Trekanten i Trollheimen

Ni kanske inte minns det, men den fantastiska sommaren 2014 började ganska kallt. Efter ett par småturer i Härjedalen tittade vi på väderprognosen och såg att det nog skulle bli ett väderomslag om ett par dagar, så vi fortsatte som planerat till Trollheimen för några dagars vandring. Vi bestämde oss också för att ta en lätt tur och bo på de bekväma hytter som Trondheims turistförening driver där. Det var ett bra val, eftersom stigarna går ganska högt mellan hytterna och hytterna ändå ligger där man vill stanna för natten. Vi mötte en del tältare som inte heller var missnöjda med sitt val – väderomslaget kom verkligen och turen blev strålande vacker.

Vi startade med att övernatta i Gjevilvasshytta, mycket trevligt ställe med mycket god mat i en mycket gammal byggnad. Man kommer dit genom att köra upp en bomväg (sedan är det bara att parkera uppe vid hyttan). Vädret var ännu ganska tråkigt på morgonen när vi skulle starta, men prognosen fortsatt bra. Vi tog vägen mot Jøldalshytta, upp genom skogen och sedan över ganska flacka fjäll.

Molnen hängde kvar större delen av dagen, men efter lunch var det torr och njutbar vandring. Vi blev ”omsprungna” av några vandrare från närområdet, vilket kändes lite stressande så här första dagen på turen, men i övrigt var vi ganska ensamma på den lättgångna stigen.

Här i Norge har man fortfarande får på fjället, den här dagen fick vi se hur de samlades runt en mystisk pelare - som visade sig vara en saltstensbehållare.

Vi passerade bron över Minilla vid mynningen på Minnilldalen, och här började vädret slå om till soligt och varmt.

Sista biten mot Jøldalshytta blev därmed extra trevlig, äntligen började det bli riktigt sommarväder. Jøldalshytta ligger i Gammelsæterdalen vid en traktorväg, och är också en bra startpunkt för Trekanten. I Gammelsæterdalen ligger flera gamla sätrar (sic!), och dalen är grön och vänlig.

Från Jøldalshytta gåt tre vägar till Trollheimshytta: en nere i dalen längs med Svartåa, en över Geithetta (1325möh) söder om dalen, och en över Trollhetta (1616möh) norr om dalen. Vi valde normalvägen över Geithetta, vilket betydde att vi började med att följa Svartåa nere i dalen mellan alla sätrarna.

Vi träffade en av bönderna som har får på fjället här, när vi passerade höll han på med storstädning – han tog hjälp av naturens egen tvättmaskin (och diskmaskin). Bönderna delar på att se till fåren, så att inte alla måste komma upp varje vecka.

Vi passerade över Svartåa på en bro och inte långt efter kom vi fram till Litlsvartåa där stigen vek av upp för backen mot Geithetta. Vi följde sedan kammen upp till en av Geithettas förtoppar på 1325möh, en stigning på 650m. Vädret var nu varmt och soligt, och vi njöt först av utsikten över Trollhetta på andra sidan dalen och sedan mot Snota snett framåt i färdriktningen.

I början vandrade vi över gröna rishedar, men allteftersom vi tog höjd blev det mer och mer sten.

Backen ner mot Trollheimshytta var brant, det blev allt varmare och i slutet förföljdes vi av en del broms. Den sista biten följde vi Slettåa nedåt, med vägen från Trollheimshytta till Gjevilvasshytta på andra sidan ån.

Vi välkomnades av två svenska systrar som med några medhjälpare driver Trollheimshytta för norska turistföreningen. De serverar trerätters middag och frukost till alla som övernattar men får bara två leveranser av mat per sommar. Om något tar slut kan de få extra leveranser till sjöstranden några kilometer bort, men då måste de bära alltihopa till hyttan. Det betyder ju att maten här inte är gjord på så mycket färskvaror, men som på andra hytter bakar man färskt bröd så att det finns till både frukost och niste.

Vi valde att stanna en extra natt här, för nu var det läge för en topp-bestigning: Snota 1668möh låg där i solen och väntade på oss nästa morgon. Solen gassade och gassade och det var rejält varmt när vi kom upp på platån nedanför berget. Vi hade lyckligtvis valt att bära lite vatten, den ganska långa vägen över platån hade inget att erbjuda förrän vi kom till en liten bäck straxt efter att vi tagit av på stigen mot toppen. Här blev vi upphunna av flera törstiga, och vid nästa bäck - som var betydligt större - var alla så varma att vi inte bara drack utan också kastade oss i det iskalla vattnet och badade innan vi kunde fortsätta.

Resten av vägen upp var vi lite svalare, och efter en del steniga partier och en mindre passage av lite glaciäris kunde vi ansluta oss till flera pausande bestigare på toppen. Här åt vi vår niste med strålande utsikt över Trollheimen.

Vägen ner blev lite jobbigare än väntat, för halvvägs kom det en överraskande eftermiddagsskur som gjorde svahällarna såphala att gå på. Till slut kom vi dock ner på planare mark och kunde gå lite fortare tillbaka till Trollheimshytta och den väntande middagen.

Nästa dag gick vi tillbaka till Gjevilvasshytta över Mellomfjellet. Vi började med den brantaste backen på Trekanten – här var det pannben som gällde. Det är sällan det finns anledning att klaga över värmen i fjällen men här hade hälften (plusgrader) varit nog. Men om man vände sig om kunde man glädja sig åt en strålande utsikt över Snota.

Väl uppe vandrade vi genom ganska stenig terräng förbi några sjöar. Det var här vi träffade lyckliga tältare som hade haft en sval och skön natt på fjället medan vi haft det onödigt varmt nere i Trollheimshytta. Leden fortsatte upp över Riarskaret, där vi såg en flock renar på snön, innan det började luta utför igen ner förbi Kamtjønnin. Här var floran lite rikare, och vi fick se en raritet – norsk malört – inte långt från leden.

Nu började vi möta dagsturarna som var på väg till eller från Blåhøa, vi ”vadade” Gravbekken (gick bra utan att ta av sig den här dagen) och gick sedan ner för backen till vägen, som vi till dels följde sista biten till Gjevilvasshytta.

Den här natten var hyttan full, många passade på att komma upp när vädret var fint - när vi var här första natten var det lugnt som i vilken hytta som helst på fjället, nu var det full rulle med glassförsäljning och barnfamiljer.

Det blev verkligen en strålande vacker tur med ganska krävande dagsetapper – det enda som inte var så vackert var sjöarnas breda strandremsor (dämda). Och en del mat kändes lite stabbig när det var så varmt.

För mer information: turbeskrivning på ut.no