Skulle ha tagit med mig skidorna

Abisko 7 juli

Hade planerat om det var fint väder, i vart fall om det inte regnade att göra en vandring från Abisko via Kårsavaggestugan, Låktatjåkkastugan, Björkliden och tillbaks till Abisko. Låktatjåkkastugan är den i Sverige högst belägna fjällstugan. Det visade sig också den högsta belägna restaurangen/baren i Sverige.

Packningen var lätt, en extra ulltröja, vindjacka, några polarbröd och en tub mjukost och en vattenflaska. Tanken var att äta vid Låktatjåkkastugan. Nu var det så att jag utgick i min planering från de erfarenheter jag har hur terrängen är från mina vandringar på Kungsleden och Padjelantaleden. Men ack vad jag hade fel. Denna sträcka är ingen markerad led, utan som det står i min GPS, lämplig färdväg. Nu var detta i för sig inget problem. Den stig som alla vandrare skapat var lätt att följa. Hade också lagt in rutten i GPS:en. Till skillnad mot en markerad vandringsled så fanns här inga broar eller spänger. Det var mycket vatten på många platser. Det låg mycket snö i sluttningarna som bidrog med allt vatten. De första 6 km var inga problem. Det var en njutning att omges av all den vackra naturen och solen som sken varmt. Det låg lite moln runt om men inget som skymde solen för mig.

Efter ca 6 km kom jag dock till den enda bron som jag såg. Där stod en skylt att det var 6 km till Kårsavaggestugan. Dock inte över bron utan parallellt med floden rakt upp på fjället. Min markering på GPS:en visade att den lämpliga färdvägen gick där. Det var en kraftig stigning från 640 m till 1000 m. Det kändes i benen. När jag kommit upp på kalfjället upptäckte jag att det var fel väg och om jag fortsatt skulle jag inte passera Kårsavaggestugan. Om det är jobbigt att gå uppför så är det nästan jobbigare att gå nedför. När det sedan inte finns någon stig utan jag fick söka mig en lämplig väg ner. Men det var ändå värt att komma upp på ca 1000 meter. Det var en helt bedårande utsikt. Väl tillbaks till den rätta lämpliga färdvägen kom nästa problem. Att passera över alla vattenhinder. De första gick ganska bra, fick söka lite nerför eller uppför för att hitta en bra passageväg. Men ca en km från stugan kom ett stort vattenflöde. Vattnet följde inta bara flodfårorna utan svämmade över i marken runt om, ca 50 meter med djupt och strömt vatten. Letade lämpliga vägar att komma över. Tyckte mig se att ett par hundra meter högre upp var vattenfåran smalare. Klättrade upp dit för att konstatera att den var smalare men inte så smal att kunde ta mig över. Det var djupt och mycket strömt samt för lång för att jag skulle våga mig på att hoppa. Det var att klättra ner igen. Bestämde mig då att klä av mig byxor och skor för ett vad över. På vissa ställen var det kraftigt strömt så det var svårt att hålla balansen, men över kom jag. Blöt om fötterna och fortfarande blött på stigen beslöt jag mig att gå barfota. Jag måste säga det var en härlig känsla. Underlaget var relativt skonsamt på sten. Man har ju läst om barfotalöparna. Man kanske skulle pröva på barfotafjällvandrare. Jag gick så den lite mer än en km som det var till Kårsavaggestugan. Här blev det den första matbiten. 2 polarbröd med renmjukost.

Kårsavaggestugan

Vandringen gick sedan mellan de höga fjällen och en lång bred flod som blev till en sjö på några ställen. Gick och funderade på var leden skulle vika av till höger som det visade på GPS:en. Mötte då en man med hund, uppfattade som att han var stugvärden vid Kårsavaggestugan. Han hade själv inte gått leden så långt men visste att den skulle gå rakt över fjället. Tittade upp och insåg att detta kommer att blir en utmaning. Gick för att se var stigen vek av men hittade ingen stig. Kollade på GPS:en och såg att jag med god marginal passerat den markering som angav den lämpliga färdvägen. Det var bara att ge sig upp för den branta fjällväggen. Kom till sist fram till där markeringen stämde överens med vad jag själv var. Stigningen var från 700 m till 1300 m. Hur lång denna sträcka var vet jag inte. Men det tog mig ca 1,5 tim med alla pauser för att vila sig tills jag kom upp på en någotsånär jämn platå. Där uppe fanns ett stort stenröse som jag längre ner hade tagit sikte på. Väl däruppe såg jag ett pärlband med stenrösen.

Att stå där uppe på 1300 m och titta ut över fjällen som var snötäckta var en mäktig upplevelse. Fullt med renar gick på snön, inte där det fanns gräs som man trodde de skulle göra.

Det blev mycket fotografering. Bara att sitta på en sten dels för att vila men att beskåda all den prakt som fanns runt mig. Några renar kom förbi, stannade och titta, men gick sedan vidare. Här kan jag nämna att de djur jag såg var fjällämmel, ripor, vilka sprang och verkade skadade, men de detta var ett sätt att leda uppmärksamheten från ungarna som flög upp en bit därifrån. Måsar och någon fjällvråk (tror jag det var).

Denna sten såg ut som att ha lossnat från jordlagret runt den. Det är inte långt till stupet. Undrar vad som kommer att hända vid nästa års snösmältning. Det är ca 600 meter ner till dalen.

Väl här uppe började jag undra som rubriken säger, skulle jag inte ha tagit med mig skidorna.

För nu blev det med vandring i snö. Långa sträckor och man var lite fundersam hur det såg ut under snön. Var det berg eller en stor tunnel där vattnet forsade fram. Fick inget svar för det hände inget.

Här uppe träffade jag de första vandrarna, en tjej och kille. De skulle vandra den väg jag kom ifrån. Så lite information om sträckan jag gått fick de. Däremot kunde de inte informera mig lika mycket då de kom från en annan väg än den jag skulle gå. När jag nu inte hade några skidor, tänkte jag om jag ändå hade tagit med mig en plastpåse så kunde jag ju åka på den i nerförsbackarna. Det var svårt att gå, fick sätta i hälarna för att inte åka i väg.

Fortfarande sken solen och det var varmt. Kom till slut till Låktatjåkkastugan, klockan var då ca 18 och jag hade varit i gång exakt i 10 tim. Låkttatjåkkastugan är känd för sin restaurang så jag hade tänkt att få i mig en härlig middag. Men det visade sig att man måste beställa innan. Men de erbjöd sig att göra en Gulaschsoppa och sedan en våffla med hjortronsylt. Fick en stor portion, så mätt blev jag verkligen. Träffade en familj där mannen ägnade sig åt långfärdscykling. Så det blev lite prat om att vandra lång och cykla långt och vilka olika förberedelse som gäller.

Låkttatjåkkastugan

Efter maten runt 19 bar det iväg till Björkliden 9 km bort. Med skidor hade nog den sträckan gått betydligt snabbare. Från Björkliden gick jag Rallarleden till Abisko. Var i Abisko 23.30 med en härlig sol i ryggen.

Del av underlaget ner till Björkliden

Detta som var tänkt som en liten dagsutflykt blev nog en av de tuffaste vandringarna.

Det blev 50,5 km på en total tid av 15 tim, där den faktiska gångtiden var 12 tim och vilotiden 3 tim inkl matstoppet i Slåttatjokkastugan. Allt enligt GPS:en som också visare att maxhastigheten var 14 km (var väl då jag snubblade till och fick några rejäla löpsteg för att hålla mig på benen. Medelförflyttningen var 4,2 km/tim och totalmedel 3,4 km/tim.