Vägen till Kebnekaise

Var gränsen går

Vi är inte ens i närheten av vad man skulle kalla vandringsproffs, varken i antal gånger eller vandrad sträcka. Innan vårt första barn föddes vandrade vi i en vecka i Värmland och hade med oss färskmat, inte sagt att det gick dåligt; sovsäcken lindades runt kylsväskan, en del kycklingfiléer hade skurits i längder och frysts in i en termos, resten var tjocka frysta köttbitar i varierande storlek som fungerade som kylklampar. Eftersom de var av olika storlekar hade de olika upptiningstider, och faktiskt, 6 dagar efter att vi lämnat hemmet var kycklingfiléerna fortfarande delvis frysta.

Med fyra barn, varav äldsta nyss fyllt 6 år, och 7 år efter vandringen i Värmland vet vi att vi inte behöver ta med oss vattnet i maten: vattnet tillsätter man vid tillagningen. I Sverige finns ca 90 000 sjöar plus vattendrag vilket betyder att man aldrig är särskilt långt från färskvatten. Det enda vattnet man behöver ta med sig är dricksvattnet, och slå alltid läger vid vatten! 6 personer kräver mer vatten på ett dygn än vad man vill bära med sig. 

Våra barn är i turordningen, från yngst till äldst, Matiak snart 5 månader och ammar bara; Odvar 2 år och 4 månader som är blöjfri utom nattetid (säkerhetsblöja); Lilith 4 år och 10 månader; och Felicia 6 år och 1 månad. Matiak har varit med på 3 vandringsturer: Brommön utanför Mariestad (3 km för Odvar), Torrskog utanför Bengtsfors (5+0+3+4 km för resp dag, för Odvar) och nu Härjedalen med Sonfjället och Rogens Naturreservat. Under vistelsen på Brommön knep stackars Odvar familjerekordet i myggbett: ca 150 st bara i ansiktet. Det slår Felicias tidigare rekord från djungeln i Costa Rica med ca 75 bett/bet. Spädbarn får däremot, av en för oss okänd anledning, inga myggbett, och är även väldigt skonade från knottbett. Detta gäller inte fästingar då Matiak är, sen Brommön, den kanske omedvetna rekordinnehavaren för detta kryp: 4 stycken på 2 dagar. Odvar föddes planerat under en backpackingresa i Latinamerika. Spädbarn kan reglera sin kroppstemperatur; den första månaden av hans liv sjönk inte temperaturen under 38 grader i skuggan dagtid och han svettades konstant, samt huttrade när han badade i havet. Lilith föddes på hösten och hennes första campingresa var i april som 6 månaders bebis där hon klarade -2 grader i sin lilla sovsäck (en syntetsäck på 330 g i mummyformat, för bebisar), ett fleece-ställ och ett fleecetäcke. Felicia var den första att använda denna sovsäck som 3 månaders bebis i Pyrinéerna i slutet på oktober. Temperaturen sjönk till runt -2 grader även då och hon klarade sig utan problem i samma fleeceställ.

Denna sovsäck som vi gav 300 kr för 6 år sen har visat sig täcka en bäbis värmebehov vid camping runt nollan, men inte utan nackdelar. För det första är för personer med en längd upp till 90 cm, vilket inte räcker särskilt länge i ålder, men framför allt är den trång. Att den är trång betyder också att man alltid ska ha med varma vantar till bäbisen när man campar, våra vill gärna ha händerna utanför-detta är ett naturligt beteende för bebisar. Samtidigt vill jag påpeka att vi var jätterädda första nätterna i kyla eftersom bebissovsäckar inte kan genomgå temperaturtester. Vi vaknade konstant och stoppade in ett finger innanför kläderna vid halsen för att känna om Felicia var kall. När vi kände oss bekväma med att hon inte var för kall nöjde vi oss med att sätta ett finger på munnen med jämna mellanrum för att känna sugreflexen mot fingret. Våra farhågor var överdrivna-barn är mycket varmare än vi tror, men det finns inga standardmått att gå efter och man vill heller inte vara den som upptäcker gränsen av fri vilja. 

Den senaste vandringen bjöd på en del extremmått och positiva överraskningar. Vi tog oss till Härjedalen, vilket innebar en nattkörning med frukost och turism i Sveg och sedan fortsättning mot Nyvallen i Sonfjällets nationalpark.

Efter en rejäl fika med både mackor, bullar och saft påbörjade vi vår vandring upp till fjället. Vi visste inte var vi skulle, inte heller kände vi till terrängen. Felicia och Lilith hade fått var sin vandringsryggsäck på 22 liter, med bröstrem och vadderat höftbälte. Ryggsäckarna har fack för vattenblåsa, som var fyllda med 1,5 liter vatten var. I ryggsäckarna hade de varsitt vindställ, kudde, uppblåsbart liggunderlag, cellplastsandaler och smågrejer som myggnät, förstoringsglas, mm. Själva ryggsäcken väger 750 g således blev den sammanlagda vikten ca 3,5 kg på den yngsta tjejen och ca 4 kg på den äldsta. För att bära Matiak hade vi valt en bärsele med ett brett och ordentligt avlastande höftbälte samt möjligheten att bära bebisen både framför en, för att kunna ha en packning på ryggen, eller bak på ryggen för dagsturer. Odvar på 2 år gick för egen maskin med ca 1,5 kg på ryggen: en kudde, regnställ och cellplastsandaler.

Efter ca 2 km var vi förbi Lillfjället och en bit upp mot kalfjället. Det blåste friskt och vi ville inte döda barnens humör första dagen så vi slog läger på sluttningen. Dagen hade bjudit på strålande solsken med kvicksilvret strax över 20-märket. Morgonen började som vanligt med de tidskrävande rutinerna av tvagning, tandborstning, frukost, osv. Att vandra med 4 småbarn är oerhört tidskrävande. Vid 13-slaget kom vi iväg. Vi lämnade stigen och begav oss rakt upp på kalfjället.

Åskan mullrade och ovädret låg i luften, tur var att det passerade oss på bara några hundra meters avstånd. Efter ca 6 km vandring över blockstensterräng och 10 cm bred stig vid branterna till bäcken i Sododalen kom vi fram till raststugan vid trädgränsen, där vi slog läger, och en stor och stolt ren hälsade oss välkomna. Vandringen hade tagit nästan 5 timmar och lille starke Odvar hade gått hela sträckan på egen hand, inte utan att gnälla, men bara vid ett par tre tillfällen och aldrig med skrik och vägran. 

Natten bjöd på smärre utmaning för mig utan underställ, men barnen hade vi klätt för varmt vilket resulterade i att de kröp ur sovsäckarna och började frysa istället. Jag låg i en syntetsäck, med en vikt på ca 470 g och en tempgräns på 4,5 grader. Lilith låg i microfleece underställ i en dunsäck på 764 g och en manlig komfortgräns på -1 grad. Odvar fick microfleeceunderställ, fleece byxa samt tröja och en likadan säck som jag. Han väckte mig på natten för han ville tillbaka in i säcken. Han var ju alldeles för varm och hade krupit ur den. Felicia däremot, låg i en gammal billig syntetsäck utan några specifierade gränsvärden, vikten låg runt kilot och förmodligen är det knappt en sommarsäck.

Nästa dag var vilodag, vilket är väldigt viktigt att ha för att bevara glädjen hos barnen. Barnen badade i fjällbäcken och mötte en ren på bara 10 m avstånd. Dagen var strålande fram till ca 16. Följande natt var kall men för de tre äldsta barnen räckte det med underställ i microfleece. Matiak hade inga problem med kylan, däremot tyckte han att trångheten var obekväm. Mer besvärligt var det dock för Ulrika, mamman, som fick exponera sin överkropp för att amma under natten.

Dag 4 väntade en 5 km vandring till Nysätern. Först 1 km i mycket brant uppför som efter ca 700 m blev lagom uppför , sedan 4 km lätt utför. Odvar klarade den första km på 1 timme och den andra på 20 min inkl kisspaus. Efter den enda pausen avverkades de sista 3 km på 1 timme och 10 minuter vilket innebär en totalt genomsnittlig hastighet på 2 km/h för en person som tar 3 steg för varje av mina. För flickornas del blev det 5 resp 6 kg på ryggen för sin logiska ålder, dvs yngst fick lättast. Jag förklarade för dem att ju mer vatten de drack desto lättare blev ryggsäcken, vilket även paradoxalt betydde att ju mer de vandrade desto tröttare blev de så även om vikten blev mindre antar jag att den kändes densamma. Självklart var moroten fikan de skulle få när vi kom fram. Felicia avverkade de sista 3 km i snabb takt med Ulrika då Matiak var i uppvakningstillstånd och hon ville komma fram för att amma i lugn och ro. Lilith försökte hänga med, men lyckades inte hålla tempot. Detta ledde till att hon tröttade ut sig lite i förväg och fick vackert vänta in Odvar och mig, men inget gnäll för det. Framme i Nysätern fick de saft och valfri fika och humörkurvan steg till nya höjder. 

Nästa anhalt blev Käringsjön i Rogens Naturreservat. 

Där övernattade vi inför ett beslut angående kanotpaddling. De hade bara en tillgänglig och det skulle eventuellt bli lite trångt-ödet var bekymmersamt. Dagen efter blev det först och främst helkroppstvätt i Käringsjön för mig och barnen. Vattnet var inte särskilt kallt, men det blåste i ca 6-8 m/s vilket gjorde att man började frysa väldigt snabbt, speciellt två-åringen som ännu inte lärt sig att slappna av för att inte frysa. Vi bestämde oss för att paddla i en kanot och så bar det iväg. Denna relativt korta paddlingstur kom att bli vår första kanotfärd på detta sättet, med lyft mellan sjöar. Efter ca 5 minuter på sjön började det regna och efter 30 minuter öppnade sig himlen och förblev sån resten av kvällen. Nu hamnade vi i en situation vi inte förutsett: vi hade inte tänkt att varken vandra eller paddla i ösregn, men väl ute på andra sidan 500 m-lyftet hade vi inget annat val än att fortsätta till vindskyddet, som låg två mindre lyft bort. Flickorna hade inte fått med sig regnkläder p g a att vi hade resonerat att vi inte skulle vara ute och vandra i ösregn, därför resonerade vi att det räckte med regnponcho ovanpå de impregnerade vattenresistenta vindställen. Men regnet betydde att våra regnkläder gick åt att skydda sovsäckarna, som samlade låg i en stor kompressionspåse, både under- och ovanifrån samt resten av utrustningen (ombyte, kläder och pulvermat). Vi hade taktiskt skonat Odvar från att bli alltför blöt och fått på honom sitt regnställ innan han somnade, och Matiak låg och sov, slutligen, ovanpå bärselen och under väderskyddet i fleece. Detta sovsystem skyddade honom både från vattnet under- samt ovanifrån. Tre timmar genom vatten från alla håll och kanter tog det att ta oss till vindskyddet. Tur att man har funktionskläder som torkar av kroppsvärmen samtidigt som de blir blöta. Barnen hade blivit blöta på vissa ställen, som rumpa, fötter, ärmar och innanför halsen, men efter maten var de lika glada och trötta trots att de inte vandrat. Det var sent och mörkt och till deras förvåning fick de gå och lägga sig med blöta kläder, utom Odvar som var den enda som var torr. Kläderna skulle bara torka om de fick ha dem på sig, för ute ösregnade det fortfarande och de hade börjat blåsa upp ordentligt...rakt in i vindskyddet.

På morgonen var de förvånade över att kläderna hade torkat såpass mycket. Natten hade varit mycket kall och de regnade fortfarande när vi klev upp. Strax efter frukosten klarnade det upp, men vinden den bestod och tilltog ordentligt allteftersom dagen blev äldre. Dagen gick till att försöka fiska, blåbärsplockning för sylttillverkning och bara avslappning. En stor del av dagen gick till att hänga upp allt som var fuktigt, och hålla det upphängt i vinden. 

Nu började kylan. Temperaturen sjönk snabbt på kvällen och natten blev kall, mycket kall. Vi var utrustade för sommarvandringar med temperaturer på ner till minst 5 grader, men natten blev kallare än så.

På tältsidan har vi tidigare haft ett Hilleberg Nallo 3 gt, men när Odvar var ca 3 veckor gammal och vi skulle campa 4 nätter i djungeln i Costa Rica märkte vi att tältet snabbt skulle komma att bli för litet för oss. Väl tillbaka i Sverige sålde vi det och påbörjade ett tag sen sökandet efter det ultimata ultralätta tältet. Än har vi inte införskaffat något så vi använde oss av lektälten: ett tre-manna tvåväggstält med en vikt på ca 3 kg samt ett två-manna enväggstält med en vikt på ca 1,3 kg från Rusta för 99 kr (se bilden ovan).

Lektälten är givetvist väldigt dåliga tält som knappt klarade av strapatserna, men det behövdes för att utforska våra behov. Tremannatältets yttertält når inte ända ner till marken vilket betydde att den kalla vinden blåste rakt igenom och kylde ner innertältet. Jag frös den och varje natt därefter, men barnen frös inte även om jag oroade mig lite för Odvar eftersom han låg i en likadan sovsäck som jag. Jag la flickornas fotändar över Odvar och hade tjockare kläder redo, men det resulterade bara i att han började svettas och det ville jag inte heller för vatten kyler ca 23 gånger snabbare än luft. Nu kommer den enorma skillnaden i kroppstemperatur; Odvar och jag låg i likadana säckar som är sommarsäckar med lägsta tempgräns på nästan 5 grader. Vi båda hade underställ i microfleece och jag hade dessutom ett duntäcke med en fillpower på runt 650 och en fyllnadsmängd på 240g dun. Han var den som inte frös trots att kvicksilvret hade sjunkit under 5-strecket. Flickorna hade det mysigt i sina säckar. De hade somnat lugnt och skönt, i full harmoni. 

Gryningen bjöd återigen på blåst, kyla och regn, men regnet avtog strax efter frukosten. Ulrika och jag hade ett vuxensamtal och efter avkänning hos barnen beslöt vi att det bästa vore om vi paddlade tillbaka och campade i närheten av Funäsdalen för att besöka Fjällmuséet med dess barnaktiviteter. Vädret hade blivit sämre och sämre ju längre dagen gick och eftersom det efter frukosten åtminstone var uppehållsväder tänkte vi att vi borde passa på att göra kanotstrapatsen. Vi visste inte hur morgondagen skulle se ut vädermässigt och vår överenskommelse var att sluta när allt var på topp. Barnen hade sovit fantastiskt gott, var utvilade och på bra humör och vi ville att det skulle fortsätta.

Vi packade och åt en påse äventyrsmat som vi delade på 2 vuxna och 3 barn. Vi försökte värma vatten till två påsar men upptäckte att köket börjat krångla och inte hade tillräckligt med låga för så mycket vatten. Sen bar det av. Denna gången tog vi en sträcka med 2 halvlånga lyft, istället för två korta och ett megalångt. Det kanske inte var lättare, men mentalt var det bättre. Vädret bjöd på mest uppehåll och lite regn. Barnen var lugna och följde angivelserna utmärkt. Trots att vi nu hade bättre koll på läget och tillverkade lyftselar av yttertältet och en tröja var det tungt att lyfta kanoten. Den hårda fjällvinden gjorde det svårt att styra kanoten och strapatsen tog längre tid än väntat. Modet tappades flera gånger, med det berodde mest på Ulrikas känsla av saknad av styrka för att klara lyften, men det fanns inget val-vi kunde ju inte stanna i Rogens Naturreservat för evigt. För att se det från den ljusa sidan: det var tur att vi inte tog två kanoter.

Tillbaka i Käringsjön packade vi allt i bilen och åkte till Funäsdalen för att äta på restaurang (vi hade innan resans start bestämt att tillåta oss ett restaurangbesök och en flaska vin). Får man göra det om man ska vandra i fjällen? Man får göra precis som man vill för med fyra barn är alltid det viktigaste att de ska njuta och ha det bra. Vi var utsvultna och vi hade inte ätit på 7 timmar. 7 timmar utan mat är ett rekord för dom, och utan gnäll över hungern...det måste vara ett rekord det med. Det enda vi hade att ge dom på kanotfärden tillbaka var dextrosol och bara två tabletter var. Resten var nerpackat och vi ville inte förlora tid genom att stanna och laga mat...köket hade ju dessutom börjat krångla. Väl i restaurangen kändes det som att man kunde äta en häst. Felicia ville ha en hel barnburgare och de andra ätande barnen fick dela på en 200 g stek. Alla upptäckte vi snart att vi inte skulle klara av att äta all mat vi beställt, men det var gott. Att ta med det i en hämtmatkartong är alltid en självklarhet, och det skulle komma att bli delar av kvällsmaten dagen efter. 

Funäsdalen bjöd på lugna aktiviteter i blåsigt och kallt väder; Gatumarknad, garnflätning i samefärger för barnen på Fjällmuséet, en vild älg i skogen, och den fantastiska meteoritkratern mellan Funäsdalen och Tännäs.

Ju fler dagar det hade gått desto kallare hade det också blivit. Sista natten i Funäsdalen strök vi nollan men upplevelsemässigt var det ingen skillnad för barnen. Ulrika, som hade sovit i en likadan säck som Lilith, hade haft det bekvämt i säcken men kallt vid amning. Jag hade frusit sen Käringsjön, men kom på en lösning som underlättade: jag vek duntäcket dubbelt och la min regnjacka överst. Flera grader under extremgränsen på syntetsäcken och Odvar klarade sig fortfarande utan ett pip med bara understället i microfleece. Hur kallt måste det bli innan han vaknar av att han fryser? Och det är viktigt: barn över spädbarnsålder vaknar och gnäller/skriker när de fryser.

Från Funäsdalen begav vi oss mot Tännäs med sikte på myskoxarna. Som sagt, det är viktigt att hålla barnens humör på topp och ett möte med myskoxen var till stor hjälp. Myskoxarna utanför Tännäs finns i ett 3,5 ha stort hägn som man endast får besöka med guide. Detta besöket kostar i skrivande stund 140 kr för vuxen och barn under 8 år betalar inte. Dessa myskoxar sköts om för ett internationellt avlingsprogram som ska stärka generna hos de genetiskt svaga vilda djuren. Och tänk vilket intryck hos barnen att få stå några meter från en behornad 350-kilos best.

Eftermiddagen bjöd på en vacker bilfärd mot Idre via Sörvattnet och upp mot fjället och ner bredvid Klingforsen där vi campade för natten. Trots 10 mil söder om Funäsdalen strök vi nollan denna natten igen, men det var sista natten i tält innan hemfärden.

Som sagt var nätterna inga problem för barnen, däremot var de kalla på morgonen direkt efter de klivit ur tälten, trots polyesterunderställ, underställ i microfleece ovanpå det samt vindställ och sjalar på huvudet. Efter frukosten begav vi oss mot vår sista anhalt denna resa och det var Njupeskär i Fulufjällets Nationalpark. Målet var vårt lands högsta vattenfall på 93 meter med en fri fallhöjd på 72 m som mest, men den totala fallhöjden beräknas till 125 m. Vandringen till fallet från parkering är på fjuttiga 2 km i ultralätt terräng, 4 km totalt. Ingen match för en två-åring som bara några dagar tidigare vandrat tvärs över Sonfjället med packning. Vattenfallet bjöd på en mäktig upplevelse, och vi hade även turen att få se en stenfalk flyga tvärs över klyftan som sträcker sig ända fram till fallet.

Kvällen avslutades med pizza och kebab i Särna innan nattning i bilstolarna inför nattkörningen hem. Vi hade ju sagt bara ett restaurangbesök, men nu hade köket slutet fungera helt och hållet vilket gjorde att vi inte hade något annat val. Dagen innan hade vi ätit kall påsmat-det hade slunkit ner hos barnen men knappt.

Dessa vandringar vi gjort i sommar är första steget i träningen för att komma upp på Kebnekaise nästa år. Det återstår en del problem att lösa där de flesta har med vikten av packningen att göra. Däremot gjorde vi upptäckter såsom att vår 2-åring klarar att vandra fenomenala sträckor med packning, det hade vi inte räknat med: vi hade räknat med att ta upp honom på axlarna emellanåt. De alla ville hellre sova på de tunna liggunderlagen på bara 6 mm än på luftmadrassen, och det är jättepositivt eftersom de verkar vara världens lättaste helkroppsunderlag, på bara 110-115 g, samt att de bara kostar 69 kr stycket. Trots det lyder familjerekordet i tunt liggunderlag ca 1 mm, en strandsjal, på flygplatsgolvet i Sao Paolo (två äldsta flickorna och vi vuxna en hel natt, Ulrika gravid i 7 fulla månader).Ytterligare upptäckte vi att vi klarar oss på två påsar mat till middag för hela familjen, istället för 3-4 som vi trott innan,men vi åt även frystorkad lösmat såsom paella, pasta carbonara, mexikansk färsgryta med ris, vegetarisk bolognese-mycket kan man komponera själv. De klarar långa sträckor utan mat, men inte utan fika. Och efter en lång tuff strapats krävs en vilodag för att återhämta krafterna som leder till bättre humör.

Om man blir glad över att få se Iguazufallen själv, så blir man 4 gånger så glad över att se det som familj med två småbarn, och 6 gånger så glad över att vandra över Sonfjället med ytterligare 2 barn ;-)

Enkel matte.