Två cyklister

Man möter många intressanta människor när man reser, andra hittar man ibland intressanta artiklar om. Jag tänkte berätta om två, som befinner sig längst ut ut på motsatta delar av "cyklistskalan".
Gino, som är materialinjengör, bryr sig mest om utrustningen och cykelupplevelsen hamnar i andra hand. För Eivor är det precis tvärtom.

Gino


I Lhasa stötte jag på en man vid namn Benjamino Kahuna Kahalini D'Restrepo, kort kallad Gino. Han hade just avslutat sitt projekt med att windsurfa på Nam Co, en sjö i Tibet på 4718 m.ö.h. Året innan hade han varit där för att dyka och han var stolt över att vara först med båda prestationerna.
Hans ständiga svada om material fick mig att undra vad han jobbade med då han inte surfade och dök. Han var designer och materialinjengör. Då han fick veta att jag var cyklist gick han upp i varv och rusade till sitt hotell för att visa upp sin hoj.
Jag trodde inte mina ögon då jag fick syn på hans alster. Det var en orgie i viktreducerad titan, borrhål och kolfiber. Gino ursäktade sig otaliga gånger om att skapelsen var ett billigt hastverk och att hans "riktiga" cykel vägde 5,755 kg. Den han visade mig låg på 6,2 kg och var enbart avsedd för träning uppför.

Han hade köpt en begagnad titanram i Hong Kong och gått lös på den några dagar före avfärd till Tibet.
För en cykelfantast som Gino var det uteslutet att åka till en plats som denna utan att ha en cykel i bagaget, även om han var där för att windsurfa.
Jag fick en minst sagt detaljerad redogörelse om hur man beräknar hållfasthet, vilken sorts kolfiber man ska använda för att förstärka viktreducerad titan och vilka delar man lättast kan spara vikt på på en cykel. Jag försökte berätta att hans teknik inte lämpade sig speciellt bra för en långfärdscykel, men det var helt förgäves. Det ledde bara till att Gino ville se hela min utrustning och han kom med hundratals förslag om hur man skulle sänka vikten på allt från tält till pennor.

Hans nästa projekt är att få patent på en sorts "SPD-system" för sadlar. Han ansåg att alldeles för mycket kraft gick förlorad under tex. time trials i Tour De France och andra tävlingar. Idén bakom projektet är att tävlingscyklister ska kunna "klicka fast bakdelen" på sadeln för att undvika för mycket energiförlust då de oåterkalligt kasar framåt av kraften de lägger på trampandet.
Som en parentes kan jag nämna att Gino fick avslag på den första prototypen av en viss Mr Colnago, som ansåg att idén var briljant, men lite för farlig i dess befintliga utförande.

Bakväxel

Sadel och fälg

Sadelstolpen, totalperforerad av borrhål och förstärkt med kolfiber.

Styrpartiet. "Jag hade lite bråttom då jag byggde det och kände mig tvingad att förstärka med en vajer. Inte bra, den väger xx gram".

Styrstammen.

Vevpartiet och kransarna. Lägg märke till att varje kedjelänk också är borrad...

************
Eivor

Jag får ibland frågan om det finns någon Svensk cyklist jag ser upp till eller tycker är cool på något sätt.
Jag svarar ofta:
Ja, det finns två.
Den ena är en man som varit ute i över 14 år och den andra är en gammal tant.
Mannen, som är mycket mediaskygg vet jag väldigt lite om, bara att han cyklat konstant under mycket lång tid, utan att göra något väsen om sig, men nedan följer en artikel om den "gamla tanten" Eivor.

Upplevelserna hon berättar om i artikeln och inställningen till cykling tycker jag överensstämmer väl med mina egna. Smultronställen och sura poliser.

Jag tycker också artikeln är kul att läsa i en tid av prylfixering och ursäkter om varför man inte kan genomföra ett projekt.
"Jag är för gammal".
"Jag har inte råd med dyr utrustning".
"Jag skulle så gärna prova, men det är alldeles för komplicerat".
"Jag har inte tid att träna tillräckligt mycket för att kunna cykla".
Bla-bla-bla.
Det finns inga ursäkter.
Det är bara att ta hojen och sticka. Allt löser sig, på ett eller annat sätt.
En gammal tant tänker ni kanske, men handen på hjärtat alla långfärdare:
Hur många av er har snittat på 185km om dagen?
Eller går upp 04:30 på morgonen?
:-)

------------------------------------------------------

När Eivor tar en cykeltur blir det ofta 70 mil!

Innan Eivor Holmberg, 69, blev pensionär hade hon sällan tid att ge sig ut på långfärd med cykeln. Men det har hon tagit igen med besked de senaste fyra åren!

Nu ska Eivor Holmberg, 69 år, ut och cykla igen! Hon har packat cykelväskorna och dragit regnskyddet, som hon själv sytt, över dem. Hon har fyllt vattenflaskan vid styrstången. Hon har smörjt cykelkedjan på sin stilrena svenska cykel Rex, byggd i Halmstad, pumpat de ovanligt breda däcken och dragit på sig cykelbyxorna.
Cykeln har fem växlar, men Eivor använder bara trean, fyran och femman. Cykelsadeln har hon gjort mer sittvänlig med ett extra lager av skumgummi. Vid grinden till den gula stugan vid Dalgatan i Gnesta står gubben Göthe, också 69, och dottern Anne, 42. På grinden klänger och vinkar också barnbarnsbarnet Alex, tre och ett halvt, barnbarnen Tove, tre, Jeanette, elva och Tina, åtta. En vacker bild av HJ-fotografen Anders Jahrner, när en maka, mor, mormor och mormorsmor lämnar hemmet för nya äventyr - men inte riktigt sann. Ingen brukar vinka av henne…
- Jag brukar starta vid halv fyratiden på morgnarna, då jag ska cykla långt, berättar Eivor, då är ingen vaken.

Äventyrslängtan
Eivor Holmberg, som är en glad och frisk och ungdomlig kvinna började cykla långt när hon blev pensionär för fyra år sedan. Så gott som dagligen i hela sitt hade hon cyklat kortare sträckor på mellan en och fyra mil men långturerna har hon börjat med under senare år, kanske för att kanalisera alls in överskottsenergi.
Efter ett mycket aktivt liv med sex barn samt ett fosterbarn, många barnbarn och barnbarnsbarn har hon ändå massor av kraft kvar. Men det handlar också om äventyrslystnad och längtan efter att uppleva det vackra.
- Jag tror jag cyklar upp till brorsan Börje och svägerskan Gerd i Innertavle utanför Umeå, kan hon säga till Göthe och han blir, efter ett snart 50-årigt äktenskap inte förvånad eller förfärad. Han känner ju sin Eivor väl.
Enligt min kartbok är det 674 kilometer mellan Stockholm och Umeå, men sedan får man lägga till sträckan Gnesta-Stockholm 54 km och Umeå- Innertavle 12km och då är man uppe i 740 km. Sen tillkommer alla sträckor som har motorväg eller motortrafikled där cykelåkning inte är tillåten.


Vanligen startar långfärdscyklisten Eivor Holmberg, 69 år, sina expeditioner i gryningen, men här har vi i alla fall dragit ihop en liten del av den stora familjen, för att vinka av Eivor, innan hon sätter full fräs. Fr v barnbarnsbarnet Alex tre och ett halvt år, dottern Anne, 42, barnbarnen Tove, tre, Jeanette, elva, Tina, åtta, samt maken Göthe, 69.


Aldrig rädd
Förr i tiden fanns det gott om cyklister på våra landsvägar sommartid, men bortsett från tävlingscyklister, som knappast flåsar fram för att njuta av själva cykelåkningen, får nog långfärdscyklister numer ses som lite otidsenliga och udda.
- Yrkeschaufförer av alla slag uppför sig så gott som alltid hänsynsfullt och vänligt, säger Eivor. Det är sämre med privatbilister och semesterfirare. Vid ett tillfälle körde en bilist upp vid min sida och följde mig ett långt stycke och bara flinade. Men man kan möta gemytlighet även från dem - någon gång till överdrift:
En tidig morgon utanför Härnösand mötte jag en kille som frågade vart jag skulle. "Till Umeå" svarade jag "Oj, ska du cykla så långt! Du behöver en öl om du ska trampa hela den vägen! Det är ju 22 mil! Här!" Han räckte mig en burk öl, men jag tackade vänligt : "Tack du, men det går inte! Jag kan hamna i diket!"
Eivor är inte rädd för att det ska hända något farligt eller otrevligt på sina färder.
- Jag är ganska stark och bestämd, säger hon. Skulle jag bli ofredad får de vara beredda på att åka på en smocka, en rak höger!

Hon sover på vandrarhem eller där man har "rum och frukost". Och hittar hon inte något sånt ställe, när hon känner att det blivit dags att avsluta en etapp, så har hon ett litet tält med sig.
- Jag pressar mig inte heller hur långt som helst. Jag har nu cyklat några gånger mellan Gnesta och Innertavle, men vid oväder, eller en fruktansvärd värme, som i somras, kan jag ta buss en bit.

Dåligt skyltat
I somras stannade Eivor en vecka hos sin bror och svägerska och sedan cyklade hon tillbaka på fyra dagar. Sommarens långfärd blev därmed sammanlagt 130 mil.
- Bitvis cyklar jag utmed E 4:an, bitvis följer jag mindre vägar. Det var gott om smultron i somras och dem upptäcker man från cykeln. Jag gjorde täta stopp vid dikesrenarnas smultronställen och plockade. Ibland kan man också bara bli sittande. Man ser så mycket vackert: ängarna, hagarna, sjöarna, vattendragen och skogarna. Man kan också sätta sig och titta och vara må bra och uppleva att livet är underbart.

Hon bestämmer sällan i förväg hur långt hon ska cykla nästa dag. Vädret, lusten och orken får bestämma. Första dagsetappen i somras blev 22 mil! En del städer skryter gärna om hur bra de ordnat det för cyklisterna med cykelvägar och cykelbanor. Men Eivor har många gånger upptäckt hur dåligt skyltade dessa färdvägar är och ibland har hon kommit fel. Det finns ett sådant cykelspår i närheten av Gävletrakten, som man kan följa en bra bit. Men plötsligt tar cykelvägen bara slut. Man vet inte var man är och var man ska fortsätta.
- Jag såg en bensinmack på avstånd och där stod en motorcykelpolis. Jag cyklade dit och frågade honom vart cykelvägen "tog vägen" och jag skulle fortsätta. Men han fnös bara. "Vi lever i ett bilburet land", sa han snorkigt och trampade igång sin motorcykel och körde därifrån!
Ibland frågar folk varför Eivor inte har radio och kassettbandspelare med hörlurar med sig när hon cyklar. Men då svarar hon att om hon någon gång skulle tycka att det är tråkigt så gnolar hon och sjunger.
- Om man lyssnar på radio hör man inte heller fågelsången eller vindens brus i trädens lövverk. Det är musik det!
- Under åren före pensioneringen hade jag aldrig tid med några långturer, berättar Eivor. Jag fick ju sex barn och en fosterpojke, som vi betraktar som vår egen. Familjen består numer också av 17 barnbarn och tre barnbarnsbarn.

Föredrar cykel
Det trivsamma gula huset som Eivor och Göthe bor i byggde de själva 1953 och för att klara ekonomin jobbade Eivor hela tiden. Hon var tidningsbud, hon monterade fisknät på nätterna för en fiskeredskapsfabrik, hon stickade och städade kontor på kvällarna. I många år var hon också dagmamma.
- När jag skulle någonstans var det länge bara cykeln som gällde, berättar hon. Ibland hade jag en unge där bak på pakethållaren en i korgen på styret och den tredje i magen.
- Numera har jag visserligen körkort, men fortfarande tar jag helst cykeln om vi ska någonstans. Göthe får komma efter i bilen…


Copyright och källhänvisning
Artikeln är publicerad i oavkortad version, med tillstånd från Janne Walles, Hemmets Journal.
Orginalartikelns upphovmän är:
Text: Bertil Appelgren.
Foto: Anders Jahrner.
Originalpublicering: Hemmets Journal # 41, 1997.