Sydamerikas tre okända pärlor

-Jag vet inte så mycket om Franska Guyana, svarar kvinnan på turistinformationen i Manaus, det är sällan någon som reser dit.
-Varför inte? undrade jag och hade redan bestämt mig för att åka.
Sydamerikas nordöstra hörn består av länderna Guyana, Surinam och Franska Guyana och är kontinentens överlägset minst besökta. Under 16- och 1700-talet utgjorde de tre kolonierna gator i kolonialtidens monopol och bytte ägare i en takt som fick kartritarna på andra sidan Atlanten att slita sitt hår. Idag är Guyana och Surinam självständiga sedan 70-talet medan Franska Guyana fortfarande är en del av Frankrike.

Tillsammans med Surya från Zürich tar jag bussen till Oiapoque på den brasilianska sidan av floden med samma namn, på andra sidan ligger Franska Guyana och Europa.
Med facit i hand borde vi handlat här.
Efter en kort båtresa nedströms når vi St Georges de I’Oyapok där vi träffar Thomas från Berlin. Han tittar misströstande på oss och det är inte för att det regnar. Efter mindre än en halvtimme i Franska Guyana har han rett ut varför ingen åker hit. Bussresan från gränsen till huvudorten Cayenne tar en dryg timme och kostar, håll i er, 40 Euros – välkommen till Europa!
Alla som försökt vet hur svårt det är att lifta när det regnar, att vi är tre gör inte saken bättre. Mörkret börjar falla och vi tvingas bita i det sura äpplet. 40 Euros. Ingen säger något på vägen till Cayenne.
I Cayenne håller vi rådslag. Hur överlever man i ett land där det billigaste enkelrummet kostar 35 Euros? Svar: Genom att hyra en bil, sova i bilen och äta baguetter tre gånger om dagen.
Att hyra bil visar sig dock vara lättare sagt än gjort. Franska guyaneser är generellt bättre än fransmän på engelska men precis lika ointresserade av att visa det. Trots att vi tre tillsammans behärskar (nåja!) inte mindre än nio olika språk, pratar ingen av oss ett ord franska.
Franska Guyana är en lustig blandning av fransk landsbygd och Karibien och utgör en skarp kontrast till övriga Sydamerika. En hälsosam blandning, ett Frankrike i slow motion. Allt är dock inte slow motion – trafikrytmen bär tydliga latinamerikanska drag. Ängsliga lämnar vi, i högre hastighet än vi önskar, Cayenne bakom oss i en sprillans ny silvermetallic Peugeot, smärtsamt medvetna om att vi inte förstod ett ord av det finstilta i hyreskontraktet.

Fram till 1964 var Kourou ett slumrande samhälle längs Franska Guyanas gyttjiga atlantkust. Närheten till ekvatorn och en glesbefolkad kustremsa på betryggande avstånd från tropiska oväder och jordbävningszoner gjorde dock att ESA, Europeiska Rymdstyrelsen och Europas motsvarighet till NASA, valde att förlägga Europas främsta rymdcenter just här.
Idag har Korou 21000 invånare av vilka nästan en tiondel är direkt eller indirekt anställda av ESA. Den guidade turen är, hör och häpna, gratis och tar oss till uppskjutningsrampen för den europeiska Arianeraketen och kontrollrummet där röda siffror räknar ner till nästa uppskjutning. Om 19 dagar och 19 timmar ska ytterligare en modul placeras i omloppsbana för att senare dockas med den internationella rymdstationen. Mycket mer förstår vi inte, guiden pratar, just det, franska.

Följande dag lämnar vi, med stor vånda, bilen stående (så mycket förstod vi att vi inte hade råd med stöldskydd) och tar båten över hajrika vatten till Îles du Salut. Den forna fängelseön är platsen för Henry Charrieres självbiografiska roman Papillon, senare odödliggjord av hollywoodklassikern med samma namn med Steve McQueen och Dustin Hoffman.
Fängelset avvecklades 1947 och allt som återstår är ruiner som för varje år allt mer återerövras av regnskogen. Platsen och dess avskildhet är dock densamma och i den tryckande värmen tycks djungeln sluta sig om oss och fantasin vandrar iväg.

Tillbaka på fastlandet fortsätter vi västerut. Efter den tre veckor långa överfarten av Atlanten anlände de fångar som överlevt resan till St Laurent du Maroni. Vi vandrar genom samma port som Papillon men flyr sedan värmen och skumpar fram de fem milen till havet och tungvrickaren Awala-Yalimopo. Med ens känns Papillons öde avlägset, för det är svårare att känna sig friare än vandrandes längs Yalimopos milslånga och folktomma sandstränder. Vinden blåser hårt från Atlanten och palmerna, mellan vilka vi spänt upp våra hängmattor, visar undersidan av bladen och fäller bombmattor av kokosnötter. I timmar vandrar vi längs den ödsliga stranden i väntan på mörkret. För med mörkret kommer högvattnet och med högvattnet kommer havssköldpaddor i hundratal for att lägga sina ägg. Vi prickar mitt i äggläggningssäsongen och i månsken och med vågorna fortfarande rullandes in från Atlanten ser vi en 400 kg sköldpadda (rekordet ar over 900 kg eller lika mycket som vår peugeot), graciös som en stridsvagn men med orubblig beslutsamhet, släpa sig upp på stranden, gräva ett hål stort nog att rymma en roddbåt, lägga upp mot hundra pingpongstora ägg for att därefter utmattad kravla tillbaka till vattenbrynet.
Få har fler potentiella fiender än sköldpaddsungar och en försvinnande liten andel kommer att överleva tillräckligt länge för att själva återvända till Awala-Yalimopo och att bidra till artens fortlevnad.
När vi till slut återvänder till våra hängmattor har natten övergått i gryning. Tacksamma för att vinden fortfarande svalkar sover vi bort förmiddagen och vaknar med sand mellan tänderna.

Trötta på baguetter men lättade över att kunna lämna tillbaka bilen i ett stycke lämnar vi så Franska Guyana och tar taxibåt från St Laurent till Surinam.
Stora delar av Surinam står under vatten och jag tvingas ge upp tanken på att bestiga mt Kasikasima djupt in i Surinams regnskog. Översvämningarna är de värsta på nästan 100 år men går obemärkt förbi i europeisk media. Dock inte i Holland, banden är fortfarande starka till den forna kolonin och trots att landet är ett mishmash av såväl hindu och kinesiska som flertalet karibiska språk är holländska fortfarande landets förstaspråk. Att Surinam även stått under brittiskt styre gör sig påmint då jag blir påkörd av en motorcykeltaxi på “fel” sida av vägen. I själva verket kör alla på samma sida – den med minst hål och mest asfalt.
Paramaribo är hjärtat i såväl landets minimala infrastruktur som i allt annat. Händer något i Surinam händer det i Paramaribo och staden är en av Sydamerikas mer inbjudande huvudstäder. Stora balkonger i trä överblickar snirkliga gator och gröna parker, allt på Surinamflodens strand. Ett Holland i miniatyr med såväl afrikanska som karibiska influenser.
Värt att nämna är att Holland till slut tog hand om Surinam i utbyte mot en obetydlig ö, idag känd som Manhattan…

Efter en av min resas mindre bekväma bussresor tar vi oss så långt in i landet det ännu stigande vattnet låter oss komma. Efter flera timmars vandring når vi leriga fram till Brownsbergs nationalpark. De närmsta dagarna kämpar vi oss fram längs övervuxna djungelstigar och äts av mördarinsekter men belönas också med en av världens minst besökta och mest orörda regnskogar. Att från sin hängmatta under ett enkelt vindskydd på toppen av Brownsberg lyssna till hur regnskogens invånare nervöst varnar for det annalkande ovädret, för att sedan se regnskogen lysas upp av ett fyrverkeri av blixtar är en ljud- och ljusupplevelse utan motsvarighet. Stormen sliter i trädkronorna och vaggar oss till sömns. Snart faller ännu mer regn över Surinams redan översvämmade inland.
Morgonen därefter har ovädret dragit förbi och några få solstrålar letar sig hela vägen ner genom det täta lövverket. Brownsbergs pluton vrålapor försäkrar sig om att vi inte somnar om och Thomas döper om parken till Jurassic Park.

Trots att Guyana ansträngt sig for att trigga den turism som man, åtminstone med god vilja, kan ana vara i antågande i Surinam och Franska Guyana, kommer de flesta av landets besökare fortfarande med hopp om att finna lyckan bland landets guldgrävardistrikt eller göra en förtjänst inom den olagliga (men lönsamma) regnskogsavverkningen. Guyanas rykte om sig som ett av världens farligaste länder växer för varje dag och gör att antalet besökare utan gruvgrävarhjälm fortfarande är blygsamt.
Resehandböcker är kända for att vara överbeskyddande men när Lonely Planet avråder från att över huvud taget förflytta sig till fots i huvudstaden, även i fullt dagsljus, drar även vi öronen åt oss och efter en dag i Georgetown är vi trötta på att se oss om över axeln.
Guyanas relationer till Venezuela är kyliga de bästa av dagar och grannlandet i väster gör fortfarande anspråk på ett område motsvarande halva Guyana. Följaktligen saknar länderna gemensamma gränsövergångar och den som avser fortsätta till Venezuela tvingas till en timmes flygresa via Trinidad och Tobago eller en mindre omväg via Brasilien, närmare två dagar i buss genom djupaste amazonas. Inget svårt val - vi tar bussen.
Då Georgetown nu inte är platsen man helst väntar på en buss efter midnatt väntar vi till sista minuten innan vi tar oss till stadens nergångna bussterminal. Väl där råder det stor oenighet om varifrån bussen faktiskt går och trots att det var just vad vi försökte undvika finner vi oss själva vandrandes längs Georgetowns dåligt upplysta gator släpandes våra stora ryggsäckar.
När vi väl finner bussen rör den sig inte ur fläcken. Chauffören visar dock sin uppfinningsrika sida och “lånar” ett bilbatteri från en övergiven bil och parallellkopplar det med bussens. Med en panna blank av svett och lika mån om att lämna Georgetown som vi får han igång motorn som svarar med ett vrål och spyr ut ett moln av svart rök. Inte en sekund för tidigt, snarare fyra timmar för sent, lämnar vi Georgetown bakom oss.
När vi lagom till gryningen når vi fram till Iwokramareservatet och Burro-Burrofloden har det höga vattenståndet spolat bort bilrampen till färjan och bussen fastnar halvvägs. I ett försök att öka vinkeln mellan båtens däck och flodbanken backar kaptenen färjan med bakre hjulparet kvar på däck. Under några långa sekunder hänger bussens mittparti över öppet vatten och kränger oroväckade fran sida till sida innan framhjulen till slut får fäste och bussen tar sig, med god hjälp av en sista knuff från färjan, uppför den branta flodbanken.
Ytterligare en flod skall dock passeras...
Bron över Rupununifloden i utkanten av Kanukubergen har rasat och regeringen har ännu inte grävt tillräckligt djupt i sina egna fickor för att skramla ihop pengar till en ny. Bussar möts därför på respektive sida och utväxlar passagerare och bagage över en smal träspång. Bussen som möter oss har varken haft motorhaveri eller balanserat på ett ben över burro-burrofloden och dess passagerare som väntat sex timmar i dallrande middagshetta är glada att se oss. Till slut tar vi oss ut ur regnskogen och medan Kanukubergen färgas röda av den dalande solen korsar vi Rupununis savannliknande landskap och når Lethem, på gränsen till Brasilien.

Efter en oförglömlig bussresa har vi korsat Guyana från norr till söder och vår resa genom Sydamerikas tre minst besökta länder är till ända. Tre oslipade diamanter som alla gör sitt bästa för att sparka igång den ekoturismboom som drar fram som en löpeld genom övriga Sydamerika. Potentialen finns men höga priser, minimal infrastruktur och, i synnerhet i Gyuyana, bristande säkerhet gör att vägen dit fortfarande är lång. Antar man utmaningen och äter baguetter tre gånger om dagen ruvar länderna redan idag på några av kontinentens bästa möjligheter till inte-fullt-så-tillrättalagda reseäventyr långt bortom vältrampade turiststråk.

Tillbaka till Ensam genom Syd- och Centralamerika 2005-2006