Skräppvålen

Efter flera års problem med kroppen och många besök på sjukhus med operationer som följd, verkar det nu som om allt har börjat ordna upp sig för mig, hur firar man nu det? Jo, med en vildmarkstur med min hund i mina gamla hemtrakter i Värmland.

Vaknade som vanligt tidigt denna morgon, vädret kunde inte vara bättre, sol och lite moln, ingen eller väldigt liten risk för regn med andra ord. Startade med en ordentlig frukost, gröt, ägg, två Polarbrödskivor och kaffe, Ymer fick det han alltid brukar få, torrfoder, men idag fick han lite mer än vanligt, vi skulle ju gå långt. Totalt var turen på ca 3,5 mil  och det skulle fördelas på åtminstone två dygn, kanske tre beroende på hur bra eller dåligt det gick.

Efter en lång frukost och lite slappande så åkte pappa iväg med mig och Ymer upp till ett torp som hette Skräppvålen som ligger mellan Munkfors och Sunne. Har försökt få fram fakta om stället, men inte lyckats mer än att det stog att det finns många vargobservationer i området och att det i närheten finns rester av ett gammalt dammbygge vid sjön Mansån, som byggdes 1774.

Starten för min tur var som sagt vid Skräppvålen som ligger ca 1 mil in i skogen, så det är långt till civilisationen, inga pendeltåg och ingen Mac Donald så långt ögat kan nå, så det är ett hårt liv här uppe. När vi kom fram kopplade vi kärran till rullstolen och fyllde den med väskor fyllda med kläder, mat till både mig och hunden och annat som kan behövas, tält, sovsäck, en 10-liters vattendunk och en massa småsaker, totalt vägde det väl uppåt 20 kilo skulle jag tro. När allt var klart så sa vi hej då till varandra, sedan tog pappa bilen och försvann, kvar långt inne i skogen var det bara jag och Ymer kvar, nu skulle vi få klara oss själva några dagar. Som säkerhet hade jag en GPS med väldigt bra kartor över området, så det var inga problem, sedan hade jag min mobiltelefon med mig, om något skulle hända, men vi var så långt ifrån allt vad mastar heter så vi hade ingen täckning, det skulle vi inte ha på hela dagen visade det sig.

Som tur var startade vi uppe på en höjd, så det var mycket nerför i början vilket var tur, för det var inte det bästa underlaget, till en början hårt grus med inslag av sand, men det var helt okej, värre skulle det bli efter någon kilometer, då hade det planat ut en del och det hårda underlaget byttes snabbt ut mot löst grus med ganska stora stenar, hade jag satt en hastighetsmätare på stolen vete sjutton om den hade givit utslag, det gick väldigt sakta och var väldigt tungt.

När man är ute på sådana här turer är det väldigt viktigt att lyssna på kroppen, både vad gäller tröttheten och törsten, har man blivit trött så har man kört för hårt eller för länge, jag brukar köra 1 timme, sedan tar jag en mikropaus på ca 10-15 minuter innan jag kör, när det gäller dryck så tycker jag att det är viktigt att man dricker med jämna mellanrum, man ska absolut inte vänta tills man är törstig, då är det svårt att ta igen den förlorade vätskan, speciellt viktigt är det för mig med tanke på mina njurar och andra system i kroppen som inte fungerar till hundra procent, jag skulle gissa att jag dricker lite över 2 liter på mina turer, beroende på hur långt de är givetvis och hur varmt det är.

Något som jag tyckte var väldigt tråkigt var att jag inte kunde ha Ymer lös när vi var ute, dels så får de inte gå lösa under sommarmånaderna pga alla ungar som föds under den här tiden, sedan så har vi ju det här med vargen, vi skulle vara i ett område där det fanns både varg och björn, så det är ju inte helt ofarligt att ha hund med sig, så han fick finna sig i att vara kopplad hela tiden, men ska jag vara ärlig så fick han gå lös vid några ställen där jag hade bra uppsikt över området, då kunde han springa ner till vattnet och bada och dricka vatten, när han var klar ropade jag på honom och visade att jag hade godis, då var det bara jag som gällde, eller, jag kan få tro det i alla fall, ska jag vara ärlig så var det nog godiset som lockade, men det behöver jag ju inte säga till mig själv.

Vad gäller maten så hade jag med mig frystorkat som jag blandade med varmt eller kallt vatten, de flesta rätterna bestod av någon form av pastarätt, frukostarna var musli med någon torkad frukt och pulvermjölk, låter det gott, det var det inte kan jag säga, frukostens höjdpunkt var kaffet, men däremot luncherna och middagarna och efterrätterna var helt okej, gemensamt med dessa rätter var att man bara hällde varmt eller kallt vatten direkt ner i påsen och sedan väntade ca 10 minuter så det svällde upp, sedan var det bara att äta, jag hade med mig en kryddburk med salt och peppar som jag hade blandat själv, men jag behövde inte använda den.

Efter några timmar på vägarna så kände jag för lite lunch, så det var bara att söka upp ett lämpligt ställe, jag var lite fundersam över det här med maten, om den skulle locka till sig rovdjuren, man hade ju sett på program från Usa, där de hade stora problem med björnar som rotade bland matrester som folk lämnat efter sig, en oro som visade sig vara överdriven, i alla fall såg inte jag till någon björn i alla fall när jag åt.

Framåt sena eftermiddagen så kom jag fram till ett litet ställe som heter Annefors, söder om byn ligger det en sjö som heter Rannsjön, en ganska stor sjö som jag skulle rulla utmed dagen efter var det tänkt, men nu slog jag upp läger vid en liten mindre sjö som heter Dammen. Det blåste ganska kallt, men jag hittade en plats med lä, så där fick det bli, sedan vända jag tältet så att jag skulle vakna med solen mot öppningen. En stund efter att jag hade rest upp tältet fick jag besök av mina föräldrar som hade med sig lite kvällsfika, det var väldigt mysigt!! De stannade en stund, när de hade åkt rastade jag Ymer, sedan var det sängen som gällde, vi var rejält trötta efter en lång dag på vägarna i den värmländska skogen, jag hann knappt ta fram sovsäcken och liggunderlaget innan Ymer slocknade, gud vad skönt, förra gången vi sov i tält satt han upp hela natten och morrade av och till, så det här var perfekt.

Vaknade tidigt dagen därpå, tittade på Ymer, han sov fortfarande så jag tänkte att han får sova tills han vaknar av sig själv, ska jag vara ärlig så somnade jag om, men halv nio var det dags att gå upp, vi hade en tuff dag framför oss. Efter en mysig frukost vid vattnet så packade jag ihop alla saker och rev ner tältet, sedan började vi röra på oss. De första två kilometrarna var asfalt, så det var lätt att tro att det skulle bli lättkört, men det gick brant uppför hela tiden, så det var ganska tufft och när asfalten övergick till grusväg blev det inte mycket bättre, en lång plan raksträcka som efter några hundra meter blev till två långa branta uppförsbackar. Underlaget var som sagt grus, lösa grova stenar som gjorde att man tappade fart hela tiden, så man fick arbeta med händerna hela tiden, man fick ingenting gratis, annars brukar jag vila mellan tagen för att spara energi, men det fanns det ingen möjlighet till, det var bara att bita ihop och köra. Jag vet att det inte låter så mysigt, men de som känner mig vet att jag tycker om att ta i, så jag, hur konstigt det än kan låta, gillar när det är lite småjävligt där jag kör. Efter många kilometer med både upp och nerförsbackar så kom jag till ett ställe som heter Otterbäcksviken, där var jag ganska ofta och badade som barn, så det var en liten nostaligiresa också.

När vi kom dit hände det som inte fick hända, men som jag kände på mig att det skulle ske, det började regna, så snabbt ställde vi oss under en björk för att få så mycket skydd som möjligt, att få blöta drivringar och kalla, blöta händer är inte alls bra, det var tufft nog som det var. Då började jag för första gången tvivla på om det var värt att fortsätta, men så fort solen kom fram, så försvann tankarna, men regnet och tankarna återkom hela tiden, jag är ju inte typen som kastar in handduken i första taget. Bryta eller inte, jag hade i alla fall gjort upp med mina föräldrar om att de skulle möta mig vid sjöändan av Rannsjön, över en fika, något hade hänt min termos så när jag skulle ta mitt kaffe på eftermiddagen så hade det hunnit bli kallt, på bara några timmar, så jag såg verkligen fram emot varmt kaffe.

Vi gjorde upp att jag skulle ringa vid 6-tiden, men när det var dags att ringa märkte jag att jag inte hade någon täckning på min mobil, typiskt, här har man täckning hela dagen och sen när man verkligen behöver telefonen, så finns det ingen linje. När vi kom fram till korsningen och vägen som ledde till sjöändan såg jag att det var en brant uppförsbacke, vilket jag kände var alldeles för jobbigt för mig för stunden, det värkte i varenda muskel från midjan och uppåt, jag hade riktigt ont. I och med att jag inte hade någon täckning så var vi, trots min värk i axlar, nacke och armar tvungna att fortsätta, men som tur var så mötte jag mamma och pappa efter några kilometer, så då stannade de till för att kolla hur jag mådde. Jag sa att jag var trött och hade ont, men att jag ändå ville fortsätta en bit till, slå upp tältet och vila ut mig inför den sista milen nästa dag. Men efter att ha njutit av varmt kaffe och sockerkaka började jag tänka på en varm säng och god mat, så då var det kört, jag ville hem. Väl hemma njöt jag av en nygräddad pizza och en öl, mycket godare än den mat lag levt på i skogen.

Trots att det var väldigt tufft emellanåt, så har jag njutit hela tiden, men jag blev för trött helt enkelt, det var ju ändå bara 2 månader sedan jag opererade magen, så för mitt eget bästa så fick jag bryta, det finns faktiskt fler platser att upptäcka, så snart ger jag mig ut igen, var så säker på det.

Anders Andrae

http://vandraren.123minsida.se/