Sväva fram över snön

Sväva fram över snön
En del åker utför, några går på tur och andra tar snöscootern upp på fjället. Snön och vintern kan upplevas på många sätt. Men att svepa fram över vita vidder stående bakom ivrigt arbetande slädhundar är något utöver det vanliga.
-Den här plattan bromsar ni upp farten med och om vi stannar måste ni hålla nere den här, instruerar Tore mig och min medpassagerare. Annars rusar hundarna iväg! Jag kör före och ger tecken om det svänger mycket så att den som kör kan hjälp till att luta släden.
Det låter ju enkelt. Släppa bromsen när Tore ger tecken och…Med ett ryck ger sig hundarna iväg och som på ett givet tecken blir de helt tysta.

Förberedelser i soluppgången
Men tidigare på morgonen var det fullt liv. När jag klockan åtta anländer till Vanneviken, någon kilometer från Norska skidorten Hemsedal är luften stilla. Den tunga vintersolen kämpar sig upp i den kalla morgonen. Kylan biter tag i kinderna och det knarrar behagligt under skosulorna. Så bryts tystnaden av ett hundskall. Så ännu ett till. När träporten till hundgården i går upp slår ljudet från tjugoen skällande huskies emot oss som en vägg. Och tjugoen ivriga hundhuvuden vänds mot oss när vi kliver in för att förbereda dagens tur.
-Vi arbetar både med Alaskan Huskies och Sibirian Huskies, förklarar Tore Hundskår och pekar ut de olika typerna. Den första är känd som snabbare och något kraftigare medan den andra lite mindre och uthålligare men de fungerar väldigt bra att blanda.
Vita med bruna, svarta och gråspräckliga toner tittar de alla nyfiket och vänligt på oss när vi går runt och hälsar där de står kedjade vid varsin hundkoja. För tillfället är det löptid så hanhundar och tikar står åtskilda för att inte orsaka oönskad tillökning. Annars brukar alla hundarna tillåtas rumla runt i en och samma hage.
-Det är inte så vanligt att man släpper hundarna lösa tillsammans men jag tycker att det är en viktig, mysig grej som skapar harmoni i hundgruppen. Dessutom är det bra uppvärmning och eftersom de flesta är väldigt sociala är det ett bra tillfälle för oss att umgås med dem. Det har man igen när de sitter i spannet, säger Tore.

Tore umgås med hund- arna så mycket han kan.

Upphetsningen ökar
Tillsammans med Björn Knutsen är det han som sköter verksamheten och de har både längre och kortare turer för turister fyra dagar i veckan. Övrig tid ägnar de åt träning och trimning av hundarna som de också tävlar med lite då och då.
-Att köra hundspannturer med turister är ett sätt att ha råd med det andra, säger Björn. Det är ett bra sätt att få ut och träna hundarna och en möjlighet för vanligt folk att få prova på något annorlunda.
Efter att vi har utfordrat hundarna är det dags att sätta fart. Selar skall på och de skall alla in på sina platser i spannet. Ivriga självständiga sprinters längst fram och lite segare starka dragare längre bak i ledet. Det viktigaste är att hundarna som går i par, fungerar ihop. Men det är inte lätt att få alla på plats. Tikarnas dofter distraherar där de i en gläfsande klunga hänger på låset in till hagen där släden står och där hanhundarna rastlöst vankar fram och åter.

Selen som Björn håller fram åker snabbt på de förväntansfulla draghundarna.

-Flecken, kom här, ropar Tore. Kom hit!
Stämman är vänlig och efter ännu en vända åt tikarnas håll kommer Flecken lunkande och knäpps fast vid sin plats. Morten, Ice, Ali och alla de andra följer strax efter men trots att de nu står på plats har de alla lika svårt att stå stilla. Längtan in till "damerna" har avtagit och ersatts med ivern att få komma iväg. Att få springa och dra!
-De älskar det här och hade vi inte kilat fast slädarna hade de försvunnit för länge sedan, skrattar Björn. Allteftersom förberedelserna blir klara ökar upphetsningen. Hundarna hoppar jämfota och deras skall övergår stundvis i öronbedövande vrål. Några har till och med svårt att hålla sams och plötsligt ryker två av de tidigare så vänliga hundarna ihop i ett virrvarr av tänder, päls och seldon. Björn kastar sig i mellan och ger dem åthutning för att återställa ordningen och vi är redo att köra.

Äntligen iväg
I vild karriär rusar vår slädes sex hundar framåt i den gnistrande snön. Guppande hundryggar sliter i selarna och kämpar framåt. Solen som nu stigit över himlen strålar över det vita landskapet där vi nästan ljudlöst sveper förbi granskog och öppna gläntor stundvis i nära 30 km/timman. Efter halva turen stannar vi och jag pulsar ner i den djupa snön för att byta plats med min medpassagerare, placerar fötterna på medarna lättar på bromsen och så är vi åter iväg. Den kalla fartvinden piskar ansiktet och det pirrar i magen av spänning. Stående på släden är perspektivet annorlunda och frihetskänslan är total. Alltför snart skymtar hundgården åter framför oss och turen med hundarna är över. Trötta men uppspelta rullar hundarna sig i snön och kommer över till oss för att få en berömmande klapp.
-Våra turer med turister är bara 20 eller 40 minuter långa men naturligtvis är det skojigast att köra på långtur i några dagar men det fungerar inte som det ser ut nu, säger Tore. De turerna gör vi istället på egen hand så att både vi och hundarna får göra det vi tycker bäst om. Att gå på äventyr.

Text och bild: Katarina Petersén

Fakta om hundspannkörning och polarhundar kan du läsa på nästa sida. Följ dessutom den spännande tävlingen Fjällräven Polar. Vill du veta mer om var man kan åka hundspann kan du kika på Utsidans Övriga aktiviteter eller gå in till STF som också har turer med hundspann.