Svensexan

”Faaan!”

   Min förbannelse slungas ut mot fjällväggen men dränks till stor del av åns brus. Min vän och färdkamrat drar sig försiktigt undan. Jag skäms lite medan jag letar upp flugan som fastnat i videt bakom mig, och är anledningen till min plötsliga ilska. Min vän är blivande präst och jag har lovat mig själv att hålla igen på svordomarna.

    Jag drar linan mellan fingrarna för att få tag i flugan när det plötsligt sticker till i mitt finger. Blod rinner över fingertoppen.

    ”Satans jävlar!”

    Och då hör jag plötsligt mig själv tänka de där tre orden som kan förvandla en fjällvandring till en plågsam uthärdning.

    Jag vill hem.

    Med facit i hand kan jag förstå min trötthet och irritation. Det var tio dagar sedan vi blev avsläppta vid Njakafjälls utkant av Fjällgårdens föreståndarinna. Första kvällen bjöd på ett strålande väder, och vi lyckades kroka en tre hekto stor öring som drygade ut middagen. Efter maten tog vi en varsin ”knapp” och det kändes fantastiskt att få vara ute på tur.

    Anders, som min vän heter, är med på sin första fjällvandring. Han ska gifta sig till hösten och ville hellre ha ett äventyr än en svensexa. Han gjorde lyckligt en high-five.

    Sedan vände vinden och förde med sig regn. De närmaste dagarna öste regnet ned, temperaturen sjönk men mygg och knott frodades i mängder. Vi vandrade mellan sjöar och tjärnar i Njakafjäll, och en dag gick vi även upp på toppen som gett området dess namn. Därifrån såg vi hela skogslandskapet, de stora myrarna och sjöarna samt Marsfjällen som dramatiskt höjde sig i väster. Vi skulle komma dit, så småningom.

    Fisket var okej. Inte bra, men inte riktigt dåligt heller. Vi fick fisk att äta varje dag, men ur sportfiskesynpunkt så hade jag gärna sett att vikterna varit lite högre. På kvällarna kunde vi se och höra hur stora bjässar hoppade långt ute på vattnet, vilket gav en fingervisning om vilken potential vattnen har.

    Anders fick en kväll sin första öring. En stark krabat på ca fyra hekto.

    Vissa nätter var vädret så dåligt att vi sökte skydd i de iordningställda vindskydden som finns vid vissa vatten. Endast vid sjöarna som låg några få kilometer från bilväg stötte vi på enstaka dagsvandrare. Inte en gång mötte vi någon som var ute på övernattningstur.

    När vi efter sex dagar fått nog av skogen följde vi Marsån och kom så småningom till Marsliden. Där tittade vi på Lars Pålsson stuga. En rekonstruktion av nybygget som uppfördes på 1850-talet. För oss som läst Bernhard Nords romaner I Marsfjällets skugga och Fjällfolk så är det en häftig känsla. Lite som när en Sagan om ringen-fantast besöker Nya Zealand. Kanske.

Från Marsliden gick färden upp på fjället. Anders hade fått mer än nog av myggen, och jag lovade honom att på kalfjället skulle myggen blåsa bort. Kalfjället välkomnade oss med ett riktigt obehagligt åskväder, och sedan de klingat av lade sig vinden. Mitt löfte var tomt. Inte en vindpust hjälpte oss i kampen mot fridstörarna.

    Färden gick längs Ropenbäcken, genom det branta passet söder om Ortsen, ned till Marsfjällskåtan och norrut mot Bleriken. Vi var trötta och benen kändes som bly. Något som även förvånade mig var den totala avsaknaden av fjällvandrare. Inte en människa så långt ögat kunde nå.

Och nu stod vi här, dag 10, vid övre Bleriken. Jag hade mitt flugspö med mig, Anders hade lämnat sitt spö i lägret. Han var nöjd på fisket. Senaste dagarna hade han talat allt ivrigare om att han inte hade någon som helst hemlängtan, och att han utan problem skulle kunna vara ute två veckor till. Men något syntes i hans ögon. Han var trött. Han saknade någon där hemma. Saker och ting blev inte bättre av att jag svor över småsaker. Tidigare under dagen hade han lagt fram en önskan om att stiga upp klockan sju i morgon, för att försöka hinna de två milen ned till Fattmomakke på en dag. Det lockade mig inte. Jag var nästintill utmattad, och ville hellre göra en tvådagarsetapp av sträckan. Sedan hade vi inte talat mer om saken.

När Anders ser att jag äntligen fått styrsel på kasten kommer han lunkande tillbaka. Han slår sig ned en bit ifrån och vi för ett trivialt samtal medan jag fiskar. Jag befinner mig vid luspen mellan Blerikarna, bara några få meter från förbjudet område. Vi har varit här tidigare under förmiddagen, då med spinnspö. Öringarna hade ätit som besatta på ytan. Vi fick inget på våra spinnare. Nu har det slutat vaka. Överge ert hopp, ni som här inträder.

    Plötsligt tar det tvärstopp ute i strömmen och spöet bågnar. Under en kort stund händer inget och jag fruktar att jag ska ha fastnat i något i strömmen. Då vinkar en stor fiskstjärt till mig att det är dags att vakna.

    Jag fylls av undran. Fisken känns tvivelsutan tung, men den har inte öringens brutala fighteregenskaper. En stöt går genom min kropp; kan det vara röding?

    Tiden stannar. Fisken går av och an där ute. Den rusar inte, och jag pressar inte på. Efter en stund som känns som en evighet, men som förmodligen inte är mer än några minuter kommer fisken till mig. Det är trots allt en öring. Men den är fin. 48 cm lång, och jag uppskattar vikten till ca 1,2 kg.

    Jag vill inte hem längre. Jag vill aldrig åka hem.

    Anders uppmuntrar mig att fortsätta kasta, han vill också ha fisk till middag. På hans uppmaning fortsätter jag, och det dröjer inte länge innan något sker som kommer att hålla mig sömnlös i natt. Ett hugg, med kalibern av en hästspark, böjer spöet kraftigt innan tafsen slits av och spöet sprätter upp med en snärt. Mina ben skakar. Hjärtat går i D-takt. Fisket är på gång.

    Men hur mycket jag än nöter får jag inte se den store igen. Jag får en öring på ca 8 hg, så middagen är räddad för oss båda. Medan vi rensar fiskarna vid stranden visar sig breda ryggar i vattnet. Dom är stora, och dom finns kvar tills nästa gång. Vandringen hem till lägret blir stapplig, men middagen blir utsökt. Stekt öring med salt och citronpeppar. Till detta serveras pulvermos.

    ”Är du nöjd med din svensexa?”, frågar jag Anders. Vi har sjunkit ned på varsin tuva. Solen står lågt i väst.

    ”Mm”, svarar han. ”Jag vill aldrig åka hem.”

    En sanning med modifikation. För i morgon kommer han att kliva upp klockan sju, och med kärleken som bränsle driva mig de två milen ned till Fattmomakke. Det kommer att regna och det kommer att åska. Väl framme i Saxnäs kommer vi att checka in på Fjällgården, och där väntar en riktig toalett, och bastu, och öl, och…