Roadtrip Bohuslän

Så är vintern här och inomhusklättring är enda alternativet. Efter en lång sommar med mycket klättring känns det ganska skönt att klättra (nöta) rep på gymmet. Men när jag i tisdags stod i kylan, vid busshållsplatsen, utanför klättergymmet och väntade på bussen började jag längta tillbaka till sommaren som redan kändes så avlägsen…

I början av september är det dags att packa in klätter-och campingutrustning i bilen för en klätter-resa till västkusten. Tanken är klättring i Göteborgstrakten eller Bohuslän. Innan vi hinner åka från Stockholm får min belgiske pojkvän ett samtal från sin polare Wim hemma i Bryssel. Han undrar om det går bra att komma och hälsa på i Stockholm den kommande veckan. Men eftersom vi har vår klätter-resa planerad erbjuder vi honom att komma till västkusten och klättra med oss istället. Wim bestämmer sig för att genomföra den helt galna bilresan från Bryssel upp till Sverige. Vi bestämmer mötesplats utanför Tylösand i Halmstad (från Bryssel till Halmstad är det c.a. 12-13 timmars körning). Efter en första, stormig och regnig, natt i vårt ganska så dåliga tält på Tylösand strand beger vi oss på tisdagsmorgonen till mötesplatsen: parkeringsplatsen utanför ett mycket känt hotell. Där står Wim och hänger vid sin gamla rostiga Golf. Nu är det bara vädret som kunde stoppa vår framfart.

Vi hoppar in i bilarna och styr kosan mot Göteborg och Fjällbo. Där har vi tänkt oss några långa fina leder. Väl där inser vi att vår nyinköpta Göteborgsförare inte är lika lättläst som den är snygg och flashig. Vi väljer till slut en ganska så tydlig linje upp som dock visade sig vara rejält orensad och innehållande mycket ”trädklättring”, eller fanns det ingen led här? När alla tre befinner sig högst uppe på Fjällbo-klippan öppnar sig himlen och vi får en hal nedfart. Med ihållande regn och väderprognoser som visar på bättre väder norrut bestämmer vi snabbt att istället ta oss till Smögen.


Smögen i september är allt annat än en het dag i juli. Bryggan är öde och alla fik, restauranger och märkesbutiker är kusligt övergivna. Kvar finns bara lokala fiskare och några få semestrande Tyskar med lyxiga husbilar. Men Smögens klippor är torra och otroligt inbjudande. Vi väljer en tydlig spricka mellan de röda fiskebodarna. När jag når kruxet är jag glad över att slippa de stora folkmassornas intresse man måste räkna med under sommarmånaderna.


Några timmar senare färgas himlen vackert av den långsamma solnedgången och vi börjar skynda oss för att hitta en skyddad plats för våra tält. Efter en middag på bland annat färska smögenräkor summerar vi en ganska otrolig dag med en blixtvisit vid Fjällbo och turistfri klättring i Smögen. Och bäst av allt är att vädret här är så pass bra att vi kan sluta dagen med ett kvällsdopp.

Bristen på stora muskler och känslan av att balansera på nästan ingenting, för oss dagen efter till ett av Sveriges mäktigaste svaberg: Möhättan. Efter cirka en tjugo minuters promenad uppåt genom en ganska blöt granskog startar det 60 meter höga, näst intill, helt släta berget.


I guideboken står det att vissa leder kan vara ganska så luftiga och jag förstår nu exakt vad de menar. Vi bestämmer oss för en fin dieder som ser ganska lättsäkrad ut. Wim leder sin första traditionella led (I Belgien och Frankrike är nästan alla leder borrbultade) med mycket pirr i magen. När andre- och tredjemannen praktiskt taget springer upp för leden verifierar detta hela logiken med ett svaberg: berget ger så mycket mer friktion än man ens vågar drömma om som försteman! På två 60 meters rep kan vi sedan fira hela vägen ner och Wim säger genast: -Vilken led ska vi göra nu? Men vi sticker tillbaka in till Smögen för att få lite lunch och tar istället lite eftermiddagsklättring på Smögens södra udde: Kleven.


Kleven är en relativt nyupptäckt liten klippa som inte är så märkvärdig men på grund av sitt omedelbara läge intill havet ändå värd ett besök. Lyckligtvis är det just nu som mina värktabletter slutar att verka (tabletter jag tar för att försöka hålla en annalkande förkylning i schack) och jag blir istället sittandes i solen. Emellanåt sneglar jag på killarna som avverkar led efter led. Det enda som till slut får mig att lämna solen är den låga bouldertraversen som sträcker sig över hela klippans bredd. På kvällen sitter vi länge och studerar vår förare. Vilken av alla dessa klippor skulle vi tackla imorgon? Till slut bestämmer vi oss för Skyggeberget.

Liksom alla tidigare dagar finner vi ett helt folktomt berg. Inte en klättrare så långt ögat kan nå. Uppe på Skyggeberget har man en enorm utsikt över Åbyfjorden. Vattnet nedanför glittrar och skumpar av vinden. Här uppe pågår en ständig kamp mot vinden. Att kommunicera effektivt är klättringens ABC i säkerhet. Men när orden bara blåser bort vad gör man då? Liggandes platt på magen skriker jag mina kommandon ner: -Lägg av, Jan! Men var det där ett svar tillbaka eller inte? På de kortare lederna på bergets vänstra del är det lättare att besegra vinden och det är dessutom här jag finner min favoritled: Microbium, 5b, en ganska kort och krimpig led.


Ytterligare en härlig dag vid klippan lider mot sitt slut och inte bara slutet på dagen, utan detta är dessutom Wims sista klätterdag i Sverige. Mannen av få ord är rent av lyrisk över sina tre intensiva klätterdagar, när vi tar farväl utanför Göteborg dagen efter. Han ångrade inte en mil han varit tvungen att köra eller har kvar att köra för de Bohuslänska klipporna lämnar ett starkt intryck!


Flera bilder från våra klätteräventyr:
Emma och Jans sajt
Utsidan om BohuslänAndra relaterade sajter: Sammanställning över Bohusläns klippor