Ulvåtjärns hittegodsavdelning.

Ulvåtjärns hittegodsavdelning.

Jag rullar in på Storulvåns parkering en mulen torsdagsmorgon i september, lättad över att min gamla bil överlevt den skakiga grusvägen som avlöste asfalten någon mil bort. Det är en skön dag, de regntunga molnen och grusvägen till trots, luften är sval och en lätt vind blåser in över parkeringen.

Jag ska vara ute på egen hand i fyra dagar och klarar mig undan med en 60-literssäck som väger in på 15 kilo vid vågen utanför fjällstationen. Det är inte alltför betungande och vandringen är lätt när jag går uppför genom björkskogen. Planen är någorlunda utstakad men eftersom det är min första vandring har jag inte riktigt koll på vad som är en rimlig dagsetapp, första dagen får utvisa hur långt det blir. Första målet är att slå läger strax söder om  Sylarnas fjällstation för att dag två antingen ta mig upp på någon topp i området eller fortsätta en bit söderut.

Det känns lite märkligt att vandra själv, jag märker att jag mest går på utan att ta raster. Äter gifflar medan jag går och dricker lite från bäckarna som korsar stigen med jämna mellanrum. Till slut inser jag att det är någon slags rastlöshet, jag vill komma framåt och upp i bergen, få lite avskildhet. Regnet gör sig påmint lite då och då men det är blygsamma mängder.

Något annat som gör sig påmint är att den ena av mina nyinköpta, ytterst billiga, innersulor verkar ha veckat sig. Eller om det en strumpa som korvat till sig lite under foten. Jag funderar på det i någon timme eftersom jag inte vill stanna men när gifflarna jag har i fickorna tar slut kan jag ju passa på att kolla till strumporna, och fylla på med mer lunch.

 Mot Sylarn

Tyvärr är det varken strumpor eller innersulor som ställer till med problem. Häldelen på yttersulan på min vänstra känga har lossnat. Den hänger löst och det ser ut som om den räcker ut tungan åt mig och jag känner mig helt plötsligt väldigt irriterad då jag ser hur mina planer raseras. Att ge sig upp i bergen med en trasig känga är inte det listigaste man kan företa sig och jag inser att om jag inte kan fixa till den så är det bara att återvända till bilen, grusvägen och ett svidande nederlag. Efter en dag. Det går bara inte.

Men samtidigt, det går ju att fixa lite så med en packrem fixerar jag hälen på sulan så att skadan inte förvärras. Jag vandrar vidare och stannar lite då och då för att sätta packremmen på plats men jag är ändå försiktigt optimistisk om att det kan bli lite vandring i alla fall. Det är vid ett av dessa tillfällen som jag ser en glipa  mellan högersulan och innerskon. Det är ett hål och när jag lite försiktigt drar i sulan förstår jag att inte heller den kommer att hålla särskilt länge. Men nu är jag på gång, omprioriterar ytterligare en packrem och fixerar högersulan.

Nu är det närmare till Sylarnas fjällstation än att vända tillbaka så jag går på. Det blir lite fler pauser nu eftersom remmarna måste dras åt var tionde minut men jag har börjat inbilla mig att Lundhags har en monter på fjällstationen, och att jag med kombinationen övertalning och ekonomisk ersättning ska kunna kapa åt mig ett par nya kängor därifrån.

Vänsterkängan känns som en blöt toffel när jag kommer fram till fjällstationen. Där finns förstås ingen monter men jag får låna silvertejp av personalen och med hjälp av den, några plastpåsar och ett par remmar från shopen trixar jag ihop kängorna någorlunda. Men det ser inte klokt ut, kängorna är numera helt i silver och jag känner mig uttittad när jag går därifrån för att hitta en bra tältplats. Vinden har tilltagit och regnet likaså men jag får snabbt upp tältet och kryper in i värmen.

  Ren som frukostsällskap

Efter en bra natt vaknar jag av att en ren står och grymtar utanför tältet och jag funderar en kort stund på hur man gör kängor av renskinn. Jag kommer fram till att det förmodligen är besvärligt och drar på mig mina kängor i silver i stället. Det är dags för ett beslut, närmaste vägen tillbaka eller en mindre omväg över Enkälen och Ulvåtjärn? Jag väljer omvägen, jag vill inte gå samma väg tillbaka och kanske möter jag färre människor som kan stirra på mina kängor.

Högerkängan ger upp bara en liten bit uppför backen efter att jag svängt vänster mot Blåhammaren, jag känner att något saknas och mycket riktigt, någon meter tillbaka på stigen ligger högersulan. Det är bra timing eftersom silvertejpen på vänsterkängan börjat släppa. Lika bra det, tänker jag, eftersom den ändå var lite hal när jag gick över stenar. Jag lägger en rulle Leukoplast på att lappa ihop kängorna, det lär ju ändå inte bli något skoskav när jag knappt har några skor kvar. Regnet tilltar och jag sätter i lurarna till min mp3-spelare och lyssnar på Bob Marley för att skingra tankarna.

En rulle Leukoplast, för utvärtes bruk

Jag möter ett par killar som dessvärre inte har någon silvertejp men däremot en del medlidande, vi pratar en stund i regnet och de varnar för att det kommer att bli ordentligt blött längre fram, efter Enkälen. Det har de helt rätt i.

Framåt eller lång väg tillbaka

 Jag försöker hoppa från tuva till tuva men nyttan är marginell, som bäst. Jag låter fötterna förvandlas till blöta russin och sparar lite energi. Vid Enkälen träffar jag på en grupp vandrare som faktiskt har en hel rulle silvertejp. Den skimrar magiskt i regnet och jag får ta lite grand men tejpen fäster dåligt, det behövs mer. En i gruppen menar att jag borde få hela rullen men övriga håller inte med, man vet ju aldrig när man kan behöva den. Det är förstås rätt tänkt, men jag undrar vad jag hade gjort om situationen varit den motsatta.

Dags att göra ett par sandaler

Halvvägs mellan Enkälen och Ulvåtjärn är kängorna officiellt slut, eller, det är inte värt besväret att fixa ihop dem och nubben som tidigare hållit fast sulorna sticker i fötterna. På sant MacGyvermanér gör jag ett par sandaler av skosnören och yttersulan och det fungerar över förväntan även om jag måste knyta om dem varannan kilometer

Sedan ser jag stugan vid Ulvåtjärn och går barfota resten. Molnen har skingrats och Sylarna som tidigare gömde sig bakom molnen syns nu tydligt. Humöret är på topp, jag sätter upp tältet på en vacker plats med utsikt mot Sylarna och tänker att jag kan stanna i två nätter bara för att vara ute.

Det är ett bra beslut. Vid vindskyddet, på en ledmarkör, ser jag något som ser lovande ut i kvällssolen. Om läget hade varit lite mer desperat, till exempel minusgrader och flera dagar från civilisationen, så hade jag förväntat mig en änglakör och en strimma ljus över markören men nu är det bara tyst. På markören hänger faktiskt en sko, ett styck Nike i storlek 42,5. Det är helt perfekt!

Ett bekymmer mindre

Och turen håller i sig, jag tar en annan väg tillbaka till tältet och ser att det ligger något med en bekant form lite längre fram på stigen... kan det verkligen vara så bra? Fylld av förväntan konstaterar jag med viss lycka att jag funnit en Tevasandal, höger, i storlek 40. Det är helt fantastiskt roligt och jag funderar en stund på att börja gå mot Sylarna igen men förnuftet hinner ikapp lyckoruset.

Det blir en vacker och sval kväll, knotten vågar sig fram när jag lagar mat. När solen gått ner tar mörkret och stjärnorna vid och natten blir sval och tyst. Inte helt oväntat står det en grupp renar en bit från tältet på morgonen. Jag tillbringar sedan en skön dag på en kulle vid Ulvåtjärn, tittar på renar, läser och njuter av naturen. Det kunde varit sämre men även om jag är någorlunda tillfreds med läget kan jag inte låta bli att vara avundsjuk på de vandrare som jag ser passera på stigen.

 Udda, men torrt och bekvämt

Morgonen därpå surrar jag det som är kvar av kängorna på ryggsäcken och tar på mig mina nya skor. Det ser lite udda ut men det spelar ingen roll, det är skönt att slippa gå barfota även om det inte är mer än fem kilometer.

När jag kommer fram till Storulvåns fjällstation tar jag en titt på kängorna innan jag kastar in dem i bagageutrymmet på bilen, ironiskt nog är vänster häl det enda som fortfarande sitter fast. Jag lämnar Nike och Teva på parkeringen och tackar för hjälpen. Förhoppningsvis kommer de till användning fler gånger.

 Resterna av ett par M90-kängor som inte tar ett steg till