Pilgrimsresan- Frankrike

Detta är ett svårt land, förbered dig på det. Generellt vill de inte prata engelska, även om de kan språket. Värderingar och regler är inte europeiska utan franska, så förbered dig på svårigheter från minsta gradens kulturkrock och vidare uppåt i olika svårighetsgrad. Se till att du inte är beroende av hjälp, om du kan undvika det, utan försök vara självgående.

Köp inte reservdelar till cykeln, för allt är egen design. De överensstämmer alltså inte med din cykel eller dina redskap. Reservdelarna ska du köpa antingen i Belgien eller i Spanien. Pilgrimsleden över Lepy har mest öppna pilgrimshärbärgen.

 

Tournai - Abbé de vauce

Dag 35, måndagen den 16 oktober.

Sol och vind. ~81=~1197

 

Idag kom jag in i Frankrike, men lyckades inte kommunicera ett enda skit. Jag vet inte en enda sovplats i hela Frankrike och mina öron är lite rädda. Rädda att jag får sova ute mer än inne, rädda att inte förstå ett ord vad detta gigantiska land säger. Med friskt mod är hälften vågat eller vad det nu heter.

                                                      

De reparerade vägarna, så jag hade stora problem att hitta in i Cambrai. Jag blev försenad och kom inte fram förrän klockan 17 och inte runt klockan 16, som var målsättningen. Ingen kunde svara vettigt på en enda fråga. När jag kom in i staden, var jag riktigt nervös. Plötsligt såg jag en polisbil, cyklade fram och frågade. De ville åtminstone försöka förstå min fråga, trots att de inte kunde säga mer än tre ord på engelska. Ur ingenstans (hade varit så fokuserad på polisbilen att jag inte såg mannen som målade bredvid) dök en målare upp som talade underbar, perfekt, brittisk engelska. Han agerade tolk för polisen men de kände inte till något kloster, utan de fortsatte därifrån. Denna ängel sänd från himlen, ”The jolly sailer” /”Den glade sjömannen”, är en immigrerad engelsman, gift med en fransyska och han driver en pub. Han förklarade vägen till turistbyrån och kyrkan. Jag hittade dit, men hittade ingen präst i kyrkan.

Turistbyrån kunde fem ord engelska och var fruktansvärt intresserade av att skriva upp min nationalitet, men ville inte hjälpa mig hitta till det närmaste klostret.

 

For tillbaka till ”Jolly” och hittade honom efter lite sökande. När jag förklarade sökresultatet berättade han om något turistiskt, exklusivt kloster. Jag fick en croissant som kvällsmat och skyndade mig som en tok därifrån. När mörkret kom var jag fortfarande inte framme vid klostret. Pressade mig mega-grande och äntligen kom jag fram till klostret. Men de hade ingen portbroder. Jag, som var så säker på att biskopens papper skulle fixa in mig, hur turistiskt det än var… Istället stod jag där i stum förvåning och kände total missräkning. Hjälp mig! Till slut hittade jag ett buskage där jag kunde sova, men en byracka på granngården blev vansinnig och skällde ut mig. Hittade bönder som fortfarande arbetade och jag fick lov att sova på deras hövagn. Detta är inte en bra början i ett nytt land. 

Abbé de vauce - St. Quentin

Dag 36, tisdagen den 17 oktober.

Sol och vind. -32=~1229

 

I natt har jag pendlat mellan sömn och vakenhet hela natten lång. Det har blåst mycket, ibland har det känts som att taket skulle flyga iväg. Jag vaknade tröttare än trött, med en tung kropp, en tung själ, dålig frukost och inget kaffe. Jag släpade mig ur höet, kom iväg och huvudvärken följde med mig.

 Efter en stunds cyklande fick jag kaffe av en kvinna i ett fönster. Jag tror hon jobbade i ett stadskontor. Hon kunde inte engelska, men på något sätt fick vi kontakt. Hon gav mig också ett gäng kaffekoppar med inbyggt kaffe. Kanske inte så miljövänliga, men de smakade kaffe. 

Släpade mig fram, gav upp i St. Quentin, där jag tog in på vandrarhem Jag fick vänta 50 min på att bli inskriven. Snacka om att vara naiv! Jag hade tänkt mig att de kunde tala engelska. Låste fast cykeln och gick och lade mig. MIGRÄN!  Sov, åt två ägg, hälsade på en kollega och sov igen som en död.

St. Quentin - Ourscamp

Dag 37, onsdagen den 18 oktober. Sol och vind. ~52=~1281,5  

Vaknade pigg och nyter klockan kvart över sex och började min dag med att äta frukost i två timmar, för att ta igen all mat jag förlorat under en och en halv dag.

 

Min pilgrims- och cykelkollega från Belgien, har jag inte sett röken av. Gav mig av klockan åtta och cyklade i stilla mak. Naturen är förunderlig och inte en människa är i sikte. Morgondimman försvann sakta in i dagsljustets vida sikt. Jag väntade mig att få se min kollega bakom mig, för han verkade vara en som cyklar tills han spyr och ser det som ett bevis på sin manlighet. Kuriosa är att han, trots detta, är rejält lönnfet. Snacka om dubbelt!

Han dök upp vid lunch och han är så vidrigt, manligt kaxig. Men hans Ortlibs- (bästa kvalitetsmärket tillsammans med Vaude) -väskor var inte ens smutsiga, för han hade bara åkt i 10 mil. Han hade svårt att ta att en tjej kunde cykla fortare, längre och kanske kunde hjälpa honom med små tips. Det är trevligt att kunna prata med en människa, men jag började väldigt snart längta efter ensamheten igen. Jag valde en annan väg genom skogen och hittade ett underbart vackert ruinkloster och mitt hjärta slets itu av längtan att få sova där. Det är gigantiskt stort. Det har en mittsektion med två flyglar. Den högra är en sönderbombad ruin, medan den vänstra är renoverad. Trädgården, som tillhörde huset, är gigantisk men allt är inte i ordningställt.

 

Jag trampade på och kom till Compiègne, men där fanns inget vandrarhem. Killen på turistbyrån sa att Pilgrimshärberget hade stängt för en vecka sedan och inte på några villkor tog emot någon. Jag blev skickad till församlingsexpeditionen. Självklart kunde inte kvinnan engelska. Jag talade, ritade och tecknade min sovfråga, men hon tyckte att jag skulle ta in på hotell. Då svarade jag att jag inte hade tillräckligt med pengar. En annan orsak var att jag tvunget måste hitta in i klostervärlden så att jag hittar framtida sovplatser.

 

På något sätt fann hon någon slags känsla för mig och under 40 min sökte hon någon som skulle kunna tänka sig att låta mig sova en natt under deras tak. Hon ringde till slut till det vackra ruinklostret och de sade okej.

Fransmän är mycket konstiga. Ibland fick jag känslan att de njuter av att höra oss utländska vända oss ut och in i fantasifulla försök att göra oss förstådda. Tanten kunde inte ett enda ord på engelska. Plötsligt, när hon började tycka om mig, började hon försöka att prata engelska lite, men fullt tillräckligt. Det är obeskrivbart. Här har jag slitit själen ur mig i försök att göra mig förstådd. Jag känner mig förnedrad och lurad.

 

Jag cyklade i väg som en tok för att nå fram innan mörkrets inbrott. Jag kom tillbaka till klostret i skymningen, strax innan klockan sju, fruktansvärt trött. Klosterruinen är upplyst och helt otroligt vacker. Jag gick in i kyrkan och deltog i tidegärden. Detta kändes som en himmelsk avslutning för en trött pilgrim som jag. Fick mat, tvättade kläder och ska nu sova. 

  

Dag 38, torsdagen den 19 oktober.

Jag kände mig trött och åt resterna från kvällsmaten. Packade sakta och kände mig inte alltför entusiastisk över att ge mig iväg. Jag stal mig ytterligare lite vila. Brodern från igår kom och vi snackade lite. Jag slängde ut en liten krok, om att jag var sliten. Efter ett tag frågade han om jag ville stanna en natt till. Då svarade jag snabbt: Ja, tack! Packade upp igen och hängde de tvättade, blöta kläderna på tork. Bad om ett par byxor, så jag kunde tvätta och laga byxorna. Skrevet var mycket trasigt, men nu blev det bättre. Satt i dörröppningen och lagade allt trasigt. Tänk att det är så skönt att bara sitta, att bara existera!

 

Jag hade druckit kaffe, ätit, bara varit och vilat. I går, på väg hit, beskyddade änglarna mig från att bli köttfärs. Det var ett hål i vägen, som jag körde ner i. När jag körde upp ur hålet, höll cykeln på att totalt flyga i backen, men en ängel sprang nog vid min vänstra axel för att hålla mig upprätt. Det är bara att tacka den som vill att jag ska leva och överleva. Tänk att jag fick vad jag så desperat behövde, nämligen en vilodag på ett kloster. Jag ägnade dagen åt att äta, kontrollera packningen och att underhålla min cykel.

Det kommer en dag då Livet frågar: - Följer du mig vidare? Vidare till för oss okända marker, men för livet kända. Vidare till djupare gemenskap, smärta och glädje. Är jag, är vi, då beredda? Ett nej respekteras, men ett ja behöves.

 

Vem är pionjär? Vem eller vad följer den som först går en blivande stig för första gången i orörd terräng? Vem följer den stigröjande pionjären efter? Det är lättare att följa efter i kön än att leda och att röja. Vad lyssnar röjaren till för tecken och för ledning? Vem håller pionjären på rätt spår så att även kön går rätt? Vem ger pionjären kraft att gå vidare, utan att ge upp?

Är Livet själv svaret? Den som går före, som talar uppmuntran och ger råd, en röst som ger mod och hopp, en som har kartan i kartlöst land. Utbildningen till röjare görs av livet självt - allt som har hänt och som kommer att hända innehåller lärdom. Tillvarons egen viktorinox, (schweizisk armékniv) ger förädling och är så smygande naturlig att den inte uppmärksammas. Lär mig och hjälp mig att säga ja, när du ber oss att gå vidare ett stycke med dig. Så att jag och vi blir de redskap du önskar och behöver. Lär mig se dig och dina handlingar, dina perspektiv och dina tankar. Gör mig lik ett vilt djur som ser farorna och undviker de innan de blivit farliga. Träna mina sinnen för att upptäcka dig och följa dig i alla olika terränger.

Ourscamp - Mouy

Dag 39, fredagen den 20 oktober.

Sol, vind och lite regn.  ~72=~1353,5

 

Sov hos fransiscansystrar. De kunde ingen engelska, men hade äntligen knäckt gåtan att kunna kommunicera. Rita och gissa går bra. Av någon anledning var de inte överdrivet glada över min närvaro, men efter att jag tagit fram brodyren, gick det bättre. De hjälpte mig till en sovplats bara fyra mil bort. Inte särskilt bra, men det var ett tak i alla fall. Systern var tvungen att riktigt ryta till i telefonen, för att kunna fixa boendet. Vad har fransmän och franska kloster emot pilgrimer? Jag upplevde inte på något vis samma kamp i Tyskland, Holland eller Belgien. Varför är fransmän så udda? Har det något med mig att göra eller är det den franska kulturen? Med nuvarande erfarenhet är oron över sovplatser innan jag nådde Frankrike bara barnsligheter.

 

Idag har Ingela Westin fått hämnd för 30 dagars utskällning av byrackor. Min stora kärlek till hundar har krympt för varje hund som skällt på mig. I och med att det har varit kring tio per dag finns varken kärlek eller tålamod kvar. Jag stod i frid och kollade kartan, då en schäfer,  bakom min rygg, började skälla. Jag vände mig om och såg intensivt och auktoritärt på honom. Hunden tystnade, men en rottweiler på gården bredvid, började istället. Nu blev jag tvärvred och såg på honom ännu intensivare. Mitt i ett skall, förvandlades skallet till ett gny och han vände. Segern smakade som finaste champagne. Jag åt en smaskig köttbit och hunden blev om möjligt ännu vänligare medan Ingela kände byrakans fräcka segerrus. I morgon måste jag lämna klockan åtta.

Mony - Lavilletertre

Dag 40, lördagen den 21 oktober.

Sol, vind och regn.  ~39=~1392,5

 

08.05 sitt jag på en pub och dricker kaffe. Jag måste ta det jättelugnt idag, för jag fick inte komma fram före klockan fem och det var bara fyra mil till målet.

 

Jag undrar om jag äntligen har förstått innebörden av tradionens ”den heliga lättjan”. Det håller nog bara i sig så länge kroppen är i sådan fin form och så stabil som nu. Den enda prövningen jag såg i dag var att charma kvällens kloster, så att de kunde tänka sig att hjälpa mig med framtida sovplatser.

 

När jag tänker tillbaka, så har varje land har sina svårigheter. I Sverige var problemet att starta upp kroppen. I Tyskland var det trafik och kartläsning. I Holland var det trötthet efter Ravenstein och i Belgien var det egentligen bara lite småförtret. Nu har jag en djupare oro än någonsin tidigare, för det är så svårt att ordna med varje sovplats och jag hade svårt att få en naturlig kontakt med det lokala folket. Det är som en mur. Visst är det så att jag får kontakt, men det händer inte alls lika ofta som tidigare. Jag förstår inte riktigt vad det är frågan om.

I morgon har jag ingen sovadress och enligt kartan är det bara byar och mindre orter på min väg. Förutom att detta kloster inte har några för mig fruktbara kontakter, så är det ett trevligt kloster med nunnor som pratade engelska och en som pratade danska, för hon har bott i Danmark. Det finns en stor hemkänsla och det är länge sedan jag fått känna det.

Lavilletertre - Goussonville

Dag 41, söndagen den 22 oktober. Sol, vind och regn.  ~43=~1435,5  

Nu är min tanke bevisad, nämligen att det går att med en cykel och ett halverat yttertält skapa ett fullt dugligt vindskydd! Svårigheten är att få cykeln stabil, men annars är det en mycket mer flexibel lösning än tält. Detta var min första natt utan tak, min andra natt ute och det var stört omöjligt att hitta en rumsuthyrning. Det var väl bara att acceptera läget.

 Det var svårt att hitta en bra plats att sova på, för det är jaktsäsong. Testosteronstinna skjutgalningar sprang runt som yra höns med sina flå-idioter till hundar. Jag har valt en skogs- och sly-dunge med en liten grusväg alldeles intill. Sju minuter efter jag valt gömstället och satt mig, kom en jägare, utan hund, gående. Han gick tio meter ifrån mig och han såg mig inte. Jag satt som en jagad kanin, stilla som en sten. Jag är djupt tacksam över att franska jägare är blinda och naturanalfabeter. Men helt bra är det inte. För deras dåligt siktade kulor kan skada mig, lika väl som ett oskyldigt djur. Jag har förberett allt. Dolt alla reflexer eller andra iögonfallande delar, telefonen är ljudlös. Tillvaron har också gjort sitt för det är hundväder, stark vind och regn. Nu är det upp till träden att fortsätta skydda mig. Brödet jag köpte är mögligt så det är bara att skära bort möglet, äta och le. Från och med nu är det bara att köpa de tråkiga, vita, franska bagetterna. De är åtminstone alltid färska. Idag fungerade inte heller kompassen p g a magnetismen från högspänningsledningarna till Paris.

Gousson - Champhol

Dag 42, måndagen den 23 oktober.

Sol och vind. -63=~1498,5

 

Jag vaknade klockan nio och kom i väg klockan tio.

 

Tänk vad konstigt att hemma är det snö, medan här är det knappt höst. Tänk vad världen är stor. Jag var på vägen igen. Kom fram till slut till en pub, parkerade cykeln, gick in och beställde kaffe. Jag tog av mig mössan, som jag sovit i. Håret stod åt alla väderstreck. När jag kikade i spegeln, såg jag en blandning av en härjad och en resolut pilgrim, en konstig blandning.

 I puben befann sig två pensionärer, två daglediga, byfånen, bartendern och jag. Alla stod och drack sprit. Byfånen stod dessutom och gafflade. Jag fick mitt kaffe, drack det och frågade om priset. Svaret var något obegripligt. Jag chansade på 1.10 €. Byfånen såg ned i min hand och sa på nästan perfekt engelska, att det stämmer, men att han bjöd mig på kaffet. Jag tackade, både på franska och på engelska. Jag förstummas av det absurda i situationen, att jag i Frankrikes öken tilltalas på oklanderlig engelska av byfånen. Han såg mig och uppskattade det jag gjorde, medan de ”erkända” byborna inte såg mig alls. Jag är övertygad om att byfånen extraknäckte som vikarierande ängel, fast han döljer det väl. Tänk det är sådana här situationer som får mig att fortsätta. När någon ser mig som människa, även om kontakten bara är två minuter eller mindre. 

Jag kom på idag, att när jag köpte denna cykel för några år sedan, var det för att jag ville cykla till Santiago. Sommaren innan cyklade jag Vadstena-Uppsala, för att se och lära, om det var möjligt att cykla till Santiago.

 

Något år före det nosade jag upp en tjej som skulle gå till Santiago och jag var beredd att hänga på henne, men hon fick en pojkvän, så det blev inget. Därför blev det en holländsk buss dit istället det året. Tänk så långt tillbaka rötterna för denna resa går! Jag undrar vilka rötter som börjar nu?

 

Slet mig fram till klostret. De tillåter mig att stannar i två dagar. Nu kan jag äta, duscha och meka. När jag frågade om jag fick låna ett par byxor fick de bråttom ut och när de kom ut till säkerheten började de gapflabba. De hade väl aldrig hört talas om en människa som

bara hade ett par byxor.

 

Dag 43, tisdagen den 24 oktober.

Jag har sovit som en griskulting. Det blåser enormt och jag är djupt tacksam att jag inte är ute på vägen. Tillvaron har släppt vindhundarna lösa och jag hoppas att de springer av sig, så det blir lugnare imorgon.

 

Vaknade klockan sex på morgonen och var vrålhungrig. Frukosten bestod av tre kaffe och en baguette. En rejälare frukost kan jag fantisera om. Jag tror att min förvildningstendens har stabiliserats, för jag verkar inte bli mer förvildad än vad jag är.

 

Förr tyckte jag alltid om hundar. Var de knäppa tyckte jag alltid att det berodde på ägarens oförstånd, inte hundarnas. På sätt och vis tycker jag det fortfarande, men när jag ska söka en olaglig frilufts övernattningsplats, då har de, tillsammans med människorna, blivit mina fiender. För människorna kan jag utan problem förbli osedd, men deras lusiga hundar upptäcker mig på en röd sekund och avslöjar mig. En annan förändring som har skett, är min relation till backar. I början var det en mardröm, nu är det som en fjärilsfis på humöret.

 

Mina rutiner är fastlagda: upp, frukost, packa, iväg, börja äta klockan tio, stanna vid korsningar, läsa kartan och känna efter vilken väg som kändes rätt. På backkrön stannar jag för att äta och dricka och när jag är trött stannar jag vid en pub och dricker kaffe. Klockan fyra stannar jag vanligtvis och söker sovplats. Ibland tar det fem minuter, ibland upp till tre timmar. Packa upp, skicka sovplats-sms, fixa lunch, äta, läsa karta, laga, meka, förbereda och sova. Egentligen lever jag ett underbart skönt liv. Jag inser att mina problem är ytterst konkreta, men samtidigt är de som salt och peppar. I rätt proportioner gör de anrättningen godare.

 

Försökte fixa cykeln, men det gick inte. Växeldrevet var snett, så jag for till reparatören med en känsla av att kunna bli utfattig. Gubben muttrade, hämtade en skruvmejsel, böjde till den och, hux-flux, var han färdig och det blev alldeles gratis. Varje gång jag cyklar utan packning kommer jag på vilken fullblodshingst jag har. Jag har världens vackraste cykel.

Champhol - Châteaudun

Dag 44, onsdagen den 25 oktober.

Sol och vind.  -57,5=~1556

 

Jag har dragit på mig svamp i underlivet. Mycket opraktiskt för en cyklist. Människan är inte skapade för att ha cykelbyxor i minst 10 timmar per dygn i 44 dagar i sträck. Det är bara att pröva TeaTree oil, en växtolja. Den biter på fotsvamp. Fast jag får blanda ut den ordentligt, så det inte blir för starkt.

                                                    

Jag har funderat över husen här i Frankrike. I Tyskland, Holland och norra Belgien var husen välskötta, levande och estetiskt tilltalande. Här är det massor av skräpiga ruckel som till och med är estetiskt frånstötande. Jag förstår inte hur människor kan tänka sig bo och leva här.

Samma sak var det med hundarna. Norrut var de flesta, friskare och lyckligare än tvärtom. Här kan jag inte säga att de flesta lever ett värdigt liv många fastkedjade lusiga misshandlade.

 Jag funderar över vandrare och främlingar som jag. Vad var det vi ser? Vi ser samhällets ytterkanter och bakgårdar.  Vi ser de små detaljerna som visar om människorna mår bra eller inte. Detta är en överlevnadsstrategi. Mitt eget liv och min egen säkerhet bygger på att jag gör rätt bedömning. Att jag inte lägger mitt livs skörhet i opålitliga händer, utan bara i de pålitligas. Att jag inte sover hos fel människor eller inte frågar om råd hos fel personer.
De som jag bodde hos idag försökte, men det var stört omöjligt att hitta någon som ville ta emot mig följande natt. Det blev att välja mellan att betala eller gömma mig. Illa!  

Men hennes strävan är undantaget som bevisade regeln. Ju längre en person måste söka, ju större möjlighet att jag får någonstans där jag kan få sova. Men det är svårt att inte bli nervös när jag sitter där och väntar på klartecken. I början av Frankrike funderade jag om det var rätt av mig att söka och besluta sovplats natten/morgonen innan varje dag, men de funderingarna har jag inte längre. Nu gör jag så mycket jag kan, för att få en sovplats överhuvudtaget.

Chateaudon - Vendôme

Dag 45, torsdagen den 26 oktober.

Sol och vind. -47=~1603

 

Steg upp klockan sju och åt frukost. Packade och var med på halvnio mässan. Jag var inte ens trött, trots att jag inte gått och lagt mig förrän halvtio kvällen innan. För två veckor sedan skulle jag ha varit död, medan jag faktiskt är väldigt fräsch nu. Tänk så fantastiskt min kropp har vant sig vid detta livet!

…

Jag betalade för denna natt och tog in på ett slags vandrarhem. Jag skulle laga mat, äppelsoppa. Äpplena skalade jag i bitar, fast det konstiga vattnet kokade aldrig, för spisen fungerade inte. Tacka vet jag Sverige! Där finns kastruller och spisen fungerar alltid.

 

När jag gick och handlade här i Vendôme, skulle jag just gå över vägen. Då saktade en lastbil in och chauffören frågar mig något på franska. Jag svarade:

 - No, French! Jag skakade på huvudet, för jag trodde att han frågade efter vägen. Han förstod, log, vinkade glatt och fortsatte. På andra sidan hade en kvinna sett situationen och blivit riktigt i djupet förgrymmad, för hon var övertygad om att han frågade mig om jag ville dela en het passionerad natt i lastbilen. Så vem hade rätt? Hon som kunde den lokala kulturen eller jag? En sak var då säker, att i svarta fjällrävenbyxor och svart jacka av samma märke, ser jag inte ut som en prostituerad precis. Det fantastiska är att historien inte slutar där. När jag handlat allt jag skulle ha, mötte jag honom igen. Han, chaffisen, blinkade som en tok med både ljusen och armen och ansiktet såg ut som ett gigantiskt flin.

 

I början hade jag svårt att hitta i mataffärer och tyckte det var jobbigt. Nu var det spännande, som att titta in i ett annat lands själ. Det lustiga var att jag började uppskatta den franska osten som vardagsmat och andra lokala specialiteter med. 

Idag slog det mig vilken enorm skillnad det var på mig före och efter Ravenstein. Före ville jag bara komma fram, så jag cyklade längre än vad som var säkert. Jag var nära det mentala stup som varje ensamcyklist måste akta sig för. Stupet då psyket slår bakut av överansträngning och understimulering. Nu, efter Ravenstein, har jag mest haft roligt och njutit av tillvaron. Jag njuter av att sitta ensam på cykeln, se fåglar, djur och nya växter. Det känns härligt att känna min kropps och cykels följsamhet.

På tal om ingenting, har jag kommit på att det var ett fåtal människor som jag numera känner gemenskap med. Det är lastbilschaufförer och uteliggare. Vad vi har gemensamt är att vi är förtrogna med ensamhet och frånvaron av ett klassiskt hem. Det är också de och poliserna, som alltid utan undantag, har velat hjälpa mig och talat sanning när jag frågat.

Vendôme - Tours

Dag 46, fredagen den 27 oktober. Sol och vind.  -68,5=~1671,5   Cirka halva vägen var avklarad. Tänk vad duktig jag varit! Tänk vad långt det är, och nu blir det bara mindre och mindre kvar för varje dag. En annan fantastisk sak är att jag nu har cyklat genom en av tre guideböcker.  

Jag har kommit fram till vita benediktiner. Det är det första klostret, där jag har fått betala för att bo. Jag är inte imponerad. De har inskrivet i sin regel om gästfrihet, att de ”bröt” mot kyrkotraditionen om de låta pilgrimer sova gratis eller som i Spanien till självkostnadspris. Men jag är i Frankrike, ett djupt sekulariserat land, där de har skapat sina egna värderingar. Det är väl inte så konstigt att klostren påverkades också.

 

I detta kloster lider också av nunnornas yrkessjukdom, d v s omständlighet och snirkligt tal. Jag frågade om kloster på väg söderut. Det tog säkert minst fyra minuter av snirkliga, självsmickrande haranger, för att till slut komma med ett reellt förslag på ett kloster. Jag blir så frustrerad över allt skitsnack om gästfrihet och hur fantastiska de är. Bullshit! Tänk att något så fint, tänkt och önskat som ett klosterliv, kan bli så tomt och ekande. Jag är djupt besviken!

Idag cyklade jag i en tät dimma. Det var vackert men fruktansvärt jobbigt att bara se några meter framför mig. Jag kunde inte heller höra så mycket som vägledning, för det var väldigt tyst.

 

Jag har fått bättre syn nu mera jag sett flera djur och fåglar. Listan är just nu uppe i fasaner, möss, rådjur, ”vilda höns” o s v. Mina andra sinnen har också blivit extremt mycket bättre. Jag känner intensivt avgaserna från bilar den söta vidriga lukten eller människors stank av parfym eller svett. Hörseln kan uppfånga och urskilja minsta prassel. Smaken har blivit ren och skarp. Idag krockade jag med en flygande spindel. Det small väldigt högt för att vara en liten, stackars spindel. Kom på idag, att man brukar säga om asfalt, att det är så fascinerande att växter kan spränga den hårda asfalten. Men det är en blandning av tankefel och fel perspektiv. Det är inte alls så att asfalten är hård, utan det är jorden under den, som är hård. Asfalten är seg, så det är bara att lyfta den och vips. Jag undrar hur mycket mer av fel perspektiv vi har. Tänk vad kul måste vara hör våra alla våra tankekrusiduller!

Tours - Chezelles

Dag 47, lördagen den 28 oktober.

Sol och vind.  ~55,5=~1727

 

Plötsligt befann jag mig i ett vinodlardistrikt Jag har inte, ärligt talat, tänkt på hur långt söderut jag kommit. Tänk, vad coolt, att jag har cyklat var eviga liten meter och har kommit så långt söderut att man odlade vin! Jag har sett dessa grottor, som man kan köra in i med bil. Grottorna man lagrar vinet i. Jag har sett de oändliga, små kullarna, där man på en sida har vinrankorna. Tänk att Ingela Westin har cyklat så långt att bönderna odlade vin istället för raps. Jag blev glad i Tyskland när jag såg att bönderna odlade majs, men detta slår alla rekord.

 

Idag körde jag vilse tre gånger på dessa gytter av småvägar, så små att kartan inte är tydlig nog och två av dessa gånger var det samma dam som hjälpte mig till rätta. Hon talade en verkligt internationell, korrekt, brittisk engelska. Hon var nog finfolk, men hon får vara vem som helst, för jag är henne djupt tacksam.

Idag såg jag något jättehäftigt. Minst tre meter långa spindeltrådar kom flygandes i luften, utan vind, men med bara stilla drag. Cykeln, packningen och jag blev insnärjda i det. Häftigt! Jag har aldrig sett det förr. Det var fullständigt fantastiskt. Jag satte upp fingret i luften och det var bara en minimal vind. Tänk att vara så lätt att vinddraget lyfter och bär till nya marker! En tanke jag aldrig funderat över förut.

 

Folk måste vara rika här, för bilarna var stora och husen exklusiva. Helt slut kom jag till boendegemenskapen som de vita benediktinerna rekommenderade mig. Blev inbjuden till middag med en familj. Jag trodde att jag skulle äta i ett normalt sammanhang, men ack nej. Det var en släktmiddag för en 20-åring med minst 30 personer närvarande, varav fyra personer kunde eller ville prata engelska. Megakul! Det positiva var att det var första gången jag fick möjlighet att äta fransk gourmet-mat. Det var trevligt och allmänbildande, men mamma lagar godare mat. Jag fick också en presentation av människorna där. Speciellt uppehöll de sig vid en ingift man. Han hade gått på rätt skola, med rätt uppfostran. Han visste hur man skulle uppföra sig, som om det vore extra fint och åtråvärt. I mina ögon var det knappast åtråvärt, för han var en sprättig stropp. Men fransmän skriver sina egna regler och värderingar. Vid nio gav jag upp och gick och lade mig.

   

Dag 48, söndagen den 29 oktober.

Trött. Huvudvärk. Jag har haft en mus till sällskap i natt, men den lilla musen kom inte åt maten i alla fall.

 

De bjöd in mig till mässan, som jag, djupt tacksam, tog emot. 20-åringens mormor och morfar adopterade mig för en dag. Morfar kunde bra engelska så han agerade som tolk. Mormor, som inte kunde ett ord engelska, förbarmade sig över mig. Hon värmde mitt trötta hjärta, genom sin ordlösa omsorg om mig. Efter kyrkan fixade de så att jag kunde sova en natt till. En svårighet var att det var teleskugga, så det var ett elände att skicka mitt sms med sovkoordinater, men jag hittade till slut en plats där jag fick kontakt.

 

Jag såg ett TV program om gathundar. En fångare sa angående en speciell hund, som var listig och svårfångad, att den var ”street smart”, en överlevare. En hund som med livsviljans vishet kan särskilja mellan när oräddhetens djärvhet löser en situation eller varlig försiktighet räddar. Jag har lärt lite av den färdigheten, ibland djärvhet och ibland försiktighet. Allt för att hålla mig levandes och vid hälsa, vad som än händer.

Jag har funderat över alla dessa småflugor, som jag får i ögon och mun. Det har känts som om de leker japanska kamikazepiloter. Kanske är det så att jag har fel perspektiv. Kanske är det flugan som är den fredlige och flyger frejdigt med sina vänner. Plötsligt kommer ett gigantiskt monstrum från ingenstans. Den fredliga flugan fastnar i ett frätande saltbad och drunknar och går en fasansfull död tillmötes. Då är det väl ett litet bekymmer för mig, att det svider och irriterar i mitt öga.

Chezelles - Bonneuil Matours

Dag 49, måndagen den 30 oktober.

Sol.  ~50=~1777

 

Tänk, vad en enda människa kan förändra! I boendegemenskapen visade det sig att det fanns en som kunde bra engelska och han lyssnade och försökte hjälpa mig.

 

Frankrike har mer och mer blivit som något liknande en öken av ensamhet, språkförvirring, av kloster som inte känner varandra eller känns vid varandra och därigenom inte kan hjälpa mig för nästa natt. Helt andra värderingar råder, där gästfrihet, mänsklig värme och omsorg inte rådder. Men helt plötsligt sänds en människa som ger mig hopp och tillförsikt igen. Tack! 

 

Idag såg jag en rödhake. Han satt helt apatiskt mitt på vägbanan och jag stod en halv meter ifrån. Ingen reaktion. Bilarna körde förbi väldigt nära och fartvinden tog tag i honom, men ingen reaktion. Under alla dessa dagar, av att köra förbi väglik, hade jag inte mött någon död rödhake. De är smarta och skygga. Jag fick känslan av att han sökte döden. Djur som är för sjuka för att leva, sökte ett rovdjur att dödas av. Jag stod där länge och funderade. Till sist beslöt jag mig för att respektera denna fågels vilja, såsom jag förstod den. Jag önskar att jag kunde göra fågeln frisk och fri igen, men jag kan inte. Jag vet inte heller var djurhjälpsorganisationer finns här. Det enda jag kan göra är att hoppas att jag förstod fågeln rätt och att han fick en snabb och smärtfri död. Det tog lång tid att komma över sorgen.

Jag har många dagar funderat över dessa miljontals privatskyltar som finns uppsatta. Hur kan en tänkande, intelligent och fungerande person, sätta upp en sådan? Såsom jag förstår innebörden av att äga, kan bara den som skapat, äga detsamma. Problemet är att ingen människa som jag känner kan skapa. Vad vi kan är att omforma en materia eller form till en annan. Bara Gud kan skapa från ingenting till någonting, men Gud sätter inte upp ”privat- skyltar”. Jag kan förstå att ordet ”ägande” brukas i ett byråkratiskt system för det underlättar pappersvändandet, men byråkratin är inte en livsförklarande åskådning utan en tjänare med värde bara underordnat andra värden. Jag undrar hur många änglar som de missar besök av, för änglarna respekterar ”privatskyltarna”. Tänk i Sverige brydde jag mig inte om ägande, men här nere i Europa hade jag börjat fundera över ägande, efter murar, taggtrådar och skyltar. Är det då jag som svensk och van med allemansrätt eller främlingen/vandraren som reagerade? I början var det nog jag som svensk, men jag tror det är mer pilgrimen/vandraren som funderar nu. Nu är jag främlingen på väg. Vägen och Vägens människor ger mig oftast vad jag behöver. Jag äger inget och ägs bara av Vägens ägare.

Bonneuil Matours- Ligugé

Dag 50, tisdagen den 31 oktober.

Sol och vind.  ~30=~1807

 

Semesterdag idag! Jag cyklade från klostret 10.30. I staden tappade jag Vägen i ett nergånget, riskabelt område. Som tur var hittade jag en som kunde och ville hjälpa mig. Hon hoppade in i bilen och jag cyklade hjärtat ur mig, för att hänga med.

 

Jag hittade mat för två dagar i en baguette-affär.  En eländig helgdag, imorgon allt ska vara stängt. Jag hittade en trevlig polis som hjälpte mig vidare. Tänk att de dyker upp när jag behövde vägråd. Tack, alla poliser! Jag har blivit grundligt varnad för franska poliser, för att de slår först och frågade sedan, att det inte fungerade som ett service-yrke som i Sverige. Men alla jag har mött har varit jätte-schyssta och har velat hjälpa mig. Klockan tre kom jag till klostret i Liguge. Utanför stod två långcyklister; en man som mekade och en kvinna som satt och drack te. Vi började utbyta erfarenheter. De skulle cykla runt i hela världen. De hade börjat i Maastricht och de planerade att vara ute i fyra år eller tills pengarna tog slut. De var sköna och hade samma ”lata” cykellevnadsfilosofi som jag. Det visade sig att vi hade till och med samma stopptid (klockan fyra). Mannen kunde franska och han hjälpte mig att fråga om sovplats i klostret, men det var fullt. Jag följde med dem istället. Vi hittade ett hus med en plan, där vi kunde sova. Deras tält och mitt vindskydd sattes upp. Jag blev lite stolt, för att jag fick beröm för min cykelvindskyddsuppfinning. De bjöd mig på magnifik kvällsmat och vi satt till klockan sju och snackade cykel, liv, människor och om resande i allmänhet.

Liguge – S:t Gourson

Dag 51, onsdagen den 1 november.

Sol och vind. ~80=~1887

 

Vi gick upp klockan fem. Packade ihop och sedan åt vi en magnifik frukost gröt av müsli och yogert chaposhino med choklad smak . Klockan åtta bar det i väg.  Till min sorg och saknad skildes vi åt klockan nio. Jag önskar dem allt gott, att de träffar rätt människor, att kroppar, cyklar och psyken är och förblir hela och att de ska finna sitt hjärtas väg.

 

Nu är ensamheten ett faktum igen. När jag fått gåvan till mänsklig gemenskap, bara för en tid, blir ensamheten tyngre att bära, men det är min lott. Frankrike är inget bra land att resa ensam i. Det är mera utsatt och vilset, att vara ensam här, än i de andra länderna jag cyklade igenom.

 

Klostret jag hittat på kartan var en abbé. Hela dagen hade jag bett om att det skulle vara ett riktigt och inte bara ett minne. När jag kom dit möttes jag av en gigantisk, magnifik ruin. Magplask, för det finns ingen sovplats under tak. Det är bara att fylla på vatten och söka en säker skog. Jag har sett jägare med hundar hela dagen, så det blev inte helt lätt. Jag hittade till sist en lämplig snårskog. Det är kallt, ruggigt och det får bli lite kall kvällsmat. Medcyklisterna, som jag mötte igår, tyckte det är riskabelt att sova i skogen. De ville, om möjligt, sova bland människor. Jag tycker det är mer riskabelt att sova ensam bland människor, än gömd i skog. Jag tror skillnaden mellan våra åsikter, var att de är två och har därför skydd av sin tvåsamhet och att de är en holländska och en fransk/amerikan och därför mer ovan vid skog (i Holland är skogen en favoritplats för mord, våldtäkt och droger). För mig är skogen en vänlig varelse, för när skogen väl accepterade mig, är det den och djuren som skyddar mig. När djuren varnade varandra för människorna, varnar de även mig. Farorna i en skog är för mig människor, kulor och hundar. För dessa företeelser har jag utvecklat något som liknar det vilda djurets avsky.

S:t Gourson - Montbron

Dag 52, torsdagen den 2 november.

Sol och vind.  ~52=~1939

 

Det var fruktansvärt kallt. Jag tog av mig mössan i natt, och nu hade jag huvudvärk. Det fick bli frukost utan kaffe. Suck! Jag hade en mus som sällskap i natt. Det var väl säkert för den lilla musen, för inga rovdjur ville väl komma i närheten av mig, även om jag sov.

 

Måste sova inne i natt för jag behöver duscha, äta ordentligt och tvätta. Det började bli för kallt att sova ute, annat än i yttersta undantag. Jag ville komma fram till Santiago i ett stycke och inte som ett vrak. Detta var bara början, för frostnätterna är på väg enligt meterologerna.

I första byn jag kom till, var det två ankor på rymmen, som ville tillbaka till flocken. Jag ville hjälpa dem tillbaka, men de ville inte ha hjälp. Jag gick till ägaren, som var inomhus och åt frukost och tecknade till frun som förstod. Vi startade ett samarbete för att få in dem. Det tog sin tid, men det gick. När hon slängde in dem, stod jag och pysslade vid cykeln, för att hon skulle få tid att komma på att bjuda mig på kaffe som tack. När hon kom tillbaka sa hon:

 

-  Tack! Vad kallt det är i dag!Ja, det är kallt!

 

Snacka om att jag blev snopen, för i vilket annat land som helst skulle jag åtminstone ha fått en kopp kaffe. Här stod jag i kylan och såg på drömmens dignande frukostbord och dörren slogs igen. Är jag en blöt, lusig, varstinkande, fransk hund? Eller vad var det frågan om? Det var bara att sätta sig på cykeln och fortsätta den kala och kalla Vägen igen.

Jag har två adresser kvar. En i Montbron och en i Angoulême. Min förhoppning var att bröderna till systrarna i förrgår kanske hade ringt och förvarnat. Det är bara att fortsätta och hoppas på förbarmande.

…

Jag kom till Mont-bron. Det var verkligen Mont, d v s berg. Staden låg uppklättrad på en sockertopp. Jag tog den sista klättringen av många, sökte kyrkan, men hittade den inte. Jag kom till torget, utan kyrka och jag frågade en tjej efter klostret. När hon hörde min engelska svarade hon inte, utan pekade på den lokala puben. Mitt mod sjönk för mina tidigare erfarenheter av pub-människor hade visat att de inte alls ville hjälpa, utan bara sälja. Det satt ett gäng människor i solen och njöt utanför. Vid en av männens fötter vilade en katt. Jag for dit, räckte fram lappen och frågade. Jag fick svar på brittisk engelska, men jag var för trött för att bli förvånad eller tacksam. De blev intresserade och frågade ut mig. Varifrån? Vart? Ensam? Varför Montbron? Pilgrim? Både kattmannen och en brittisk dam sade att jag fick sova över hos dem. Mitt hjärta slets itu, för jag ville tacka ja. Om katten hade valt honom, var han en schysst människa och vad jag i kroppens och själens djup behövde var vänlighet, mat och säkerhet. Tyvärr behövde jag också fler klosteradresser för nu hade jag slut.

 

Resultatet var att jag skulle pröva hos klostret och om det inte gick skulle jag komma tillbaka. Jag skyndade mig fortare än fortast till klostret. Där fanns ingen, utan de skulle komma tillbaka först till kvällen. Jag skyndade mig tillbaka till puben. Jag var rädd för att de farit sin väg och att det skulle bli skogen en ensam natt till. Jag önskade i djupet av mitt hjärta att få uppleva mänskligt sällskap. De satt kvar, både kattmannen och damen. Tacksamheten spred sig i hela min kropp. Kattmannen frågade om jag ville ha något och han gick och hämtade kaffe. Händerna skakade på mig, så jag inte kunde hålla koppen ordentligt på ett långt tag. Vi satt och småpratade. Jag berättade om min resa i Frankrike. Det blev bestämt att jag skulle sova en natt på puben och sedan cykla nästa dag de 2,7 milen till damen, som förresten också cyklat till Santiago. Där skulle jag få tillfälle att äta, vila, tvätta och meka. Tänk, att jag satt här och fick möta människor och bli mött som människa. Det var mycket länge sedan.

 

Jag såg ut och kände mig som en tom, trasig fågelskämma, som inte ens skrämde fåglarna längre. Tänk att någon hörde mina trötta önskningar och att han sände invandrare, när det inte fanns lokala människor. Jag är i djupet av mitt hjärta tacksam. Damen gav mig en vägbeskrivning till sitt hem och innan hon for, släppte hon ut sin hund, en bordercollie. Den var, för ovanlighetens skull, en lycklig, frisk, fransk hund.

Jag satt ute medan solen var uppe och sedan gick jag till mitt rum och duschade. Jag ligger på sängen, vilar och läser kartan. Jag har inte hittat ett enda Abbé. Klostret hade inte heller hittat något. Valet var antingen att betala för hotell eller att skicka ett sms till biskopen. Biskopen i sin tur kunde ringa till den lokale biskopen, som i sin tur kunde fixa fram klostersängar. Eller också fick jag ta tåget till Pyrenéerna, där härbärgena började.  Alternativet var att cykla 4 - 5 dagar i sträck till staden Dax, där härbärgena började. Att sova i skogen gick inte längre. Det var ett genuint dåligt alternativ. Konsekvensen om jag fortsatte är troligtvis att jag skulle bli sjuk och det vill jag inte. Att betala för hotell blev för dyrt och det ville jag inte heller. Sms till biskopen då?  Det vore som servering på silverfat och jag skulle då få se de tillgjorda vänligheternas ansikten, inte de sanna. Tåget, ja det var inget alternativ som jag längtade efter, men okej då!

Jag bor i ett gammalt hotell med breda, slitna golvplankor och högt i tak. Det är alldeles underbart stillsamt med en åldrande charm. Jag blev bjuden på vildsvinsgryta och ris. Pubägaren är dunderskön och har en verkligt skarp blick för människor och företeelser. Han har en mycket förvånande historia, men den är helt underbar.  Han har inte varit en alltför vacker människa, men har förändrat sitt liv, försonat sig och byggt upp en ny tillvaro. För mig liknade han en äldste, ståendes i sin pub, tjänandes människor och djur, fransmän och immigranter. Han är som spindeln som bygger, vårdar sitt nät, spinner trådar som är elastiska men starkare än stål. Trådar som hjälper sina kunder. När jag kom och han såg min trötta, slitna varelse och mina skakande händer, beslöt han sig för att jag inte fick lämna hans Pub utan en säker säng. Vid och efter kvällsmaten berättade han sin berättelse och jag berättade min berättelse. En berättelse om kloster som inte fanns eller som inte kände till andra kloster. Präster som inte existerade eller inte ville bli inblandade. Vanliga människor som kände sin omgivning i bara 3 kilometers omkrets. De ville inte hjälpa, inte tala engelska trots att de kunde, och de definierade överdådig gästfrihet som var under existensminimum. Jag berättade också en berättelse om otrygghet, kalla, fuktiga skogar, torrt bröd, ensamhet, skällande hundar och misshandlade, lusiga hundar vid hus som såg ut som ruckel.

 

Som svar på min berättelse målade han en berättelse om Frankrike såsom han såg det. Via sin berättelse förklarade han alla dessa ”opassande” små detaljer som jag sett under min cykling, men inte velat sätta tilltro till. En skrämmande tavla om ett av historiens stora länder som nu var ett folk utan fantasi, kreativitet och har blivit till förkrympta människospillror. Om politikens marionetter, medan staten regisserade. Ett land där makten fanns hos en klick affärsmän av rätt släkt, skola och militär. Hur de redigerade och regisserade strejker (fransmän älskar passionerat att strejka, men de behöver inte veta anledningen) för att hindra konstruktiva förslag. Hur fransmän uppfostrades till Pavlovs hundar, där staten stod för allt och för alla. Där kultur och tradition var fångvaktare och de få, små företagen var de som betalade för underhållet av staten. Han berättade om skolsystemet som från dag ett, undervisade i utantill lärande, istället för att tänka och undervisar i det föreskrivna sättet av kulturtradition och stat.

 

Än en gång blev jag tacksam över att vara svensk, för jag hade aldrig klarat av skolan. Jag som fortfarande inte kan alfabetet, för att ta ett av många exempel. För mig blev det klart att det inte blir bättre längre söderut. Fortsätter jag så här är det inte en resa utan ett långsamt sofistikerat självmord. Kalla nätter, lite mat, smutsiga kläder kan man stå ut med ett tag, men inte länge.

Montbron - Combas

Dag 53, fredagen den 3 november.

Sol och vind.  ~25=~1964

Dag 54 - 56   4-6 november

Sov som en liten gris. Vaknade och åt en fransk frukost. Packade lugnt och gav mig av.

 

Aldrig hittentills har en så kort bit känts så lång! Fy, vad jag var trött! Kroppen var stum och jag fick inget gensvar. Jag är trött ända in i själen, men nu fick jag äta, vila, tvätta, laga, bara vara och meka.

 

Huset, som kvinnan bor i, är ett franskt, uråldrigt bondhus i en liten by mitt ute på landet. Huset är i stort behov av renovering och är under reparation, men hon är en trädgårdsmänniska som inte vill vara inomhus mer än vad den absoluta nöden krävder. Näst intill allt grönt som hon åt under ett år, är ifrån den egna trädgården. De flesta av dagens timmar är hon i trädgården och rensade och byggde upp.

 

Hon är en pensionär som flyttat eller flytt från England, efter ett liv i något sorts socialt arbete. Hon är en jordnära kvinna med en stillsam kraft och vishet. Hon önskade liv på många sätt. Det levande är hennes passion och hon är full av omsorg.

Hon har berättat massor av dåraktiga, dråpliga, sanna historier ur sitt liv och om situationer som uppkom mellan fransmän och immigranter. Hon har målat en annan men ändå samma berättelse om Frankrike. Om bönder som aldrig lämnade sin gård och odlade alla grödor till sig själva och djuren. Hur de köper salt och kläder från en rullande affärsbuss och kanske besökte närmaste marknad ibland. De som stenhårt odlade efter månens cykler. Om kvinnas status som var lika hög eller låg som en kviga. Att hon som gift, inte kunde skriva under papper eller sådant. Om talesättet att hunden, hustrun och valnötsträdet blir bättre ju mer man slår dem. Om hur det skvallrades till staten bara för att sätta dit varandra och om de äldres seder och gästfrihet.  Hon har berättat också om arvstvister, gräl, fina seder och fint språkbruk.

Hon har gett mig tips på hur jag skall veta vilka jag kunde fråga om hjälp, nämligen ett hus med två paraboler, bil med utländsk registreringsskylt och om en man och en hustru hjälptes åt i trädgården eller irländska och engelska pubar. Detta är signaler på invandrare från Holland eller England.

 

Jag stiger upp på morgonen och släpper in hunden från ladugården. Jag går ut med honom på promenad. Äter en riktig frukost med Wetabix, müsli med torkad frukt och nötter och färsk frukt och mjölk. Detta är en riktig, underbar frukost och ingen typisk fransk frukost, bestående av baguette och kaffe.

 

Ägnar dagen åt att tvätta, laga, meka, äta lunch, (bröd med fransk, god ost eller hemgjord marmelad och frukt), tvätta igen, laga, meka, äta kvällsmat (en riktig tillagad mat, rikligt och underbart gott), diska och se på en trevlig engelsk serie med en god engelsk öl i handen. Hur bra kan man ha det egentligen?

 

Hon har på ett speciellt sätt, skämt bort mig, kanske för att hon har erfarenheten från sin egen kropp, hur det kändes att cykla. Dessa dagar har gjort ett mindre mirakel för min kropp, till och med svampinfektionen är borta. I alla fall för ett tag, men skönt är det.

2.6.17 Combas - Dax

Dag 57, tisdagen den 7 november.

Sol. 

 

Kvinnan skjutsade mig till tåget. Hon berättade om meningen med pilgrimssnäckan. Traditionen är så här, att en f d Santiago-pilgrim skulle, som gengåva till S:t Jakob och Gud, hjälpa andra att nå fram. När jag protesterade och sa att det inte var särskilt sannolikt att jag i Sverige, skulle möta en Santiago-resenär, sa hon helt självklart:

 

-         S:t Jakob ordnar det!

 

Där fick jag så jag teg. Hon fortsatte med att säga att S:t Jakob beskyddade sina pilgrimer och att det var därför jag hittade en irländsk pub med folk utanför. När jag tänkte efter så satte S:t Jacob den hemlösa katten vid pubägarens fötter. Utan katten skulle jag inte så snabbt ha litat på honom. Hon berättade hur extremt ovanligt det är att pubägaren kan sitta och njuta i solen och att hon endast var i Montbron en eftermiddag i veckan.

 

Hon varnade mig än en gång för tågkonduktörerna. Om de var på dåligt humör klagade och ställde de till med bekymmer för minsta lilla elektron på fel plats. Hon hjälpte mig ner och uppför trapporna och in i tåget, samt hjälpte mig att prata med konduktören.

 

Jag åkte tåget i lugn och ro, tills jag skulle byta.

 

Klev av tåget och gick nerför en trappa, uppför en annan trappa, sökte rätt perrong, men fann inget nummer på avgångstavlan. Suck! Jag frågade i informationen, fick inget svar från herr Snork om perrongnummer. Suck! Då fick jag vänta. Perrongens nummer visades endast 15 min före avgång. Jag hade 15 x 60 = 900 sekunder på mig att bära ner packning, ner med cykel, bära upp packning, upp med cykel, hitta cykelvagnen, upp med packning och upp med cykeln. Det är extremt lite tid för misstag, hjälp mig!

 

Där stod jag i en timme, nervöst väntande, för att få veta vilken perrong jag skulle ta. Jag bad om förbarmande och tittade längtansfullt på tåget på perrong nr 1 och drömde om att det kunde vara min perrong. 16 minuter var kvar och tavlan visade perrong nr 1. Tack, för barmhärtigheten! Hittade cykelvagnen, men den var endast för paketerade cyklar med lastyta 1,5 x 1+ höjd 2 m! Då surrade jag fast cykeln på bakhjulet, satte mig på packningen vid cykeln och väntade på konduktörens dom. Snälla, sätt barmhärtighet i deras hjärtan, snälla! Konduktören kom, klippte biljetten, muttrade något okänt och gick sin väg. Tack!

Så kom jag till Dax. Jag gick av tåget, tog min packning, köpte mat och bromsklossar. Sedan började jag söka härbärget. Det var stängt för säsongen, men jag fick sova ändå på logementet. När jag kom in på gården fick jag se ett vrak till man, innanför en öppen dörr.

 

Tanten låste upp granndörren och jag gick in. Jag kände genast lukten av gammal spya och jag såg att det inte var anmärkningsvärt välstädat. Bestämde mig att jag måste höja min personliga hygien till maxnivå. Tanten skulle ringa och fråga om nästa tänkta sovplats var öppen och återkomma senare. Jag packade upp, började med maten, medan en man, kanske en pilgrim kom in och började prata sludder franska. Jag förstod ingenting och han förstod ingenting. Jag kom fram till att antingen var han en urspårad alkoholist (jag tror han frågade efter vin, men å andra sidan var han fransman) eller annars hade han fått ett psykbryt modell grande. Han lyckades inte svara redigt på mina frågor och skrev värre än jag. Han kunde också ha fått salt- och vätskebrist. Av egen erfarenhet visste jag att man då såg ut och kände sig som ett psykfall. Av dessa alternativ vet jag inte vilket som var det rätta, men jag kunde heller inte ställa frågor för vi förstod ju inte varandra. Damen kom tillbaka med svaret att det tilltänkta sovklostret inte på några villkor tog emot några pilgrimer. Suck! Jag försökte förmedla till damen att mannen var sjuk och behövde vård eller tillsyn. Hon missförstod och bad mig låsa dörren och så gick hon.

 

Jag tycker illa om detta land och ju fortare jag kommer härifrån desto bättre. Efter vad jag sett är det ett mysterium hur man kan hitta på Frankrikes romantiska skimmer. Undrar om de människor som säjer så har varit i Frankrike?

I dag såg jag Berget för första gången. Alldeles magnifikt! Jag undrade om det skulle ta emot mig och hjälpa mig eller om det skulle motarbeta mig? Hittills hade alla långa klättringar hjälpt mig och det hade varit lätt som en vind att ta sig uppför. Jag undrar vad Berget kommer att besluta sig för denna gången? Så fort jag beslutat mig för Santiago, var det förvånansvärt många som frågade om Pyrenéerna och det är ju en etapp av vägen. En etapp man ska respektera. Man ska bara ta den om det var fint väder och om man hade en stabil kropp. Det berättades om hur munkarna, i gamla tider slog i klockorna vid dåligt väder, för att vilse- komna pilgrimer skulle hitta under tak. Det berättades om smygvägar för smuggling och annan ljusskygg verksamhet. Min cykelreparatör i Ravenstein berättade att om man klarade alla Frankrikes kullar, då var man härdad och då skulle man klara Berget också. Det fanns tre klassiska passager: kusten, S:t Jean de port - Roncevaux och en längre österut som också var högre belägen. Jag har valt mellanvägen för den har haft bäst rykte bland människor jag pratat seriöst med.

Dax - St Palais

Dag 58, onsdagen den 8 november.
Sol och vind. -57,5=~2021,5

 

Det var stört omöjligt att hitta ett härbärge. Det finns tre på orten, men alla är stängda. Jag sökte upp ett ”bed and breakfast”, som hade specialpris för pilgrimer, rum med toa och dusch. Jag satte mig nedanför mitt fönster och kokade min mat på gasen. Jag kände mig som en bandit, men jag måste ju ha mat. Allt är förberett. Berget är magnifikt och jag känner mig kär i Berget.

 

S:t Palais – S:t Jean-Pied-de-Port

Dag 59, torsdagen den 9 november.

Sol och vind. -32=~2053,5 (+196m över havet)

 

Morgonen startade med huvudvärk. Jag sitter och väntade på att pilgrimsexpeditionen skulle öppna, för de har siesta. Jag har mött min andra eller tredje kollega, en tjej från Nya Zeeland. Jag mötte henne på vägen hit och jag har en förhoppning att vi skulle sova på samma ställe, för hon verkade trevlig.

 

Jag har sett Berget nästan hela dagen och jag förstummades av dess skönhet och majestät. Det är som Berget sagt till mig under dagen:

 

-         Ödmjuka dig och du kommer över!

…

Jag känner en djup glädje, samma stora glädje, som den dagen jag gav mig av. En tacksamhetens glädje. Expeditionen har gett mig passet, snäckan och väginformation. Gubben tyckte att jag skulle ta vandringsleden. Han värderade mig och cykeln med blicken och sa att jag skulle klara mig. Han gav mig sedan ett vitt papper med en karta på. Vandrarna gav han ett grönt papper med karta på.

 

Jag kom till härbärget och började med mina förberedelser. Det har innbart byte av bromsklossar, att gå igenom packning och förbereda maten inför morgondagen. Av kartan kan jag räkna ut att det är uppförsbacke i 2,5 mil. Innan det vänder nedåt, jag har fem kammar att ta mig över. Sedan är det en sluttning på 0,5 km höjdmeter som var 2 km lång, statistiskt sett. Jag är taggad inför morgondagen. Tanten är lite lustig, för om hon inte har någon att prata med pratade hon konstant, en högljudd monolog. Hon är också mycket pratsam och krävande med dem som kan franska. Jag är glad att jag inte kan franska vid detta tillfälle. En sak är i alla fall säker. Hon håller härbärget rent och det är verkligen skönt. Min kollega kom också till härberget. Jag ser samma fokusering i hennes ögon som jag känner i mina egna. Nu står vi inför provet. Nu skulle det visa sig vad vi går för. Det stora Berget som tornade upp sig mellan oss och Santiago ska vi ta oss över. I morgon gällde det, för kung och fosterland och allt jag tror och litar på.