Pånyttfödelse

Planering?

Ingen prutade. Alla i min omgivning var klädda i billiga kläder. Jag befann mig i en sjaskig förstad till Santiago. Jag hade inte en aning om vad den Chilenska valutan stod i, men allt verkade rätt. Ett par flipflops inhandlades och jag log lite åt hur extremt dåligt jag planerade mina avfärder nuförtiden. Ingen pejl på växelkurser. En nästintill oläslig fotokopia av en karta i skala 2 miljoner. Planen då jag lämnat flygplatsen var att cykla norrut. Jag såg Anderna till höger. Med andra ord var jag på rätt väg. Jag kan inte påstå att jag gillar värme något vidare, men efter en lång period med kyla i Sverige var det helt OK att återigen använda kortbyxor. Bytte klätterkängorna mot de nyinköpta flipflopsen.

Svalare än klätterkängor. En klar förbättring.

I de tre dagarna de höll, innan de totalt föll i bitar.

En liten pickup stannade mig. Skulle jag få en utskällning för jag var på väg in i en tunnel nu? Detta hade hänt mig vid ett antal tillfällen i Europa. Redan innan jag var i närheten av tunnel längre fram. Mannen log och undrade om jag ville ha lift genom tunneln och berättade att den var skitfarlig för cyklister. Ingen ventilation eller belysning. Jajustdet. Jag var ju Sydamerika. Inte i Österrike eller Tyskland, där folk hellre gett mig fingret än funderat på att hjälpa till

Säkerhetsnålar i örat

- Jag tror jag känner igen dig, sa den svenska tjejen. Orienterar du? Häpen berättade jag att jag gjort det. För Viljan, i Oskarshamn? Ja. Mina tre säkerhetsnålar i vänsterörat hade avslöjat mig. Klyschan om att världen är liten snuddade förbi och jag log åt faktumet att det trots allt inte finns så många orienterare med nålar i öronen. Gruppen från Rosa Bussarna bjöd på käk och jag fick med mig ett halvdussin sojakorvar med bröd som matsäck. Jag har alltid ansett att företeelsen med långa gruppresor i bussar är både fascinerande och skum. Så länge med samma folk, i ett begränsat utrymme. Funkar gruppkemin är det nog kanon, men det kan nog också bli en mardröm med folk man inte kommer överens med. Hursomhelst måste det vara ett utmärkt alternativ för de som inte vill, kan, vågar, får eller orkar resa på egen hand. Ungefär som de som bokar gruppresa till Everest eller andra berg. Broar mellan två helt skiljda sätt att uppleva berg eller resor på.

Ett oväntat möte.

Jordbävning

Argentina.
Jag hade ignorerat varningssignalerna om att jag borde dricka under dagen. Litervis med kallt vatten rann ner i strupen. Jag läste och vilade i mitt lilla hotellrum i Uspallata. Sängen började gunga. Var jag verkligen så uttorkad att jag fick yrsel t.o.m. då jag låg ner? Smällar i dörrar. Skrik. Min säng gungade allt våldsammare. Fönstren skallrade. Va fan? Panikskrik.
Terremoto! Terremoto!
Jordbävning!
Situationsanalys:Jag befann mig på övervåningen i ett tvåvåningshus. Trätak. Vägen ut vindlade genom korridorer och trappetager. Cement och stålbalkar. Huset hade överlevt den stora jordbävningen. Det var osannolikt att efterskalven var starkare än huvudskalvet.
Slutsats: Ligg kvar, drick vatten och läs vidare.
Skakningarna var över efter 40-45 sekunder.

En lång väntan över

Under så lång tid hade jag tittat på bilder av berg. Läst om berg. Längtat efter berg. Nu var jag där. Med tung ryggsäck och halvskakiga ben slaskade jag långsamt uppför de första backarna i Cordon del Plata. 3000 meter. Precis lagom temperatur. Efter en timme tog jag ett break och satte mig ner på en grästuva. Hjärtat stannade nästan då jag kände flåsande, varm andedräkt i nacken. En pigg hund tittade på mig från ca 20 cm avstånd. Två andra satt någon meter längre bort och iaktog noggrannt minsta deletapp mina kakor tog på sin färd från mitt kakpaket till min mun. Jag hade fått tre kompanjoner på min färd mot bergen.

Slutdelen av de många serpentinerna upp mot Vallecitos, Cordon del Plata. Fin cykling!


Mina tre följeslagare, ständigt i närheten.


Det var -10-15 nattetid. Jyckarna hade gärna lånat min sovsäck. 

Falso Santa Elenas berömda isrännor var i bedrövligt skick, precis som killen på caféet sagt. Tunn, skör is och ständiga stenbombardemang från ovan. Jag vandrade vidare uppför moränen. Augustin Alvarez, dalens högsta topp var säkert ett bättre alternativ.


Falso Santa Elenas isrutter.


Augustin Alvarez. 

Första toppen på över ett år

Jag hade börjat tröttna lite på de tre hundarnas ständiga krav på uppmärksamhet, även om de aldrig aktivt tiggde mat eller var direkt påträngande. Det var mer den konstanta närvaron av svansar och päls runt benen som irriterade mig. Jag kände faktiskt viss skadeglädje då ylandena började nedanför mig.
Ha!
Korsa crevasserna nu om ni är så tuffa alpinhundar, tänkte jag elakt. Tre små svarta prickar ilade runt några hundra meter under mig, intensivt letande efter en väg genom det lilla isfallet. Jag tittade uppåt. Brakanden och vinanden av fallande stenar hade återigen fångat min uppmärksamhet. Jag hade inte råd att distrahera mig med att kolla var jyckarna befann sig. Så skyndsamt jag vågade kastade jag mig iväg mot en säkrare plats. Bombardemanget från ovan var nästintill konstant.

Jag var förvånad över att jag inte kände av höjden. Visserligen hade jag befunnit mig några dagar på höjd. Gränspasset mellan Chile och Argentina låg på över 3000 meter och moränvandringen likaså. Utsikten från toppen av Augustin Alvarez var bländande. Jag befann återigen i hjärtat av Anderna och livet var underbart. Cerro Santa Elena låg bara någon km bort längs den långa kammen som kulminerade med toppen jag satt på. Det var en varm, klar dag. Jag hade all tid i världen. Jag vandrade mot Santa Elena i maklig takt.

 Förvånad såg jag tre klättrare snabbt ta sig ner från Augustin Alvarez, toppen jag nyss lämnat. De var nu i hög fart på väg mot Santa Elena. Hur kom det sig att jag inte sett dem på vägen upp? De var verkligen oerhört snabba. De fullkomligt rusade mot mig. Vad i hela helv....?
Poletten trillade ner. Jag var helt perplex då jag insåg att klättrarna var mina hundpolare. Glatt skuttande, med vilt viftande svansar hoppade de runt mig då vi återförenades på toppkammen. Eftersom jag inte sett dem under mig under hela vägen upp misstänkte jag att de tagit en alternativ rutt upp. En rutt som jag ratat för dess än mer intensiva bombardemang av stora stenar. Dessutom var den brantare och troligtvis mycket farligare.

Vy mot Augustin Alvarez, från Santa Elena. 

Deras klätterteknik var enkel. Åla på så låga ben som möjligt så länge det fanns fäste. Då gravitationen tog över eller isen var för glatt och de började förlora kontrollen vände de sig om och sprang för allt de var värda uppåt. Givetvis skapade detta kaskader med fallande föremål.
Det för klättrare välbekanta klonk-klonk-klonk --- vrrrrrrrr ---- ziiiiiiiing hördes återigen. Jag kastade mig åt sidan för att undvika en äppelstor sten och en svärm mindre. I ögonvrån såg jag den närmaste hunden redan ligga platt på isplätt. Varför varnade du mig inte din jävel, tänkte jag surt. 
 

Då jag slutligen hoppade över den sista crevassen drog jag en lättnadens suck och funderade på om jag skulle bryta mitt löfte om att inte hjälpa hundarna över. Min ilska mot de trogna, alltid glada och väluppfostrade följeslagarna började gå över.


Redo för språng över crevasse.
 

Hur skulle jag bli av med "de tre" utan att vara elak? Jag ville absolut inte ha med dem på fler toppar i området. Det var helt enkelt för jobbigt med tre styck jycke som blixtsnabbt la sig på min sovsäck så fort jag lämnade den och mitt matförråd var avsett för mig, inte för dem och mig. En hare löste mina problem. Som tre oljade blixtar förvann "de tre" efter en lika vindsnabb hare. Det flåset skulle man ha på 4300 meter tänkte jag leende.

En argentinsk viking

- Är du från Sverige?
Den skäggige klättraren stirrade intensivt på mig. Har du hört Pain of Salvation? De är sååååå bra! Gillar du Amon Amarth? Viking Metal är bäst! Han tryckte på mig sina hörlurar och låten Guardian of Asgaard tunga toner skar rakt igenom vindens vinande i den kalla campen. Då han fick reda på att även jag föredrog musik i den hårdare skolan blev vi genast goda vänner. Tillsammans vandrade vi upp till Camp Hoyada på 4600 meter.
Dagen efter toppade jag Cerro Plata, Cordon del Platas högsta topp på strax under 6000m. I bara farten och stärkt av hur lätt allt gick traverserade jag över till Pico Plata och då allt kändes kanon även efter den lilla sidoturen tog jag kurs på Pico Vallecitos. Stenhård vind fick mig att ta det extremt försiktigt på dess exponerade toppkam, men nådde toppen utan problem. På vägen ner kom jag ifatt min Argentinske vikingavän och hans kompis. Tyvärr hade de fått ge upp p.g.a. en kombination av dålig acklimatisering och kalla fötter och händer.

På toppen av Plata. En underbar känsla att äntligen vara tillbaka i miljön jag trivs bäst.
 

 
Timmen senare; Cerro Plata från Pico Vallecitos.
 

På utmarschen ner mot lågländerna mer eller mindre sprang jag upp på ytterligare två toppar. Uppvärmningen klar. Dags för att titta över min långsiktiga plan. Att klättra de 25 högsta topparna på kontinenten. Det kändes numer som en realistisk plan. Så hade definitivt inte varit fallet endast en ynka månad tidigare. Då hade det mesta verkligen gått i moll.

Relevanta länkar

• 6000m toppar i Anderna
• Cordon del Plata

Fotnot

Topparna jag klättrade i Cordon del Plata var:

• Austin Alvarez - 5162m
• Santa Elena - 5048m
• Cerro Plata - 5966m
• Pico Plata - 5856m
• Pico Vallecitos - 5473m
• Adolfo Calle - 4277m
• Stepanek - 4120m

Höjdangivelser: GPS-mätningar från respektive toppar. Aonekers kartor är de mest korrekta för området, men har felaktiga angivelser för en del av de aktuella bergen.