SWET 2010 - 19/3: Dingboche

19 March, 2010 - Dingboche

I gar kvall overaskades vi av att nagra munkar fran klostretkom ned till lodgen och spelade kort med Migma och hennes vaninna. En lite annorlunda syn.

Nar vi lamnade Tengboche straxt efter atta i morse varmde solen redan, men sa snart vi borjade ga nedfor och hamnade i skuggan av hoga rhododendrontrad (som tyvarr inte blommar forran i april, men tank vilken syn det skulle vara) och barrtrad blev det geanst lite kyligare. Dagens vandring tillryggalade over 500 hojdmeter och bjod pa valdigt varierande landskap. Fran rhododendronskogen till enskog (ja, verkligen enskog - tre meter hoga enar maste val fa kallas skog) till sandlandskap med stenbumlingar och markkrypande enar med en skarp kuliss av svarta och snotackta bergskedjor. Ama Dablam som alltid legat som en ledstjarna framfor oss hamnade gradvis vid sidan av, och till slut forvreds perspektivet sa att det sag ut som om hon hade tva lika hoga toppar. Och plotsligt, nar vi gick pa en slingrande sandstig var hon sa nara att det kandes som att vi bara behovde kasta ned i ravinen ett trettiotal meter nedanfor, vada over den brusande Dohdi Koshi och sen kravla oss upp pa andra sidan och sen scrambla uppfor berget sa skulle man sta pa basecamp pa. Sen var det nog inte langt till toppen kandes det som!

Att stanna upp en stund i detta underbara landskap och blicka bakat for en stund - inte bara mentalt utan ocksa fysiskt - visade sig bli en overaskning: tank sa langt bort Tengboche lag. Hade vi verkligen gatt sa langt?

Solen fortsatte branna och fram till lunch hade den lockat av oss lager efter lager tills vi gick i shorts eller t-shirts, men sa snart vi natt upp pa den sandiga slatten ochvi lagt Ama dablam snett bakom oss ven vinden oss i nacken pa ett nafs hade vi alla lager och luvor pa igen.

Amadablam

Nu sitter vi i var underbara Mingmas lodge, klockan ar snart sju, kaminen har borjat avge varme och nastan ingen av oss har jackan pa langre. Vi har njutit en god maltid lagad pa sedvanligt satt pa vedspis i ett morkt rum. Var lilla grupp har fatt en ny tillfallig medlem. Vi kallar honom Britt - han heter Brian och ar fran England och hans vandringskompis blev hojdsjuk i Tengboche och fattade beslutet att avbryta och resa tillbak. Nu ar Brian ensam och vi adopterade honom genast och gav honom det mer kvinnliga smeknamnet Britt. Ni ser henne pa bilden. Det ar hon med skagg.


Gruppen framför Amadablam

I Tengboche

Dagens hojdpunkt var anda nar Mingma antligen berattade om sin Everest expedition. Och visade en film pa Pembas dator. Har ar Mingmas historia:

Mingma foddes i Khumjung som en av atta barn, varav fyra lever i dag. Alla systrar och alla fodda en tisdag, alltsa fyra Mingma. Hennes mamma berattade att hon var en klen liten nyfoding men att hon sog sa bra pa brostet att hon beslutade sig for att anda ge henne en chans. Nagon skola fick hon inte ga i, liksom sina syskon hjalpte hon till hemma och tidigt borjade hon jobba som barare och jakforare av transporter. 19 ar gammal motte hon sin man pa en vandring dar hon var barare. Maken hade varit upp pa Everest ett par ganger, agde en lodge och de fick snart tva barn, en pojke och en flicka. Mannen tyckte Mingma var ovanligt stark och menade att de tva tillsammans skulle klattra Everest och pa sa satt skulle bli annu lyckligare tillsammans. Mingma dromde allt mer om att verkligen bestiga berget som hon pa sina soopjocks fraktat expeditionsutrustning till sa manga ganger, men aven burit koksutrustning pa ryggen till. Hon hade ocksa varit koksansvarig pa ett antall expeditioner, men alltid hallit sig pa basecamp. Nu okade motivationen att sjalv delta i enexpedition. Men sa smaningom borjade mannen dricka for mycket, och det blev mer och mer tydligt for Mingma att han mest sag henne som nagon som bara var stark nog att bara hans syrgas. Dessutom hande det allt oftare att han slog henne. Gralen kom allt tatare och slagen hagalde. Mingma var inte langre lycklig och det var nu det visade sig att hennes styrka inte bara var fysisk. Aven mentalt var hon osedvanligt stark: efter tio ars aktenskap, varav de sista sju aren i misar, begarde hon skilsmassa. Alla visste att hon blev misshandlad, att mannen sop och att hennes liv var msierabelt men ingen stodde henne. Inte forladrarna, inte systrarna, inte vannner och bekanta. Aldrig nagonsin tidigare hade en sherpakvinna skiljt sig. Men Mingma gjorde det. Hon tog smajobb, skickade barnen till skolan, hyrde sa smaningom en lodge i Tengboche och barnen utbildade sig och Mingma blev en forebild bland andra kvinnor som inte kunde, inte ville, inte vagde skilja sig.

Under sasong jobbade hon for Asian trekking som vandringsguide, kock och barare pa olika bestigningar men nadde aldrig langre an halvvags pa de berg hon besteg. Alltid var det nagot som kom i vagen. Bergsbeatigningsindustrin ar lukrativ har i Nepal men bara forbehallen mannen. Nu var det nagra kvinnor i foretaget som beslutade att de ocksa kunde och ville bestiga mount Everest. Med stod av premiarminsiterns dotter, premiarminsitern sjalv och med valsignelse fran kungen och drottningen samlade man in pengar till klattertillstandet, tiggde klader och utrustningn av sponsorer som blev mer och mer intresserade av den kvinnliga expeditionen som skulle bli den forsta som ocksa kom levande ned. Forst upp var Pasang Lamu Sherpa 1993 som ju sa tragiskt dog pa vagen ned i en storm.
Mingmas bevekelsegrund for bestigningen var nu att bevisa att ocksa kvinnor kan, att hon kunde ta vara pa sig sjalv och genomfora sadant som inga kvinnor tidigare fatt lagga tid pa. Hon ville vara en forebild for alla kvinnor med samma bakgrund som hon. Medieuppbadet var enormt nar de fem kvinnorna lamnade Kathmandu och landade i Lukla. Overallt pa vagen till base camp bjods de pa mat och husrum, lyckonskades och valsignades. I Tengboche tillbringande de natten i hennes davarande lodge och fick ocksa Lamas valsignelse och varsin helig bok med hans personliga lyckonskningar att bara med sig upp pa berget.

Nar det antligen blev dags att lamna basecamp visade det sig att en teammedlem var for svag och langsam, sen blev en hojdsjuk och fick ga ner och det var tre kvinor kvar. Mingma var forhandstippad att na toppen men i lager tre, pa drygt 7000 meters hojd fick hon ett varsel, hon dromde att en butiksinnehavare gav henne blodiga kycklinghuvuden och att munkar kom pa besok. Av nagon anledning fick denna drom henne att fatta beslutet att vanda om. Jag har tva barn dar hemma och jag ar anasvarig for deras forsorjning. De har bara mig. Livet ar vart mer an Everest.

Tala om stark kvinna! Nu driver hon sin nya lodge har i Dingboche pa 4300 meter over havet. Hon kan varken skriva eller rakna, engelskan har hon lart sig genom att prata med folk och dottern utbildar sig till sjukskoterska i England, sonengar i Mingmas fotspar; tar hand om lodgen nar hon ar ute och tekkar med kunder och trekkar med kunder nar Mingma tar hand om lodgen!

Annika

Nar vi fick se filmen som gjordes om denna kvinnliga expediton - som for ovrigt lyckades; en kvinnannadde toppen och har sen dess gjort om bedriften tva ganger - var inte ett oga torrt. Var Mingmas beslutsamma blick in i kameran, hennes stadiga rost som forklarade varfor hon ville delta, att det handlade om kvinnliga rattigheter och sen hennes belsut att vanda om var sa starkt. Och vi ar ju en tjejresa. Vi maste fa grata lite ocksa!
I ovrigt mar vi fortsatt bra, ar glada mest hela tiden, skrattar, dricker, kissar, ater vitlok oxch dricker igen. Och ar sa oandligt tacksamma att vi ar har, att vi far njuta av detta landskap och dessa fantastiska manniskor som vi har runtomkring oss. Vi ar stolta over var lilla tjegrupp som vacker uppmarksmahet med var kvinnliga guide! I morgon stannar vi en natt till har och acklimatiserar oss innan vi drar vidare.