SÖ Sarek - myggfritt och folktomt.

Jag var medveten om att snön i norra Lapplandsfjällen försvunnit rekordsnabbt genom att ha följt snödjupskartorna som SMHI har. Data över snödjup kan även laddas ner från SMHI och jag har tittat på mätstationen Katterjåkk där snödjup finns registrerat från slutet av år 1969, och 2018 verkar vara den i särklass tidigaste snöfria våren där 17:e maj var sista dagen med ett sammanhängande snötäcke - minst en vecka tidigare än den snöfattiga vintern 2016.

När jag så läste att Rapadalen redan 19:e maj var snöfri ända upp till Smajlaträffen, så tänkte jag att det kunde vara värt att försöka sig på en tidig vandring någonstans i Laponia.

Problemet var kommunikationerna. Inga bussar går till Saltoluokta eller Ritsem förrän den 15:e juni. De tidigaste båtarna går från Kebnats 15:e juni och från Ritsem den 28:e juni. 

I Kvikkjokk börjar de reguljära turerna så sent som 29:e juni, även om jag nu i efterhand noterat att det går att få turer på beställning redan från 28:e maj.

Padjelanta verkade onåbart - om man inte skulle gå in från Norge. Men där har de västra delarna alltid mycket snö.

Min planerade vandring genom Stora Sjöfallets nationalpark låg för högt (över 900 meter) för att vara acceptabelt snöfritt så här tidigt.

Sarek lät ju bra med snöfritt till Smaljaträffen, men Rapadalen ligger där bara runt 690 möh, och högre liggande delar i dalgångarna kunde säkert ha snö kvar med stora lokala variationer. Dessutom var många av jokkarna osäkra kort eftersom många har högt liggande avrinningsområden.

Men Sarek är åtkomlig utan reguljär trafik: via Suorvadammen eller via Kungsleden från Kvikkjokk. Eftersom jag även planerat att besöka Muddus nationalpark så tyckte jag att det kunde vara värt att chansa på en tidig vandring i Sarek.

Jag är medveten om att alla dessa inledande reservationer kan leda tankarna till "En dåres försvarstal". Även om Strindberg i första hand beskrev äktenskapliga problem är skillnaderna inte så stora inbillar jag mig.

Eftersom jag planerat en vandring genom Njoatsosvágge valde jag Kvikkjokk som startpunkt för en tur på maximalt 14 dagar. Jag tänkte inte gå genom Änok då jag utgick ifrån att Standárjåhkå inte skulle vara vadbar så här tidigt. Den består ju av vattnet från Boarekjåhkå, Sähkokjåhkå och ett antal andra vattendrag, och vattennivåerna borde vara högre nu än de man möter på sommaren. Så planen var att gå förbi Pårek och följa stigen över Sähkok och vidare ner i Njoatsosvágge. Tillbakavägen skulle gå via Sarvesvágge, Gaskasvágge och Kungsleden var min förhoppning. 

^{Karta över de starkt reducerade vandringsplanerna.}

Dag 127:e maj.

Jag anlände med bil till parkeringen vid vägens slut i Kvikkjokk den 27:e maj och kom iväg strax före tre. Det var inte kallt. På parkeringen stod endast två andra bilar - båda med utländska registreringsskyltar.

Jag hade gått Kungsleden fram till avtagsvägen mot Pårek två gånger tidigare, men det var länge sedan - 1980 och 1997 - så jag mindes inte mycket av landskapet. Stigen var inte så blöt som jag befarade och det var inga problem att ta sig fram.

Jag påmindes om orsaken till att jag slutade följa leder: det är inte kul att ta sig fram på dessa ofta mycket steniga stigar jämfört med den oftast jämnare terrängen i stiglöst land.

^{Avtagsvägen mot Pårek sameläger. Kungsleden fortsätter till höger.}

Efter 6 km enligt skyltningen (men 7 km enligt andra vandrares GPS mätningar) kommer man till avtagsvägen mot Pårek. Där passerar man inledningsvis myren Dáhtájiegge där bron över den mindre (men djupa) jokken sjönk ner en bit när man gick på den.

^{600 meter in på Pårekleden kommer man till myrområdet Dáhtájiegge.}

Hittade en acceptabel tältplats på en udde i det jag antog var Stuor Dáhtá, men som visade sig vara vid norra sidan av Unna Dáhtá. Det var fullständigt myggfritt vilket bidrog till en ovanligt stark känsla av frid.

Dag 228:e maj.

^{Min första natt hade tillbringats på en udde vid norra sidan av Unna Dáhtá. Sjön var spegelblank på morgonen.}

Sjön låg fullständigt spegelblank på morgonen och det var redan 12 grader varmt. Åt en frukost bestående av "mjölk" på frystorkat gräddpulver vilken värmts upp och blandats med havregryn, russin och valnötter - cirka 1080 kcal.

Vandrade sedan vidare genom en fin blandskog där jag en stund fick sällskap av två lavskrikor. Björkarna tog över alltmer ju högre jag kom. När man nådde nationalparken hade löven på fjällbjörkarna ännu inte slagit ut och strax därefter blev det glest mellan träden. Därefter fanns det bara träd i skyddade lägen. Det var så varmt att jag kunde gå i enbart en T-shirt hela dagen. 

Från Lulep Várdo och norrut fanns det kvar en hel del snöfläckar som alla bestod av snömos som man sjönk ner i. Det hade jag förutsett och hade därför damasker som hindrade snön att komma in i kängorna. 

Framme vid Boarekjåhkå var det då dags för det första vadet. Av med både byxor och kängor och på med vadarskorna av märket IceBug som har utmärkt grepp mot blöta stenar. De stenfyllda trätrianglarna låg under 10 cm vatten, sånär som den första.

Det är inget svårt vad, inte speciellt strömt men 60 meter långt och kallt. Man får se upp med vissa stenar - i regel rödaktiga - som är mycket hala. Jag valde därför ofta att gå mellan stenarna eftersom vattnet inte var mer än knädjupt. Trots det höll jag ändå på att halka omkull, men räddades av stavarna.

Som andra redan påpekat beror "halkan" på att det växer lav på många stenar som en följd av att de hamnar över vattenytan senare på säsongen när vattennivån sjunker.

^{Framme vid Boarekjåhkå var det då dags för det första vadet.}

^{Tillbakablick från en av öarna nära norra sidan av Boarekjåhkå.}

Stod en kort stund på en av öarna nära norra sidan av Boarekjåhkå för att låta värsta kylan gå ur fötterna innan jag fortsatte. 35 meter efter vadet ligger ett djupt vattenfyllt dike över vilket låg en bro i form av bråte som såg - och kändes - allt annat än säker. Förmodligen har vårfloden förstört "bron".

När jag passerade vetenskapsstationen läste jag informationstavlan. Tydligen låg trädgränsen här när huset byggdes för 100 år sedan. Nu ligger trädgränsen 1½ km längre upp i sluttningen och det var där jag slog läger för dagen.

Dag 329:e maj.

Lägerplatsen var en etablerad sådan med eldstad och låg intill en jokk något hundratal meter från trädgränsen.

^{Lägerplatsen dag 2.}

Jag vaknade 5 efter en rätt blåsig natt. Det var molnigt men molnen försvann efter någon timme. Jag följde stigen i riktning mot Sähkok. Det var lite blött i början och stigen försvann ibland under snöfläckar. Det var en hård motvind som tilltog ju högre jag kom. Vilade en stund i lä av ett stenblock. När jag tog fram dunjackan ur ryggsäcken så blåste "grytmysaren" jag gjort till pannan av en bit liggunderlag bort (den råkade ligga direkt under jackan) och den for som en kryssningsmissil i riktning mot Boarekjávrre med en fart som vida översteg det jag kunde prestera till fots. När jag skulle gå vidare hade vinden ökat ytterligare och risken var uppenbar att man skulle blåsa omkull.

Efter endast tre km - och med 12 km kvar att gå till Njoatsosvágge - var jag tvungen att omvärdera mina planer. Om jag skulle tvingas slå läger tidigare skulle mitt tält inte hålla för vindarna som här var uppe i stormstyrka. Min vindmätare klarade inte av att mäta vindstyrkan utan visade endast 5 m/s trots att det var bland de hårdaste vindstyrkorna jag upplevt. Jag var tvungen att gå ner till skogen för att söka skydd och följde Sähkokjåhkå som här var för smal och strid för att vada där den flöt fram i en brant ravin.

Nere i skogen - efter att ha förlorat mer än 200 meter i höjdled - försökte jag vada Sähkokjåhkå. Det var nog mer vatten i Sähkokjåhkå än i Boarekjåhkå. Sähkokjåhkå var smalare men djupare och den rann mycket fortare. Vid trädgränsen blev jokken hela 35 meter bred och de första 25 metrarna var endast knädjupt och erbjöd inga problem. De sista 10 metrarna var djupare och vattnet forsade upp mot kalsongerna av bara farten som var flera meter per sekund. Det kändes som att jag kunde hantera kraften i vattnet, men jag drabbades av yrsel av att stirra ner på det forsande vattnet och tappade tilltron på balanssinnet. Med bara 5 meter kvar vände jag om för att jag inte hade koll på alla variabler. Det värkte i tårna av det betydligt kallare vattnet jämfört med sommartid.

^{Bilden visar Sähkokjåhkå från en 8 meter hög ås på vars andra sida jag hade skydd mot vindarna.}

Fortsatte en bit till och hittade en fin plats i lä av en 8 meter hög ås. Jag kunde följa jokken längre ner och försöka vada där den lugnat ner sig, eller återvända till stigen i morgon om vinden mojnat och hoppas på en snöbrygga högre upp. Jag skulle dock ha förlorat en dag. Jag blev vankelmodig då jag insåg att även Bálgatjåhkå och Luohttojåkå kunde vara lika svårvadade då de har ett likartat upprinningsområde. Dessutom var snön mjuk och man sjönk ner vilket skulle göra passagerna över Sähkok och genom Gaskasvágge mödosamma och tidskrävande. Jag blev därför så pass tveksam över lämpligheten att genomföra planerna att jag bestämde mig för att göra en betydligt vingklippt variant i den snöfattigare sydöstra delen av Sarek. 

På kvällen dök en vägg av moln upp i NV. Den var cirka 1 km högre än de omgivande bergen såg det ut som. Insåg att det måste vara en kallfront orsakad av lågtrycket över norra Norge som rörde sig mot mig. Molnen gled ner från Bårddetjåhkkå och Tjievrre i svindlande fart och fick mig att tänka på Djingis Khans framrusande mongolhorder. Det regnade redan i Njoatsosvágge så jag förberedde mig på ett väderomslag. Men högtrycket sa ifrån på skarpen och molnfronten fick tvärstanna 4 km bort. Några moln försökte fortsätta genom fronten men de löstes upp och försvann som genom homeopatisk förtunning. Ett verkligt dramatiskt skådespel.

^{Kallfronten närmar sig snabbt Tjievrra (mitt i bild) men sedan blev det tvärstopp. De moln som lyckades passera fronten upplöstes snabbt och försvann spårlöst.}

Dag 430:e maj.

Det var nollgradigt på morgonen och snöfläckarna hade hårdnat under natten och höll att gå på. Det kändes lite avslaget att inte våga genomföra de ursprungliga planerna, men man måste också kunna anpassa sig efter rådande omständigheter. Varför vara missnöjd när solen sken, vinden lugnat sig och myggen inte kläckts? Tanken var att ta mig till berget Vájggántjåhkkå på södra sidan av Rapadalen för att få lite andra vyer. Hade ingen större brådska och navigerade mig fram i riset i nordostlig riktning.

^{Vy mot Darregájsse i SV.}

Ju högre upp i backen jag kom desto bättre blev utsikten mot Darregájsse och sjöarna på Pårekslätten.

^{Utsikt mot sjöarna på Pårekslätten från sluttningen norr om samelägret - cirka 900 möh.}

När jag närmade mig Gasskagårsåjågåsj undrade jag om även den skulle bli svårvadad med tanke på all snö högre upp. Men vattenmängden var bara en bråkdel av den i Sähkokjåhkå och dessutom kunde den passeras på en snöbrygga.

^{Gasskagårssåjågåsj passerades på en snöbrygga, men den hade varit enkel att vada om så hade behövts.}

Gick en liten bit till och slog sedan läger ovanligt tidigt. Jag hade inte sett en blomma de tre första dagarna så glädjen var stor när den första visade sig. Det blev en fin kväll.

^{Första blomman för säsongen har slagit ut!! En KRYPLJUNG. Blomman är cirka 5 mm i diameter i naturlig storlek.}

Dag 531:a maj.

^{Var upp vid 2-tiden på natten för att lätta på trycket. Fullmånen stod lågt i söder. Några av husen i samelägret syns längst ner i bild.}

Det var rätt kallt på nätterna - 0 grader ett par gånger och någon enstaka plusgrad andra nätter. Men jag frös inte i Marmot Phase 2 trots den låga vikten på 660 gram.

^{Den sydöstra sidan av det 1335 meter höga berget Stuor Jierttá. (Jierttá = uppifrån sett runt fjäll, sjö, ö, etc.).}

Fortsatte vidare österut ganska nära Stuor Jierttá. Öster om berget fanns några intressanta geomorfologiska formationer som måste ha bildats vid istidens slut.

^{En utlöpare från nordöstra sidan av Stuor Jierttá innehöll flera stora "moränhögar" som var mer än 20 meter höga och därför kan ses som ringar på fjällkartan.}

Trots att jag var på 1000 meters höjd var det här i princip snöfritt undantaget snöfläckar på läsidor. Söder om Vájggánjávrátja var det blött och sluttningen öster om sjöarna var både risig och ovanligt blöt vilket nog kan förklaras av all snö högre upp som inte hade tillräcklig dränering i form av etablerade bäckfåror.  

^{Till vänster Pårte-fjällen, i mitten Gådoktjåhkkå och till höger Skårki-fjällen. Sjön är den södra av de två sjöarna i Vájggánjávrátja som ligger 879 meter över havet.}

Lyckades i all fall hitta ett torrt område som fungerade. Blåser man inte upp liggunderlaget så hårt kan det parera för en del ojämnheter i marken.

^{Vy mot Tvillingryggen, Lullihatjåhkkå och Gaskastjåhkkå.}

Det blev ännu en fin kväll där molnen rörde sig snabbt över himlen.

^{Solen försvinner bakom Gådoktjåhkkå strax efter 11.}

Dag 61:a juni.

I dag skulle jag göra en heldagsutflykt runt och över det förhållandevis oansenliga berget Vájggántjåhkkå, om man jämför det med de betydligt högre massiven Bårdde, Bielloriehppe, Gådoktjåhkkå och Skoarkki - samtliga 500 till 700 meter högre. Men jag hade räknat ut att utsikten från Vájggántjåhkkå borde vara minst lika bra som från de högre bergen.

Jag gick mot nordost i en långsamt stigande linje och fick nu se Gådokjåhkås imponerande ravin och Bårddejiegna.

^{Gådokjåhkås djupa ravin med glaciären Bårddejiegna i bakgrunden.}

Framme vid Vájggántjåhkkås norra sida stannade jag precis där berget stupar brant ner mot Rapadalen - på drygt 1000 meters höjd. Det var 500 meter ner till dalens botten och man kunde se drygt 20 km av Ráhpaädno räknat från inloppet i Lájtávrre. Vyerna blir omvända mot de man vanligtvis ser från bergen norr om dalen.

^{Utsikt över östligaste Rapadalen från norra sidan av Vájggántjåhkkå.}

^{Utsikt över nedre Rapadalen. Den sträcka av dalen man kan se - fram till Lájtávrre - är 21 km lång.}

^{Där Gådokjåhkå rinner ner i Ráhpaädno har Ráhpaädno tryckts ihop och blivit smalare.}

Det såg ut att vara mycket vatten i älven som här gick närmare norra sidan av dalen. Södra sidan bestod av myrmark kantad av fjällbjörkskog. 

^{En mosaik av fjällbjörk och myrmark på södra sidan av Ráhpaädno.}

Om man är intresserad av lavar så finns det olika arter på stenarna här.

^{Närbild på lav på ett av miljoner stenblock.}

^{Ráhpaädno rinner ner till Lájtávrre.}

En kungsörn flög ovanligt lågt över mig där jag satt. Möjligen trodde den att jag satt för att jag var skadad och därför kunde bli ett framtida måltidstillfälle. Samma sak har hänt tidigare, men aldrig när jag stått upp.

Jag blev sittande ett bra tag men till slut var det dags att påbörja återfärden. Den skulle gå över den 1307 m höga toppen av Vájggántjåhkkå för att få lite nya vyer. 

^{Fjällripa på väg att byta till sommardräkt.}

^{På väg mot den 1307 meter höga toppen av Vájggántjåhkkå. Vy mot NV.}

Det fanns en hel del snöfält men snön var mjuk och höll ofta inte att gå på. En stor del av benet försvann då och då rakt ner. Om snön var mer än 1 meter djup så höll den bättre att gå på.

^{Toppen av Vájggántjåhkkå. Vy mot väster.}

Toppen av Vájggántjåhkkå var ett flackt blockhav och toppröset var bland de ynkligaste jag sett. Förmodligen inte många som går hit när det finns så många högre toppar i närheten.

^{Vy mot öster från toppen av Vájggántjåhkkå.}

Från toppen gick jag rakt mot SV nedför berget, över blockmark och snöfält och därefter gräsmark och rished. Sista biten bestod av lägre videbuskar där marken var dränkt av smältande snö.

Till middag blev det torkad vegetarisk korv och torkade grönsaker som blötlagts en timme i kallt vatten (eller 30 minuter i varmt vatten). Dessa kokas sedan upp med rapsolja, curry och salt, varefter potatismospulver och Varma Koppen sparrissoppa vispas ner. Det blir 1070 kcal. Jag var tvungen att sluta med den frystorkade maten som bara innehöll 650 kcal - eller lägre - per portion. Med 3850 kcal per dag gick jag inte ner något i vikt och frös inte någon natt.

Dag 72:a juni.

Vädret började bli kallare och blåsigare och den hotande molnfronten hade flyttat fram positionerna över Bårdde-fjällen. Funderade på att göra en utflykt upp till Gådoktjåhkkå då vägen upp såg relativt snöfri ut. Men det blåste frisk vind redan här nere och molnfronten låg nästan vid toppen så jag avstod. I stället skulle färden gå mot sydost över norra Ijvvárláhko fram till berget Favnoajvve.

Förbi Suolanjunnje höll jag en högre linje för att slippa riset, och hedmarken här var trevlig att gå på. Faktum är att de svåraste partierna att gå på under den här utflykten utgjordes av delar av Kungsleden. Det var mycket fjällabb här och även om de är oerhört skickliga flygare fick de kämpa lite i den friska vinden.

^{Ett gäng fjällabbar flög sakta mot den friska vinden för att leta något ätbart på den SV sidan av Suolanjunnje. I bakgrunden Gállakvárre.}

Förbi norra Ijvvárláhko är det svårt att undvika riset men det är inte så högt att det är besvärande. Vid foten av Stuor-Dágár åt jag lunch vid en av många jokkar.

^{Åt lunch vid en av jokkarna strax väster om Stuor-Dágár, där det var lite lä.}

Fortsatte sedan mot Favnoajvve och slog läger vid en jokk på västra sidan av berget, cirka 940 möh.

^{Utsikt mot SV från lägret dag 7.}

Gjorde en kvällsutflykt till den 1117 m höga toppen av Favnoajvve för att få utsikt över Rittakdalen. Den reglerade Tjaktjajávrre såg ut som ett sår i landskapet. En liten bit av sjön ligger i Sarek vilket beror på att Sarek bildades 1909 och vattenmagasinet Tjaktjajávrre skapades 1960 och tilläts översvämma 2 km² av Sarek. Nationalparksgränsen följde vattendragen som de såg ut före dammbygget.

Härifrån kunde man även se den bit av Kungsleden som går förbi Huornnásj. 

^{Utsikt mot sydöst från toppen av Favnoajvve. Sjöarna är - från vänster till höger - Tjaktjajávrre, Rittak och Sjábttjakjávrre.}

^{Området runt Rittakdalen, före och efter dammbygget. Bild: Svenska Filminstitutet.}

Dag 83:e juni.

I dag hängde regnet i luften men det blev aldrig mer än kortvariga byar av lätt duggregn. Blåsten var kvar och tilltog alltmer under dagen. Jag rundade Favnoajvve på sydsidan och kom fram till Kungsleden vid Huornnásj. Innan jag gick vidare passade jag på att gå de 50 metrarna i höjdled upp på det lilla berget som har utmärkt utsikt över Rittakdalen.

^{Utsikt från Huornnásj mot öster och sjöarna Tjaktjajávrre och Rittak.}

Här nere hade kabblekan slagit ut och även några få rödbläror. På vägen söderut passerar man några vattendrag med riktiga broar men ingen av dem hade varit svåra att vada, men det kan ju ändras snabbt vid regnväder. En av dessa jokkar är Sjábttjakjågåsj som utgör en bit av Sareks södra gräns. När man lämnar nationalparken hamnar man i naturreservatet Kvikkjokk-Kabla Fjällurskog.

^{Sjábttjakjågåsj utgör en bit av Sareks södra gräns.}

Framme vid Sjábttjakjávrre låg Pårtestugan (STF) fint på en udde i sjön. Det finns få saker som känns så öde som en stängd STF stuga utanför vandringssäsongen.

^{Pårtestugan låg fint på en udde i Sjábttjakjávrre .}

Passerade några ben- och hårrester efter en uppäten ren som låg på stigen. Även halsbandet fanns kvar - PJ29-5 var beteckningen på det stackars djuret. Trots att halsbandet är rätt tjockt så hade björnen (utgår jag ifrån) bitit igenom det.

Jag hade även glädjen att för första gången få se en hökuggla, på nära håll dessutom. Den hade mindre huvud än andra ugglor och satt yrvaket kvar en stund. 

^{Krossat vindskydd.}

En bit längre fram låg resterna av ett totalförstört vindskydd. Man får hoppas att ingen befann sig i det när trädet blåste omkull. Vindskyddet är inte utmärkt på kartan. I vilket fall fick det mig att söka en tältplats utom räckhåll för stora träd i händelse av att de skulle blåsa omkull. Det låg rätt många omkullblåsta träd över Kungsleden som säkert kommer att rensas undan innan vandringssäsongen sätter igång.

Lägret sattes upp ett par hundra meter söder om avtagsvägen mot Pårek vid en etablerad lägerplats med rinnande vatten.

Dag 94:e juni.

Under natten ökade vinden alltmer och blev mycket hård. Det ven i trädtopparna så att det var svårt att sova. Tältet var i alla fall omgivet av skyddande träd i mindre storlekar.

På morgonen var det en plusgrad, hård vind och snöbyar, men jag var beredd på alla typer av väderlek och hade både dunjacka (310 gram) och en vindjacka (156 gram). Den senare bar jag nästan hela tiden. 

Gick de sista 6 km ner till Kvikkjokk och det föll olika typer av snö större delen av vägen. Fick åter se två lavskrikor. De verkar alltid uppträda i par. Nere vid parkeringen var det nu flera bilar. Pratade med en ung man från Tyskland som skulle gå upp till Sjnjierak.

Även om jag inte genomförde mina för årstiden vidlyftiga vandringsplaner är jag nöjd med vandringen, speciellt som jag varken hade regn eller mygg.

LÄNKAR:

Artikelbilder i större format på Google Foto

Även skärpan upplevs som bättre på dessa bilder.

Den heliga älven (1957 - Svenska Filminstitutet)

Propaganda från 1957 mot utbyggnad av Seitevare kraftverk. Samer visar miljöer som Vattenfall skall lägga under vatten. Bilder från Blackälven, Sitojaure, Vaggevare, Tjåki, Laitaure, Skerfe, Aktse, Laitätno, Rittakdalen, Snavva, Akkajaure, Heliga Fallet.

En pensionärs problem i Pårek

Om vadet vid Boarekjåhkå från Bengt Nolängs blogg.

Utrustning: