko ... med liten omväg

Förutsättningar

Det var dags för fjällvandring igen. Själv har jag varit iväg på tre turer tidigare och vet hyggligt väl vad jag klarar, men nu fick jag lyckligtvis även med mig min fru och hur mycket, hur tungt, och i vilken terrängtyp hon skulle känna sig bekväm var en osäkerhetsfaktor. Tillsammans hade vi tjuvtränat ett antal dagar på Bohusleden förra året, samt lite kortare turer hemmavid inkluderande tältning kring noll grader i våras. Vi var eniga om att söka oss till lite mindre frekventerade delar av fjällen och jag ville gärna återse Unna Allakas. En del av planen var också att avsluta med en övernattning i hotellrum i Abisko för att kunna pusta ut och fräscha upp oss ordentligt inför den långa tågresan tillbaka till Göteborg. Därför kändes det naturligt att starta i Katterjåkk och gå mot Unna Allakas till att börja med. Den leden har ju många beskrivit som säregen och vacker.

Eftersom vi inte riktigt visste hur snabbt vi skulle komma att gå bokade vi in ganska många dagar, och hade rekat många alternativa vägar att för att sedan landa i Abisko i lagom tid.

Dessutom, på vägen mellan Katterjåkk och Unna Allakas finns ett vad över Valffojohka som kan vara rätt besvärligt. Det finns många berättelser om detta här på Utsidan, men de försvåras delvis av att man kan vada på väldigt många olika ställen. Det är lite svårt utifrån berättelserna att förstå exakt var folk har vadat. Skulle vi komma till rätt vad? Skulle min fru som inte vadat tidigare uppleva det övermäktigt?

Som ett alternativ hade vi därför funderingar på att svänga ner i Hoiganvaggi och ta höger nere vid renvaktarstugan i sydöstra änden av dalen, gå över bron som skulle finnas där enligt många kartor och sedan gå oledat bort mot trakten av Sjangeli. Denna plan försvårades av att vi fick reda på att den bron inte finns längre, och om vi skulle behöva vada där kunde vi kanske lika gärna vada Valffojohka.

Tåget

Vi kom iväg med tåget 3:e augusti från Göteborg. Jag har en dålig vana av att drabbas av diverse förseningar och annat strul när jag åker tåg. Den här gången inskränkte sig strulet till att det saknades mjölk till kaffe/te i restaurangvagnen på nattåget och det var så snart som 15 min efter avgång från Stockholm så de kunde ju inte skylla på att det tagit slut. Någon hade väl glömt att lasta ombord det tänker jag. Själv använder jag det inte, men hustrun fick spetsa téet med lite socker istället.

Bytte tåg i Boden, från egen sovkupé till vanlig sittplats i ett rätt fullsatt tåg. Tydligen hade de börjat sälja de där covid-19-blockerade sätena sedan FHM minskat restriktionerna, så nu satt det folk nästan överallt och nästan alla verkade ha fjällvandring i sikte. En hel del steg av i Gällivare, väldigt många i Kiruna där det sedan steg på en hel del andra fjällvandrare som väl kommit med flyg. I Abisko så blev tåget nästan tomt, och i Katterjåkk var det bara vi och en annan som klev av. Det var verkligen ingen högfrekventerad vandringsled som vi skulle ge oss ut på. Fjällstationen i Katterjåkk var stängd och öde och vi såg inte en själ vid stationen. Dessutom började det regna i samma stund som vi klev av tåget. Dåliga omen?

Vandringen

Nej, inga dåliga omen. Vädret skulle visa sig vara helt ok större delen av vår vandring. Det slutade ganska snabbt redan denna kväll, men hängde kvar där i luften och blockerade en del utsikt medan vi travade på förbi skidliftarna och upp mot Gatterjavris sydöstra ände där vi tänkte slå läger. Vandringen dit var okomplicerad förutom stigningen och tältplatsen var riktigt bra. Det finns flera stycken fina att välja på. Molnen lättade något ibland så att man kunde se över till norska sidan av sjön, men de där riktigt fina vyerna som vi sett foton av här på utsidan fick vi aldrig riktigt se.

Färden gick vidare dagen efter, upp över höjden norr om riksröse 265A. Det var ganska brant uppför men inget som krävde någon handgriplig klättring. Det intressantaste var den ren (sarv) som dök upp en bit längre upp i backen precis dit vi skulle klättra. Vi stannade upp för att titta på den och se vart den skulle ta vägen. Ville ju inte störa. Den stod och tittade på oss en stund, vände sedan på sig, betade lite till, tittade på oss en gång till och gick med lätthet tio meter uppåt för att fortsätta beta. Då gick vi också tio meter uppåt och stannade igen. Så upprepades proceduren. Aldrig att den ville försvinna åt sidan där den kommit från utan hela tiden tio meter upp i taget. Den kanske förstod att vi med fullproppade ryggsäckar i den branta slänten ändå behövde lite täta pustepauser? När vi kom till krönet hade den i alla fall försvunnit och vi koncentrerade oss på utsikten istället. Vackert, och gårdagens regnmoln hade bytts mot höga lätta skyar.

Sedan ganska brant ner och då var vi i Norge. Vi såg inte gränsen när vi passerade den, om det inte var där markeringen inte var en utan två röda prickar på en sten. Riksröset såg vi senare när vi kommit ner i dalen på norska sidan. Gick så i Norge några hundra meter tills vi såg den norska skylten om ’Riksgrensen mot Sverige’. Åter i Sverige alltså. Hörde senare att Norge just hade lättat på inreserestriktionerna så vårt korta Norgebesök var helt i sin ordning, även officiellt sett.

Ett litet namnlöst vad

Vandringen här var svagt uppåt för det mesta, ganska enkel tekniskt sett. Några stenblock skyddade oss från lite vind under lunchen och vi närmade oss det första vadet vi hade läst om. Det är nästan i höjd med riksröse 265 som det kommer en jokk uppifrån Hoiganvaggi. En del har skrivit att det är svårt att vada där leden går och att man därför kan gå uppströms en bit för att hitta bättre vadmöjlighet. Nu har kanske leden ändrats sedan de tipsen skrevs. Vi fann nämligen att ledmarkeringarna gjorde en skarp sväng åt höger, dvs nedströms, ca 5 m innan man kom fram till jokken. Där nere dit vi då leddes, precis innan jokken går ihop med flödet som kommer uppifrån Dossagemjavri, delade jokken upp sig i två fåror. Var och en av dessa fåror var ganska breda och grunda och det gjorde att det blev rätt lättvadat. Vattnet nådde knappt ens upp till skosnörena på kängorna. Dessutom bildades det ju en liten triangelformad ö där i mitten där man kunde stanna upp och i lugn och ro överblicka andra halvan av vadet. Det underlättar tycker jag, att inte behöva överblicka hela vadet i ett enda svep. Kanske var det så att vattenståndet var lågt och att det var därför det gick såpass lätt att vada där nere??

Vägval och tältplatser?

Vi hade alltså tidigare planerat att kanske svänga av uppåt Hoiganvaggi här, och det var alltså pga min frus tveksamhet inför krångliga vad, läs Valffojohka. Det är ju svårt att utifrån de bedömningar vi läst på utsidan.se avgöra något om personen som avger bedömningen. Är de som vi, eller är de superrutinerade vadare? Kanske jätteatletiska med jättelånga ben som går med väldigt lätt packning? Bara för att ’Stefan Holm’ och ’Kajsa Bergquist’ säger att det är lätt att hoppa över någonstans så behöver det ju inte betyda att vi klarar det. Men, vid det här laget hade vi nu mött flera personer som hade vadat Valffojohka och funnit det helt ok, och de såg inte ut som några jättar eller så. Därför, om de klarade det så borde vi nog klara av det också, och därmed valde vi att följa leden rakt ner mot Unna Allakas.

Vi stannade till vid Stuor-Kärpels raststuga för att se hur det såg ut. Stenigt, inte mycket till tältplatser i alla fall. Gick vidare längs sjön och jokken och hittade flera tänkbara tältplatser. Valde en underbar sådan där leden korsar en tänkt linje från Stuor-Gaerbils topp till Riksröse 264C. Jag hade läst lite olika uppgifter om detta med tältplatser längs vägen, och jag sällar mig till skaran som menar att det finns ett flertal tänkbara långt upp i passet även långt efter där vi stannade. Vissa kanske lite vindutsatta, men fullt acceptabla.

Efter vår fina tältnatt fann vi att vägen blev stenigare och stenigare generellt, men samtidigt väldigt vacker och intressant. (Tyvärr ville min telefon inte samarbeta den här dagen så det blev inga foton.) De många bergarterna, skifferlagren som var söndersprängda av isen, och på ett ställe någon vit mineral som ringlade sig i en mörkare sten vilket gav associationer till latte-art på magmanivå – allt väldigt annorlunda jämfört med andra fjälltrakter. Kargt var det och på de högre nivåerna också ett antal snöfält att passera. Så passerade vi toppen där precis före sjön 1020 och det blev långsamt mer och mer jord mellan stenarna, och när vi närmade oss vadet över Valffojåkka öppnade det upp sig och var riktigt grönt. Mycket skönt att få lite mjukare underlag för fötterna.

Vadet över Valffojohka närmar sig ...

Att det öppnade upp sig innebar också att vi fick bra utsikt över sjöarna runt vårt kommande vad över Valffojohka. Sjöarna ligger där på en rad från 963, till nästa, till nästa, och sedan är det nivå 948 (den översta av två sjöar med namnet Valffojavri) och sedan forsen jämte raststugan Valffojohka. Vi hade alltså fått många tips, både här på utsidan.se men också på facebook, samt av de sex personer vi hade mött på vägen från Katterjåkk, och bestämt oss för att sikta på vadställe 2 (se bild). Med den fina utsikten var det lätt att identifiera den platsen även i terrängen. Vi följde sommarledmarkeringarna men det blev uppenbart att de vek av västerut, mot vadställe 1 som det verkade. När vi märkte det fick vi gå tillbaka en liten bit och hitta vår egen väg längs sjön ner mot vadställe 2. Just när vi kommit ner till sjön och bara hade några hundra meter kvar mötte vi en norrman som precis vadat över. Han konfirmerade att det var ett ok vad och gav några extra tips.

Så för att sammanfatta. Leden är nu utprickad via vadställe nr 1. Vi valde nr 2. Vadställe nr 3, där vinterleden korsar, är just före en fors vilket är dumt om man skulle tappa fotfästet, men några hade sagt att det är ok om man går i en vid lov ut i sjön uppströms. Det skulle då vara fin och enkel botten att gå på, men kanske lite djupare än på andra ställen. Någon har rekommenderat vadställe nr 4 strax nedanför raststugan, men det innebär att man måste gå norr om sjön 948 vilket är en ganska lång sträcka och säkerligen rätt jobbigt eftersom det är oledat och hela tiden på skrå.

Se nu nästa bild, den mer detaljerade bilden över vadstället som jag kallar för nr 2 på den första bilden. När vi kom fram dit såg det ut som att det finns flera möjliga ställen inom detta område. Jag tittade först på den märkt A, men fann att det var ganska snabbt och djupt strömmande vatten (röd markering) i mitten. Inte bra. Tittade vidare på B-alternativet, och på beskrivningar från några vi hade mött verkade det stämma med var de hade vadat. Det gick att kliva på diverse stenar (bruna prickarna) en bra bit ut i vattnet utan att behöva ta av kängorna, och jag kunde då se botten hela vägen över. Dock verkade det ändå rätt djupt i en liten fåra innan man var över på de mer ytliga stenarna på andra sidan.

Jag tittade då istället på den tänkbara vägen märkt C, vilken stämde väldigt bra med tidigare beskrivningar här på utsidan.se, nämligen att det var en liten djupfåra precis innan man kom över på västra sidan, och sedan var den fasta marken på västra sidan i form av två stycken klipphällar som var rätt släta och ordentligt sluttande. Så även om man kom över där så skulle det krävas krypande, krälande uppför klippan och förhoppningsvis skulle foppatofflorna sitta kvar på fötterna medan vi krälade uppför. Skulle någon av tofflorna lossna skulle det vara väldigt svårt att göra något åt det, eller om man skulle få svårt att behålla fotfästet. Dessutom, om man skulle vilja ångra steget uppåt så skulle det kanske vara vanskligt att ta sig tillbaka ut i eller över den där djupfåran.

Det norrmannen hade tipsat om några minuter tidigare var att inte ta någon av de två klipporna utan fortsätta i vattnet lite uppströms och då var det klart lättare att ta sig upp. Det skulle dessutom inte vara så djupt där längs bergväggen.

Dags att bestämma sig

Så, detta verkade vara det klart bästa alternativet, och det var svårt att rekognoscera med kängorna på. Därför av med kängorna och på med foppatofflorna. Jag började precis som om jag skulle ta C-alternativet, men svängde till höger några steg innan det hade varit dags för det där steget ut över strömfåran, och gick så parallellt med och ca 3-4 meter från berget. Jag fann att vattnet inte blev särskilt mycket djupare åt det hållet och det gav mig bättre sikt in mot berghällarna så att jag också såg att den där djupfåran grundade upp. Så jag gick istället som den gröna D-pilen visar och vattnet nådde aldrig mer än 5 cm ovan knäskålarna. Dock rördes det upp en del bottenslam vilket försvårade sikten just efter mig, men det sköljdes bort ganska snart igen. Att kliva upp och ner ur vattnet vid D-pilen verkade betydligt lättare än att göra det på de släta sluttande klipphällarna vid C-alternativet. Jag kunde dessutom lätt gå tillbaka ner i vattnet igen för att möta upp min fru och överta hennes ryggsäck sista biten.

Efteråt undrade jag om kanske norrmannen gick över strömfåran vid C och följde tätt intill bergväggen bort till samma ställe där vi gick upp ur vattnet. Det såg ut att kunna vara lite grundare längs med berget där, men det var skuggigt från berghällen och därför svårt att se botten. Dessutom krävdes då steget över den där djupfåran.

Sammantaget, vadet som vi hade funderat på ganska många gånger visade sig bli en riktigt trevlig erfarenhet. (Förmodligen, eftersom ledmarkeringarna nu går som de gör, är vadet jag markerat med en 1:a säkert ännu enklare. Det blir dock en omväg.)

Vi kom så ner mot Valffojavri (den övre) och hade att passera ett ganska stort snöfält på sydsidan nära östra änden av sjön. Snöfältets nedre delar hade spruckit upp i 3 stora sjok med djupa sprickor mellan så vi fick ta oss långt upp på snöfältet för att känna att marginalerna var bra. Tältplats hittade vi strax öster om raststugan Valffojohka. Molnen började torna upp sig ganska snabbt så vi skyndade att välja en tältplats. Lite knöligt blev det därför, men utsikten var finfin morgonen efter.

Mot Unna Allakas, lite trötta och slitna

Nästa dag fortsatte vi vandringen neråt Unna Allakas, och hade tänkt göra en avstickare till byn Sjangeli. Det finns på kartan en förgrening av leden som går runt Skangalanjavri men vi hittade ingen sådan i verkligheten. Det blev att vi avstod Sjangeli.

En annan intressant sak på sträckan är att leden korsar Ruovssokjohka strax innan man kommer fram till Unna Allakas. Enligt vår karta (senaste upplagan, daterad september 2020) samt minkarta.lantmateriet.se ser man ut att behöva vada den jokken, men det fanns faktiskt en robust bro, av stål.

Kom så fram till Unna Allakas tidigt på dagen vilket utnyttjades till klädvård, skovård, tvagning och välbehövlig vila för vissa fötter och knän.

Hur anpassa lagom ankomst i Abisko?

På grund av slitna knän ville vi nu i stort undvika långa omvägar, men samtidigt inte komma för tidigt till Abisko där vi hade hotellnatt inbokad om några dagar. Valet föll därför på att gå mot Abiskojaure men tälta någonstans på vägen. Min erfarenhet av dalen är att det kan vara rätt instängt och myggigt ju längre nordöst, nedströms, man kommer. Vi avvek därför uppåt höger i slutet av byn Rovvidievva, korsade den stora jokken och hittade en tältplats en liten bit uppåt backen där vinden kom åt att driva bort de flesta myggen. Tyvärr fanns inget bra vattendrag vid huvudstigen uppåt slänten där, och jokken vi hade korsat på en hög bro verkade svår att komma ner till och att hämta vatten där skulle innebära kånkning av vattnet ganska strikt uppför en hygglig sträcka. Som en praktisk sak har vi med oss en komprimerbar 4-liters vattenbehållare (Hydrapak Seeker) och det räckte med en enda tur till bäcken lite mer åt nordväst (på ungefär samma höjdkurva) för att fylla den och våra vanliga vattenflaskor. På det sättet hade vi tillräckligt med vatten för att klara både middag och frukost samt att fylla vattenflaskorna igen på morgonen.

Mot Kungsleden

Nästa dag, för att inte komma för tidigt till Abiskojaure och för att få se lite fler vyer, fortsatte vi att följa stigen uppåt, dvs mot sydost upp mot Kungsleden. Stigen gick till stora delar tillsammans med ett fyrhjulingsspår vilket underlättade då det var en hel del klättring. Kom så upp till Kungsleden och vilken skillnad det var! Från att ha träffat enstaka personer mellan Katterjåkk och Unna Allakas, en god handfull i Unna Allakas, nästan ingen på väg mot Abiskojaure, ingen alls på vägen upp från Rovvidievva träffade vi ju nu folk var femte minut, och det var verkligen alla sorter. Mest minnesvärt var kanske gruppen med barn/ungdomar och enstaka vuxna, vilket visade sig vara ett helt konfirmationsläger på tur, komplett med en ledare som hade sin gitarr fastspänd på utsidan av ryggsäcken. Man får väl anta att de hade Gud med sig där någonstans också, och det behövdes nog där de kämpade på upp i uppförsbacken. För oss bar det nerför mot Abiskojaure för en tältnatt, och även där syns skillnaden med att vara på Kungsleden jämfört lite avsides. I Unna Allakas fanns det lediga rum, och bara en tältare. Den ende stugvärden hade tid att prata långa stunder med samtliga vandrare. I Abiskojaure var alla platser inomhus fullbokade, och det var bortemot 30 tält uppslagna i omgivningen, och ett koppel stugvärdar jobbade ihärdigt med att lösa allt som behövde göras. Det kändes mer som att tälta på en campingplats än att tälta ute i den fria naturen.

Tältplatsen i Abisko nationalpark

Dagen därefter, återigen för att inte komma fram för tidigt, blev det ett kort vandringspass till tältlägret vid Nissonjohka där vi hittade en lagom stor plätt för vårt tält precis vid vattnet. Andra försökte tydligen tälta så långt bort från vattnet som möjligt för att slippa bruset/dånet från vattnet, men för dem måste det ha blivit lite samma känsla av att vara på en stor campingplats. Visst dånade det en del för oss, men i gengäld hade vi från tältet med öppningen vänd mot vattnet inga andra inom synfältet, tills vi lämnade tältet. Och tack vare dånet gjorde de sig inte påminda ljudmässigt heller. Det gjorde att det fortfarande kändes som en tältning i vildmarken och inte som en campingplats igen. Vad gäller bruset/dånet från vattnet hade vi bra öronproppar och sov gott ändå.

Sista dagen var det bara att släntra ner till fjällstationen, äta lunch, checka in på rummet, njuta av en glass, duscha, äta trerätters, sova i en riktig säng, och sedan sätta sig på tåget. Och nu kom förseningen, nästan två timmar sen avgång, men det kördes in under natten och vi kom fram på utsatt tid.

Källa: Kartor: redigerade utifrån minkarta.lantmateriet.se