Pilgrimsresan-Holland och Belgien

Holland är ett bra land att cykla i, för det finns bra cykelbanor och cykelleder. Det är också väl skyltat och mycket bra med cykelkartor för korttur eller långresa. Holländarna är genuint intresserade av andra långcyklister. De är bra på språk och många behärskar både engelska, tyska och franska.  En svårighet är dock bristen på skog, som medför att det blåser konstant. Sov inte, om du kan undvika, i skogar, för detta är en favoritplats för våld och brott av olika slag.

Denekamp-.Haaksbergen

Dag 21, måndagen den 2 oktober.
Sol och vind.  ~41,4=~741

 

Sov gott trots att jag i natt blev biten av min första vägglus. Det var en seg morgon och jag känner mig trött. Det tog lång tid att komma iväg, för humöret är inte på topp. Idag får jag betala för igår. Jag är utanför alla mina kartor och måste hitta nya kartor någonstans. Trevligt för en gångs skull att kunna språket.

 

Jag undrade om det finns något som heter kreativ likgiltighet. Plötsligt, ur ingenstans, fick jag se orsakskedjan till varför jag inte längre tyckte om att prata i telefon, trots att jag var bra på det. Men det var väl så att vissa tankar är skygga, medan andra är högröstade. Kanske är det så att man först måste tänka de högröstade tankarna ända till slut, innan de skygga tankarna törs tassa fram. Nu när jag cyklar kan jag hitta lösningar på länge olösta problem. 

Nu är det slutligen bevisat att församlingssekreterare är ett hemskt släkte. Jag kom trött till den tänkta sovplatsen. En äldre dam tog emot mig och hämtade sekreteraren. Sekreteraren var till och med oartig. Hon gav mig inga svar, stängde in mig i ett kallt, litet rum, medan hon själv gick tillbaka till sitt möte. Jag satt där i det kalla kyffet och väntade i en timme. Efter ett tag hämtade jag broderiet, som jag leker med ibland. Kanske hinner jag färdigt till mammas födelsedag? Det föreställer en hjort.  

Församlingssekreteraren kom tjafsande tillbaka och sade att jag inte bara kunde gå in i prästens bostad så där. Faktiskt kan man inte släppa in vem som helst. Gläfs, gläfs! Till slut blev jag mäkta irriterad och sa artigt att jag måste antingen göra mat eller gå ut och äta för jag var verkligen hungrig, efter en lång dags cykling. Gläfsaren började gläfsa mindre och började ge mig riktiga svar för en gångs skull. Jag for iväg och åt på en sydasiatisk liten tilltuggs- restaurang

Ganska modstulen sökte jag mig tillbaka till bostaden. Kvinnan släppte in mig, men for inte hem utan satte sig vid matbordet och fortsatte att gläfsa, ända till prästen kom hem vid nio- tiden. Jag undrade om hon bara hade social kompetens i höger stortå och att den kanske råkade vara bortamputerad eller om hon testade mig av någon okänd anledning. Prästen kom till slut. Han var en lustig typ. I hallen har han en kyrkklocka, 50cm hög, som är kopplad med radiovågor till kyrkklockan i Strasbourg eller något sådant. Denna klocka slog Angelus (Ängelns hälsning till Maria) 24, 07 och 18 varje dag. Han hade i ett stort rum, gjort i ordning ett privat museum med massor med gamla grejer.      

Haaksbergen - Doetinchem

Dag 22, onsdagen den 3 oktober
Sol  ~46=~787

 

I natt behövde jag kissa och smög upp, men dörren som ledde till rummet innanför toaletten var låst. Vad i hela friden gör man då? Det tog ett tag innan jag hittade på en lösning - handfatet i rummet! Vilket konstigt liv jag lever!

 

Denna präst satt jag och snackade med till frukost. Han gav mig goda råd och delade med sig av sina tankar: Jag har mött många människor på Jakobsvägen. Alla söker sitt eget jag och sin väg. Bergen som man måste gå över är de egna bergen och när man kommer fram till Santiago, är det sin egen skönhet man ser. En erfarenhet man gör en gång i livet.

Det han sade stämmer, för varje morgon måste jag klättra över mina egna berg; Trötthet, Modlöshet, Ovilja och många andra toppar av svårigheter.

 

Idag strax utanför staden hittade jag en underbar affär. Jag kunde köpa Teflonolja till kedjan och längre remmar till packningen. Jag hade ingen aning att det fanns så trevliga affärer i Holland. En långcyklists dröm - nästan allt jag behövde fanns där!

 

I dag är det rena semestern, ingen vind och ordnad sovplats i ett hem. Inte så lång sträcka att cykla heller. Rena lyxen! Snart kan jag vila i Ravenstein.

Stod idag en lång stund och väntade vid en järnvägsövergång, men tåget kom aldrig. Bommarna gick aldrig upp. Vi blev fler och fler som väntade, medan bilarna vände om. Till slut tog vi cyklister saken i egna hjul och kröp under bommen. Då fick jag också se orsaken till bomproblemet. Till höger om oss, vid en annan övergång, var ambulans- och brandkårspersonal i full gång med att skrapa ihop resterna av ett före detta människoliv. Tänk vilken skillnad mellan denne som valde att hoppa och mig som just nu valt att cykla! Tänk vad bra jag har det!  Jag hade gått genom min dödsskuggas dal. Jag hade gått och jag kunde nu sträcka på mig. Jag kan se med barmhärtighet på de människor som just nu gick igenom sin dödsskuggas dal. De som gick igenom den och klarade dansen på knivseggen och kom ut på andra sidan. Men också för dem som förlamades av skräck och valde att avsluta sin dans och sitt liv. Må de finna den friden de aldrig vågat lita på!

 

Bakom mig var det en cyklist som började prata med mig. Vi kom väldigt snabbt in på livet, varat, våndan i omsorgen och glädjen i att gå på Vägen. Hon lyckades aldrig förstå att jag inte är en manlig, ensam cyklist utan en kvinnlig sådan Stackars tjej! Hon kände sig nog ganska bortgjord, när hon förstod det, efter 40 min.

 

Jag frågade min första polis om vägråd. Det hjälper att ha en alltigenom laglig cykel. Detta kom att bli mitt första möte med en polis, men inte mitt sista. Lite skrämmande är det för rent teoretiskt har de makten att ställa till med bekymmer.

Doetinchem - Ravenstein

Dag 23, torsdagen den 4 oktober.
Sol och vind.  ~55=~842

 

Vaknade klockan sju och kände mig tröttare än trött, men hasade mig i alla fall upp ur sängen och packade. Åt en mycket snabb frukost. Jag hann bara äta hälften av behovet innan jag behövde sätta igång att packa cykeln. Brådskan gav resultat och klockan åtta kom jag iväg. Den kvinnan från huset guidade mig ut ur staden. Hon hade verkligen bråttom. Det var en otrolig morgonrusning och totalt smockat med cyklister. Jag tappade min lunch, ner på cykelvägen, men kunde inte stanna, för damen cyklade som en tok och jag hade en kö bakom mig. Hon sa adjö och fort for jag tillbaka, tog upp lunchen från gatan och cyklade sedan tillbaka ut ur stan. Äntligen ute!

 

På torget i Beek stod två manliga långcyklister och åt macka och drack kaffe. De var till och med mera förvildade än vad jag är. De hade oklippt hår, kläderna var ovårdade och de var tunnare än fladdermöss. En av grabbens väskor var lagade med påsförslutare, men det var stora hål och sprickor kvar. Han fick ha all packning i plastpåsar, för att det inte skulle bli alltför blött. De var måttligt glada att se mig. Varför vet jag inte exakt. Det kom fram att de cyklade från Madrid till Amsterdam. Jag misstänker att detta inte är en alltför planerad resa. Detta är premiär, första gången som jag träffar på andra långfärdare.

Jag fortsatte vidare längs vägen och hittade färjan över Wall. Färjan skulle gå om tre timmar. Tre timmars väntetid kändes inget vidare. Som tur var hittade jag en annan färja och tog den istället. Plötsligt stämde inget på kartan, tills jag förstod att jag inte korsat floden, utan fortfarande var på fel sida. Nu kände jag mig bara så trött och otroligt arg. Hur besvärligt kan det vara att komma över en enda flod? Ingenstans fanns det något ställe, där jag kunde hitta kaffe, för att dränka min sorg och få ny kraft!

 

Jag tog mig tillslut över floden Wall på en skakande bro. Jag hittade vägen genom den stora staden  Nijmegen och tog ut GPS-riktning. Självklart cyklade jag vilse, fortsatte, vilse igen, hittade rätt, fortsatte, vilse igen och till sist frågade jag en grabb. Grabben visade mig till en bro över floden Maas, en tågbro! Ett 50 cm brett, trasigt galler skilde mig från vattnet! Utan att se något annat alternativ, gav jag mig ut på bron och fick möte av en annan cyklist och inte nog med det. Tåget kom också. Vad håller jag på med? Det är få tillfällen jag är höjdrädd, men nu ville jag över så snabbt som möjligt. När jag väl samlat ihop mina nerver, fortsatte jag med skälvande knän. Jag fick senare veta att övergången var olaglig och gav böter på 50 euro, ca 500 kr.

 

Framme i Ravenstein. Vad är det jag håller på med? Äntligen kan jag vila, duscha och tvätta. Jag känner mig som en skakande dimfigur. Byxorna är inte tvättade i tvättmaskin på 23 dagar. När jag ser på mina vänner i vardagskläder och jämförde med mig , kände jag mig smutsig, trasig och förvildad. Det är en sådan skillnad mellan vardagskulturen mina vänner har och cykelkulturen jag själv representerade även om jag har satsat hårt på att hålla mig ren och proper. Jag körde in cykeln i garaget och lånade ett fullständigt ombyte med kläder och underkläder. Sedan duschade jag riktigt hett och tog på rena kläder.

Är det så här det kändes att vara människa? Till maten fick vi sällskap av en annan gäst, en man med stil och uppfostran. Jesuiter, i allmänhet brukar ha en väldigt naturlig stil, men denna hade det mer än vanligt. Finmotoriken, som inte existerade hos mig, gjorde det till en långsam procedur att äta med stil. Jag fick bara i mig hälften av vad jag behövde på detta viset. Gick till sängs. Tack, att jag är framme och får vila! Det var skönt att bara vara.

 

Dag 24 och 25  torsdagen den 5 oktober och fredagen den 6 oktober.

I går och i dag har jag sytt om mina gamla packpåsar och lagat mina byxor behjälpligt. Byxorna har fortfarande ett behov av under om de skulle hålla till Santiago och hem igen. Skrevet och ändan var som en spetsgardin. Jag ångrade nu att jag tog ett begagnat par byxor och inte köpte mig ett par nya.

 

Cykeln lämnade jag in till cykelgubben. Vi stod länge och funderade. Han var själv långcyklist, så när han berömde min cykel, höll jag på att pysa över av stolthet i mitt hjärta. Han gjorde en allmän översyn, tittade på framdäcket, som skruvade upp sig själv. Sedan bytte han handtag, så jag kanske slapp att ha ont i händerna och satte dit en tredje flaskhållare. Det är få saker som jag är så estetiskt tilltalande som att se en riktigt skicklig fackmänniska i sitt arbete.

 

Jag har också tagit mod till mig och ringt till biskopenssekreterare. Hon kom ihåg mig, så jag behövde inte veckla in mig i pinsamma utläggningar. Hon skulle snacka med biskopen och jag skulle ringa dagen efter. Jag ringde och han mindes mig och var, till min förvåning, väl underrättad om vad jag pysslade med. Jag skulle ner till honom dagen efter och han skulle ge mig en katolsk rekommendation. For till Nijmegen och sökte efter det som behövde fyllas på.

 

Dag 26, lördagen den 7 oktober.

 

Satt på det trevliga, välkända tåget mellan Ravenstein och Roermond Det tåget som jag suttit på så många gånger förr. Alla dessa gånger jag hade besökt och bott i Ravenstein och besökt biskopen. Jag hittade fortfarande mellan tågstationen och biskopskontoret.

 

Det finns personer som Gud bestämde i sin himmel, att vi skulle få möta för att sporras att gå på Vägen. Gud ställde biskopen i min väg, på min första resa till Santiago. Han var en besvärlig person, som utmanade mig, nu som då, att finna den innersta orsaken till det jag gör och tänker. Han fick genom sin ärliga besvärlighet mig att formulera och avtäcka min egen rädsla och ynkliga kärlek. Genom detta visade han vägen till att låta kärleken mogna till modig, stabil kärlek, som inkluderar både det traditonella och det radikala. Även denna gång fick han mig att förstå mina motiv och min vilsenhet på Livets Väg.   

 

Dag 27,  söndagen den 8 oktober.

 

Ibland är pilgrimslivet riktigt surrealistiskt. Jag råkade nämna för en av dem i Ravenstein om mina kissproblem. En av dem, arbetsterapeuten, blev överlycklig över att få hjälpa till med mitt delikata lilla problem. Lösningen var enkel, men jag önskade att jag skulle sjunka under jorden. Hon fixade nämligen fram ett u-rör (som används om någon är helkroppsgipsad) och sade helt glatt att, det var bara träning som gällde. Den var verkligt enkel att använda men jag var ovan att stå upp och kissa. Ett extremt genant problem och holländare är inte lika generade som norrländskor som jag.  Det var bara att le och vara tyst när sådana små problem diskuterades över fikat.

Den absolut vanligaste frågan som jag mötte, var om jag cyklade ensam. -Ja, jag cyklar ensam. -Men är du inte rädd? Nej, hitintills har jag inte en enda gång varit rädd eller orolig. Jag har ju mina säkerhetsrutiner och regler som jag följer, och de företeelser jag inte kan skydda mig emot, är det den Treeniges sak att ta hand om. Livet är ju ändå ett samarbete mellan himmel och jord, mellan mig och Någon.

Jag hörde det sägas en gång att människan inte ska låta sig styras av rädslans rådgivning, för det är en dålig rådgivare. Detta råd försöker jag leva efter. Jag har sett att Vägen har förändrat mig, för mina känslor är mera renodlade, glädjen är mera glad, sorgen är mer sorgsen och tacksamheten kommer från själens vida djup. Jag har lärt mig att vad jag behöver i livet är luft att andas, kärlek att ta emot och ge, mat att äta, sömn att sova, väg att cykla och Livet som andas mig. När någon ger mig en bit mat eller en bit golv att sova på är glädjen och tacksamheten större än vad jag trodde rymdes i min kropp. Den andra sidan är att när jag frågar om hjälp och någon är otrevlig blir jag i djupet så ledsen att jag vill sätta mig ner och gråta mitt hjärta tomt.

  

Dag 28, måndagen den 9 oktober.

 

Ibland händer det oväntat fasansfulla i våra liv, att en bit kött ur själen slits ur. Som att bli lämnad övergiven utan framtid, utan riktning och helt ensam. Då vet vi inte längre hur vi ska berätta sagan om vårt liv. Då behöver vi, som så många gånger förr, höra hur Livet självt berättar sagan om vårt liv samtidigt, som Alltets ords smekning, helar den sargade själen. Genom berättelsen om dåtiden får framtiden sin inriktning. Det stämmer verkligen det jag hörde en gång att pilgrimen konfronteras med elementen - både jordens och de egna.

Ravenstein – Tilburg

 

Dag 29, tisdagen den 10 oktober.

Sol och vind.  ~58=~900

 

Rasten är slut och jag är på Vägen igen. Min älskade VÄG! Livet är fantastiskt, sett från cykelsadeln. Kroppen är i toppform igen och cykeln är lika frisk som den Uppståndne. Visserligen är armen inte helt okej än, men det reder sig. Jag har hittat svar på hur jag ska förändra kosthållningen. Proteinpulvret hade spelat ut sin roll. Det gav mig bara dålig mage. Det blir att trycka i mig ost och korv nu.

 

Denna dag kom jag till tänkt sovplats redan klockan tre, så jag fortsatte till Tilburg. Där sökte jag rätt på den största kyrkan, men ingen präst fanns att få tag på. Väntade, väntade och väntade ytterligare en stund tills en präst äntligen kom. Han var stressad och nonchalant, när han gav mig en papperslapp med ”Fäder från Tilburg”. Jag for dit och på vägen fick jag oanständiga förslag av ett gäng grabbar. När jag kom fram till fäderna, var det kalla handen direkt. Inga pilgrimer var välkomna!

 

Tiden började bli knapp till mörkningen.  Jag var i en otrevlig stad med otrevliga människor. Jag ville inte fastna där. Vad skulle jag göra? Det sista tänkbara alternativet var trappistklostret, men de tog knappast emot kvinnor. Jag bestämde mig för att åtminstone ge det en chans och efter en stunds letande fann jag ett vackert kloster. Hjälp mig, så att de tar emot mig! Jag var nervös och det var mörkt ute. Om de inte kunde ta emot mig, fick det bli tältning, vid deras mur. Ringde på och gästbrodern kom ut. Jag visade biskopens rekommendation. Gästbrodern frågade på vilket sätt jag kände till biskopen. Tydligen räckte mitt svar, för han släppte in mig utan strul. Tack, för barmhärtighet! Brodern gav mig mat och en säng, nu hägrar en juvlig stillsam sömn.                     

Belgien

 

Belgien är ett mellanland, delat i två kulturer och två språk. Den norra, holländska kulturen, kännetecknas av hyfsade engelskkunskaper och gästfrihet. Den södra delen, däremot, är franskinfluerad, både vad gäller kultur och språk. Det är fortfarande hyfsat gästfritt men befolkningen har dåliga kunskaper i engelska. Glöm att det är ett land. Det är två land i ett.

 

Ha en bra karta till hands, för skyltningen är bristfällig. Du måste hitta själv.

Tilburg - Westmalle

Dag 30, onsdagen den 11 oktober.

Sol och vind. ~50=~950

 Nu är jag på den gamla holländska cykelleden och jag har korsat ännu en gräns. Vägen i Belgien är inte rolig. Den är smal med mycket tung trafik och cykelbanan är mycket smal. Till slut har jag blivit förskräckt så många gånger att jag blivit som ett rasslande skelett med mycket hetlevrat temperament. Inte blev det bättre trots att cykelvägen blev mer skyddad och bredare. Då slutade snorungarna från skolan, och de små snorungarna bildade gigantiska motvallsproppar som prejade ut mig i vägbanan! Ibland kan det inte vara roligt att lyssna på mina tankar.     

Jag kom till Tilburgs broderkloster, nämligen Westmale. Det var en otrolig skillnad mellan de två klostren. Båda är trappister, disciplinerade och målinriktade, men samtidigt gästfria och milda. Klostret i Tilburg var välskött och hemtrevligt. Jag kände mig hemma där. I Westmale, däremot är allt gammalt, litet slitet och kalt. Jag känner mig inte direkt hemma, men det är rent i alla fall. Mamma ringde idag. Tänk vad det var trevligt att prata lite grann, för annars är jag mest tyst hela dygnet!  

Westmale- Lire

Dag 31, torsdagen den 12 oktober. Sol och vind. ~34=~984  

Trappisternas frukosttider håller på att få mig på knä. 7.29 i morse vaknade jag av att det var ett väldigt liv i våningen under mig. Folket kom från mässan och jag kastade mig upp och slängde på mig kläder. Klockan 07.33 satt jag vid frukostbordet. Puh!

 

Sedan återstod bara konststycket att äta det jag behövder med stil. Just vid detta tillfälle utesluter dessa två satser varandra, olyckligtvis.

 

Jag som trodde att det var svårt att köra utan bestämd rutt. Det är bara skitsnack, för det är lika svårt att köra efter bok och bestämd rutt! Idag körde jag vilse två gånger men å andra sidan blev jag hux flux bjuden på lunch hos en bondfamilj. Det blev soppa och bröd och därefter grannbondens hemlagade glass. Det gemensamma språket var en blandning mellan engelska och holländska. Det blev en gigantisk fest utifrån improviserad gästfrihet. Tänk vad Livet är fantatiskt! Själv hade jag bara haft torrt bröd till lunch idag.

 Kom dit klockan 11.30. Slet mig därifrån efter två timmar med full mage och två sköna hemmastickade sockor, som jag fått av frun. Tacksamheten når från min varelses mitt till yrersta hårtopp! Först när jag kom till gården, blev hundarna som tokiga av nervositet, när de såg mig konstig-luktande-människa-med-gigantisk-cykel, men efter en timma hade de sett att jag egentligen är en väldigt trevlig människa. Detta hem bebodds av, förutom tre människor, två hundar, tre fåglar och massor med exotiska träd och plantor. De har frun drivit upp ur frön. Platsen är som en fullständig oas för en svältsedd pilgrim. Hela jag har förvandlades till en tvättsvamp, för att inte missa ett uns av nåden att få vistas i ett helt vanligt kärleksfullt hem.

Idag när jag träffade en av dem som pekade ut vägen, blev de förskräckt över att jag som kvinna cyklade ensam. En av kvinnorna frågade varför jag inte anlitat ett av dessa företag som anordnade cykelresor till Santiago. Är det överhuvudtaget någon vits att göra en pilgrimsresa i så fall? Var finns då den tacksamma glädjen mot människor och livet, när jag får en säng att sova i, mat att äta och svar på andra basbehov uppfyllda? Var är Vägens utmaning/utmattning och uppskattning om andra redan har fixat allt?

Kom till Lire och sökte mig till en systragemenskap, som jag visste fanns. Hittade den. Jag visade biskopens rekommendationsbrev och de blånekade mig att stanna. Guiden som visade mig vägen till huset hade önskat mig mod och tålamod till resan. Efter att ha blivit avspisad behövde jag verkligen mod, för modet blev kvar innanför dörren och där ute stod jag ensam kvar. Skyndade mig till kyrkan, gick in, träffade på värdarna och förklarade mitt ärende och mina behov. De stod och funderade länge. Jag stod som på nålar, för min cykel var olåst och obevakad. Jag känner mig halv och osäker, när jag tvingas lämna min cykel. De kom fram till svaret, ”Bryggan”. En karl skulle visa mig vägen dit. Jag försvann ut som en pil till cykeln och den stod kvar, orörd. Tack!

 

Detta ställe är ett gammalt kloster, där det hade vuxit upp en boendegemenskap med tolv personer. De blev glada att se mig. Jag fick vila, tvätta, duscha, äta fint och mycket. Tänk vilken skillnad mellan de som smällde igen dörren och dessa! En kul detalj med dessa människor, är att på innergården hade de en f d bur-kanin som är utsläppt i frihet. Denna lyckliga kanin hade grävt ett bohål till de boendes förskräckelse. Heja, kaninen!! Jag tror att jag började få anarkistiska drag, som får en sådan glädje av en kanins naturliga tilltag.

Jag funderar över mitt liv som cyklist. Jag har ett stort behov av vardagsunder. Ett flertal människor har på allvar sagt till mig att jag aldrig någonsin får lämna cykeln obevakad, därför att de stjäl allt och från alla. Men vad har jag för val möjligheter? Ibland måste jag lämna cykeln och vad spelade det för roll om jag låste cykeln? Väskorna är det bara att ta och då förlorar jag nästintill allt jag ägder. Ingen har hitintills rört cykeln, om någon i barhärtighet gör den osynlig eller ställer dit en vakt vet jag inte, men det är i såfall hans hemlighet. Ett annat under är att jag måste träffa rätt personer vid rätt tid. Personer som har fantasi och vilja att hjälpa mig att hitta en säker sovplats. Om jag hittade fel personer finns det ingen gräns för vad som skulle kunna hända. Hela tiden har jag snubblat helt rätt helt timat. Tänk är inte livet på ensam på cykel farsinerande fantastiskt.

 

Någonstans i Nya Testamentet om jag minns rätt står det att man ska visa gästfrihet, för man vet aldrig när det kommer en ängel på besök. Jag tror också att det är så, att änglar kan bjuda på lunch, svara på frågor, cykla före för att visa vägen och att en ängel kan önska en mycket mod och tålamod. Mod att stå med ett behov inför Tillvarons ansikte och människors ansikte, tills det är löst utan att bli allt för rädd och därför vika undan. Tålamod att dag efter dag, göra det, utan att ge upp. Mod och tålamod att fortsätta varje dag, utsätta mig för behovens slitage och Tillvarons helande omsorg. Det är ett märkligt och mäktigt liv jag lever!

Lire – Aalst

 Dag 32, fredagen den 13 oktober. Sol och vind. -55=~1039  

Det kändes som ett evigt sökande efter sovplatser. Jag cyklade som en tok på en jättefin cykelväg utan trafik, för att komma till Aalst. Kom dit, hittade ingen som pratade engelska och beslöt mig för att pröva adressen till fransiscansystrarna. Deras hus såg helt dött ut. For till den andra adressen, ett ålderdomshem och de gav mig lov, att jag kunde få sova i konferensrummet. Jag fick tre mackor till kvällsmat. Först tänkte jag spara två till lunch, men jag var så hungrig att det blev bara en kvar. Förbarma dig och ge mig lite mer mat!

 

Damen som tog emot mig sa att jag skulle ställa cykeln i cykelstället, men det kunde de glömma. Jag körde in cykeln i ett buskage istället, där den var helt osynlig förutom från två olika små vinklar. Jag känner mig mycket trygg och stolt med den lösningen. … De kom ikväll och sade att jag kunde få ta in cykeln på varuintaget. Det var rent otroligt schysst och omtänksamt. Det finns så mycket omsorg i denna värld.

Aalst- Deftinge

 

Dag 33, lördagen den 14 oktober.

Sol och vind. ~28=~1067

 

Snacka om tillvarons giganska skämt! Igår bad jag tyst om lite mat och nu på morgonen fick jag en kasse, full med två aluminiumpackade kött- och prickigkorv, 15 stora ostskivor, två paket mega- brödskivor, tre hemvärpta ägg, fem äpplen, ett päron, en banan, tre stora plommon, en megastor godispåse, tre chokladkakor och 20 portionsförpackningar smör och marmelad. Jag tror inte jag har glömt något. Detta måste man väl säga är som ett mått skakat och rågat! Jag tror att jag glömt hur det är att ha ett kylskåp och ett skafferi, är inte Livet underbart.

…

Det kändes som jag haft lite semester den här dagen. Jag var framme klockan 13 och då fick jag både lunch och kvällsmat. Efter lunchen fick jag en rum med fåtölj och rena manglade vita lakarn!

 

En av systrarna guidade mig i staden intill och visade mig ett Mariakapell. Jag blir så tacksam att kongregationen tog emot mig med öppna armar och gav mig ett rum med bäddad  säng och manglade lakan, mat, sällskap med en engelskspråkig och de bjöd mig också på café. På caféet satt vi och pratade om livet, om valen tvåsamhet, solohet och klostergemenenskaper. Systern sa att om hon varit i min ålder, skulle hon göra likadant. D v s leva solo och fortsätta med att göra vad hon gör idag, nämligen hälsa på gamla och sjuka. Hon fick mig att börja tänka på tiden. Tiden för mig (30-åring) och för henne (75-åring). Det är helt olika situationer.

 

Hon hade i realiteten haft ett val att kunna gifta sig. Om hon inte valde det fanns bara ett alternativ kvar och det var att leva i någon slags systraskap. För mig finns valet mellan tvåsamhet, solo eller systraskap. Jag har gjort vägvalen mot soloheten. Det händer när jag kommer i samtal och säger detta att främst gifta män går i taket.

-  Vänta bara du, tills du hittar den rätte, för då svänger du dig på en femöring! ”Ungdomen” är extrem. Vänta bara tills du blir äldre och visare. Då finner du Mannen i ditt liv!

Av någon konstig anledning är det bara gifta män som säger så och inte deras fruar eller andra gifta kvinnor. Är det så att denna sorts män tror att de är alla kvinnors gåva, medan fruarna har en annan syn på situationen? Sen kan ju ingen veta vad som händer i framtiden. Kanske vill någon sätta en livskamrat vid min sida och då är det så, men det är inget jag strävar efter eller längtar efter.

 

Jag tror min fysik har ändrats, för i början var skjortan vit av salt från svett. Morgon och kväll hade jag ett gigantiskt berg att klättra över av trötthet. Nu har jag inget av detta, för jag tror jag vant mig vid detta ovanliga liv. Det är också en enorm lättnad, för jag kan dricka hur mycket jag vill nu, för jag har ju röret och jag behöver inte söka kissplats i en halvtimme.

 

Deftinge - Tournai

Dag 34, söndagen den 15 oktober.

Sol och vind~49=~1116

 

Sedan jag lämnade Sverige, har ingen sovplats skickat iväg mig med så översvallande kärlek som dessa systrar gjorde. Tack! Nu är jag redo för den fransktalande delen av Belgien. Belgien är ett vackert land. Landsbygden är vidunderlig, men ingen engelska och ingen holländska talas. Vackert, men ensamt. På landsbygden är det okej, men i staden däremot känner jag frustration och maktlöshet. Jag fattar noll och orden kommer som en feberdiarré ur folket som jag tilltalar. Hjälp mig!

 

Innan jag kom in till Tournai hade jag beskydd. Jag frågade en som kunde engelska. Hon förklarade och gav mig en lapp. Efter en lång dags cykling var det en stor gåva att få prata med en vänlig människa. Jag fick också tre belgiska chokladkakor av henne. Detta var bra för en cyklist, sa hon.
Jag kom in i Tournai, körde vilse, och fick känslan av att det var en mycket farlig plats att vistas på. Jag kände mig osäker om den rätta riktningen. Ingen ville hjälpa mig och ingen polis fanns i synhåll att fråga.

 

Tog en riktning och börjar cykla och kom till ett säkrare område. Jag försökte att fråga, men  ingen ville svara och ingen verkade ha en vilja att hjälpa mig. Till sist var det en man i en bil som flinar åt mina ansträngningar. Jag beslöt mig för att våga fråga honom. Han kunde engelska och visste var klostret låg. Jag cyklade dit efter mannens beskrivning. Väl framme vid klosterporten dök nästa problem upp. Det satt en lapp på franska på dörren. Jag förstod inte vad det stod och ingen fanns att fråga.

 

Satte mig att äta sista mackan och försökte fundera. Skulle jag knacka, eller inte knacka, knacka, eller inte knacka…  Jag bestämde mig till sist för att knacka. Då kom en syster, som det formligen sprutade franska ur - ingen engelska eller holländska, bara franska. Jag fattade noll och mitt mod sjönk genom jorden och försvann ut till yttre rymden. Jag kände mig eländig och trött. Frankrike är många, många, långa mil. Ge mig hjärtats gemenskap och förståelse!

 

Hon gav mig ett rum. Det var fruktansvärt kallt och jag frös. Huset hade inte renoverats sedan det byggdes och elen hade inte rörts sen den drogs. I Sverige skulle detta huset K-märkts fortare än en blink. Det kändes mycket konstigt, som att stiga in i en annan tid.

 

Plötsligt kom jag på att jag varje gång jag kommit in i ett okänt, nytt språkområde, så har känslorna fått sjunkbomb, men jag har överlevt. Jag kommer att klara det denna gång också, så det så!