Vacker vandring under Suottasjiegna

Sublim utsikt från mitt gräddhyllaområde på Skánatjåhkås brant. Suottasjiegnafronten och Niják, 8-10 km avstånd

Det var givetvis mycket planerad på denna Sarektur i sommaren 1998 nån gång att komma nära glaciären Suottasjiegna i norra Sarektjåhkkå-massivet. Jag lyckade med den 4 juli att ha en halv dag just framför glaciärfronten, och vädret var perfekt till en promenad.

Sen hade jag tur i 2009 att återvända till samma plats. Bilden av glaciärfronten hade totalt ändrats! Vilka mängder av is som hade smält bort på denna historiskt sett korta tid.

Men nu vill jag ta er med på hela vandringen på knappt 3 veckor från Kvikkjokk till Suorva. Jag har på hösten 2015 skannat de gamla ljusbilder från färden, och det väckte redan då många bra minnen, där jag fick se mycket snö, istäcke (t ex Låptåvákkjávrre), vackra gräddhyllar, stenskravel på stora ytor på Gássalahko ock mycket vackra utsikter från Skanátjåhkåtraversen, innan det gick nedåt mot Suorva.

Resan var det vanliga med tåg ett drygt dygn tur och retur från Danmark till Murjek/Gällivare och anslutande buss till och från start och slutpunkten i fjällen.

Går den första kväll den 21 juni från Kvikkjokk och en liten båtfärd upp över Prinskullen och slår vid 20:30 (3½ timma) första tältläger inför natten mitt på Vállevárre. Eftersom det var min fjärde fjällvandring var det då redan tydligt för mig med mer snö, dessutom fanns inget björklöv de sista 50 m innan skogsgränsen.

'Vi går inte gärna på snön'

Detta citat häftade sig redan på passagen genom Vállevágge fast, och stammar från någon sydsvensk grupp jag mött där. Själva har jag det fint med att gå på snön efter det att jag i 1990 vid min första färd i Sarek träffade på mycket och för mig då ovana mängder av snö, där jag fick lära mig där snön är bra och där den är för blöt att bära. Solglasögon bör man inte lämna hemma.

Snö – snö – snö. Vattendelaren i Vállevágge från väst

Så genom Vállevágge gick jag högt och hade nöjd på långa sträckor av att gå på snö. Och bemärkte en trio som gick parallellt med mig, men mycket lägre. Vi träffades nästa dag och jag fick veta varför de genom att gå på lägre höjd försökte att undvika så många snöetapper som möjligt.

Jag gick även högt för att jag visste från 1983, att det finns två raviner på tvären när Vállespiken passeras. De syns bra på fjällkartan. Dessa raviner och deras snöbranter undviker man bäst genom att sikta högt, kanske 1.200 m, och först längre uppe går man åter ned vid jåkken.

Lägerområdet vid vattendelaren i Vállevágge

Det var lite svårt att hitta tältplats i Vállevággepasset. Hittar ett lite frimärke där det inte är snö och is. Det är kallt, men fint och tyst.

Jag fortsatta detta som jag senare lärde som Linne's Väg och Prästleden (se Fowwes bloggar om detta här på Utsidan) till efter att jag passerat Ruonas. Det syns inte om man inte vet. Efter Ruonas tog jag kurs mot Låptåvákkjávrre Jag visste från tidigare att Tjuoldajåhkå kanske borde undvikas p.g.a. mycket vatten, så jag tittade inte på ett ev. vadställe i Renvaktarstugatrakten.

Hindrande jokker

Redan i Buojdesjåhkå, som jag kom direkt fram till mitt på, fick jag nästa dag hitta ett vadställe längre upp mot Buojdes. Det blev i svängen redan ca. ¾ km före sjön, även uppe vid sjön hade det varit möjligt.

Vadet i stövlar. Helst går man ju motströms hela vadet, men jag fick backa något mellan öarna innan jag kunna kliva upp på snön på norrsidan

Låptåvákkjåhkå hittade jag inget vadställe i, så här blev det ändring på färdvägen helt fram till Sarvesbuoldda någon dag senare. Då jag återkom till Låptåvákk i 2008 hittade jag efter lång tids sökande ett vadställe, som finns beskrivit här: http://www.utsidan.se/cldoc/olika-danska-intryck-fran-vandringar.htm.

Redan Buojdes var frusen, så att Låptåvákkjávrre på över 100 m högre höjd även var det, var ganska logiskt, men fint var det.

Snöfritt frimärke vid Låptåvákkjávrre den kväll jag kom fram

Jag tog södra stranden av sjön västerut och kom omedvetande nära Prästleden på nytt i trakten av Vássjajávrátja på min väg norrut. Men jag var nog längre österut eftersom jag hållit ca 1000 m nivå. Även det var ganska lättvandrat.

Jåkken i Sarvesbuollda, som från Sarvesvaggevattendelaren rinner västerut, fick jag kringgå i en båge österut till ett vadställe. På Sarvesbuollda var det lätt att hitta fina tältplatser.

På vägen österut genom Álggavágge var det inte fler hinder, och efter Skarjamötet tog jag norrut till Nijákvágge. Denna genväg till norra sidan av Sarektjåhkåmassivet förde framåt glaciären.

Snälla rödrävar vid lägren

Hade klart varit bättre om det var fjällrävar, men de har tyvärr för en stor del blivit ersatts av den större och mer opportuna rödräv. Hade tur till hela två närmöten.

En räv var utan medvetande om människor på väg i Alggavagge på min sida av jåkken, men strax den upptäckte mig tog den sig bort över jåkken, även om det givetvis betydde att den blev något blöt.

Den andra var det till en början mig som var utan medvetande om vad var. Kunna det ha varit något farligt? Det var vid halv två på natten 9 juli, ljust javisst, att något larmade med stormköket, som befann sig strax utanför tältet – det ena kokkärl fylld med vatten för att det skulle bli lite värmare till müsligröten nästa morgon (energiekonomiskt tänkande?). Jag beväpnade mig med kamera och normalobjektiv för att se vad det var som hände. Samedolken behövde jag inte...

Räven tycktes att ha attraherats av det blanka metall i trangian – bra leksaker. Som det syns här:

https://picasaweb.google.com/109085455557922780527/TureISareksNationalpark1998Og2002#6203238880202560786

(bild #31) var räven mycket oskygg, men verkade inte sjuk alls. Även på den var vinterpälsen till en del kvar.

Trangian fick jag hämta i de olika delar ganska långt nedför backen. Det var en ovan anledning att tvätta det extra efter att ha hade varit leksaker för en räv.

Suottasjiegna

Detta var vad som i 1998 var kommit fram av grundfjället som glaciären breder sig ut över

Fast det var första gång jag hade riktig tur att vistas längre tid vid en glaciär, lyckade jag redan i 1994 med att passera nära Áhkájiegna, och sen dess har det blivit Bálgatjiegna och två besök vid Svenonius glaciär. Andra som Mihkajiegna och Bårddejiegna har även passerats – på avstånd.

Vad som imponerar är att Suottasjiegna har en så bred front, ca 1000 m. Från en lämplig tältplats är det större ytor med stenskravel, moräner och strida glaciärströmmar man får passera, före att man har kommit fram till glaciärfronten. Bara ett lite stycke grundfjäll var vid den tiden synligt mitt på fronten. Det hade målats numren och år på några ställen, som några forskare tycks bruka som referens för utvecklingen i området.

Det finns även mycket smått att njuta av i trakten. Här (max 20 cm, ofta lägre) en fjällspira

I 2009 hade allt förändrats. Ett större stycke grundfjäll hade smält fram. Men det var fortfarande mycket att se, tyvärr var vädret inte så bra som vid första besök.

Samma, 2009

Detta var vad Google earths bild från 2014 har tillbaka av glaciärfronten, sedd lite från ovan

'Vi gillar inte heller mygg'

Även det hört från någon (syd)svensk. Men när man är så tidigt iväg på sommaren, med mycket snö och några dagar en viss kyla, är myggen praktiskt talat inte existerande. I tiden 29 juni till 4 juli fanns inte många och först på lägre höjd kort före Suorva 10 juli fick myggoljan tas fram.

Man får kompromissa om man vill undvika mygg på sin fjällvandring. Jag undviker dem gärna, och gärna genom att vandra tidigt, vilket brukar säga mycket snö och smältvatten i stället. Ett alternativ som många väljer är att vandra i augusti, men då är det ju slut att vare ljust hela natten

Vidstrakt blockhav och den vackreste gräddhylla

Jag vandrade ut på Gássaláhko, gåsfjällheden, som sträcker sig över en större yta i gränstrakten mellan Sareks och St Sjöfallets NP. Där är det relativt platt och med många större blockar och mindre vattendrag kan det bli svårorienterad på näravstånd och svårt att hitta tältplats. På längre avstånd gör Áhkká och Skanátjåhkåmassiven tillsammans med Sareks höga toppar dock att man relativt enkelt kan hålla en kurs om sikten är bra. Norrut anar man det djupa hål som fylldes av Áhkajávrre för snart 100 år sidan.

Stenskravel – Gássa på samisk är inte sten, men gås

Här i stengryten fanns precis nog plats till tältet

Snösparven – en på sina ställen vanlig följeslagare som kan vare lite gömd. Vacker men rätt tyst sång

Det var min avsikt att tvära över Skanátjåhkå på färden till slutpunkten i Suorva. Kommit upp i massiven sökte jag mig först ut till branten mot Guhkesvágge, där det hittades den mest magnifika gräddhylla att tälta på. 350 m djupt undan fanns Guhkesjåhkå med fina meander och mot söder och väster ett häftigt syn till Áhkká och hela Sarekmassivet. En plats att återvända till om vädret är bra och inte för blåsigt.

Gräddhyllan

Det blev en minnesvärd njutatur vid lägerplatsen och hän där Tjievrajågåsj börjar sitt dyk emot Guhkesvágge. För en botaniskt intresserad fanns mycket att se och speciellt var det rikligt med lapsk alpros, vilket jag även har erfaret någon gång på motsatte sida av Guhkesvágge (Sareklåptå).

Lapsk alpros tillsammans med rosenrot ovanför Guhkesvágge

Djupt blick till Guhkesvágge

Från det västra hållet är det lätt att gå direkt upp över Skanátjåhkå (1.767 m, jättefint blick bakut till Áhkká). Vidare ned på östsidan går det också bra framåt, men några djupa snöfält minns, och till en början är det farligt att man inte kan se branten av Gäbnásgåhpe för snö. Håll åt höger här.

Jag rundar den isbelagda Njirávjávrásj (1.204 m) och håller höjd längst möjligt norrut före det skal gå nedåt till slutmålet Suorva. Strategin ger bra utsikter mot det heliga berg Sluggá och mot civilisationens biltrafik 10 km borta vid Suorva. Det var också här jag hade den tidigare omtalade räv på rov i stormköket.

Gräddhyllan på drygt 1.200 m höjd med utsikt till Sluggá

Om man önskar se andra bildspel än 1998 (bild-serien, i länken vid räven ovan) klickar man enklast på mitt namn till vänster på serie-sidan. Då kommer alla bildspel, som aktuellt finns, fram. Mitt ruttval i 1998 finns som bild i länken.