Padjelanta - Sulitelma - Kungsleden

Redan 1980 vandrade jag första gången i Padjelanta med min dåvarande flickvän som senare blev min hustru. Även senare  har jag flera gånger vandrat ungefär samma väg.  I somras beslöt jag mig emellertid för att försöka göra en utvidgning. Anledningen var att jag för några år sedan i samtal med en annan fjällvandrare sagt att ”finns det en vackrare plats än Virihaure?” (Sjön vid Staloluok­ta i västra Lappland.) Jag hade väntat mig medhåll men fick i stället svaret ”då har du inte sett Sulitelma!” Detta väckte en nyfikenhet som senare stegrades ytterligare när jag såg fotona i Claes Grundstens vackra bok Dag Hammarskjölds fjällvärld.

Egentligen tyckte jag nog att sommaren vandringsschema redan var fyllt med en planerad vandring i Skottland i juni och Fjällräven Classic i augusti men vad göra i juli? Det måste nog trots allt bli en fjälltur då också!

Andra veckan i juli steg jag därför på det första av de tåg som via Göteborg och Stockholm skulle ta mig till Gällivare och slutligen till vägs ände, dvs. Ritsem, med buss. Nästan exakt ett dygn efter avfärden från Halmstad stod jag vid stranden av Ritsemjaure och väntade på att besättningen till Storlule skulle dyka upp och ta mig till Änonjalme på andra sidan sjön. Klockan två kom vi iväg och en halvtimme senare var vi framme. Jag hade inte ätit något sedan frukost. Sedan tidigare visste jag dock att räddningen var nära i form av en samekvinna som tillhandhöll sådana delikatesser som passar en fjällvandrare, dvs. glödkakor och rökt fisk. Nu var jag redo att vandra!

Vid de flesta andra vandringar jag gjort har jag varit mer eller mindre självförsörjande med mat och bara behövt inhandla choklad och andra extravaganser i fjällstugorna men i år hade jag övervunnit min småländska snålhet: Varför bära t ex knäckebröd för två veckor och få en onödigt tung packning när man kan fylla på efterhand även om det kostar några tior extra?  Jag hade i år därför en startpackning på bara kanske 18 kilo vilket gjorde vandringen extra behaglig.

Vid fyratiden nådde jag den maffiga bron över den forsande, vita Vuojatädno.

Ytterligare en timma senare och efter en vacker vandring längs Áhkká-fjället med sina glaciärer kom jag till min gamla rast- och tältplats med det tautolo­giska namnet Jokkjokken. Detta är en bra plats att rasta på. Här finns t ex en torrtoa och en soptunna men från i år också ett nytt bord med bänkar att äta vid.  Sedan jag skiljts från mina medresenärer från båten blev det nu glest med folk längs leden. Ett undantag var den samefamilj jag mötte. Yngsta pojken var bara fyra år men gick ändå tappert utan att knota. Till sist nådde jag ängen vid bron närmast Kisuris­stugorna, den över Sjpietjavjåhkå (stava det den som kan!), där jag tidigare tältat några gånger. Då räckte det för dagen, tyckte jag, och slog därför upp mitt tält. Hela dagen hade vädret varit soligt och bra.

Natten blev orolig. Jag vaknade varje timma och hade ont i armen jag sov på. Så småningom steg jag upp och började packa. Vädret var fortfarande bra. Vid tidigare vandringar i Padje­lanta har jag antingen, som vid den första vandringen med flickvännen/hustrun, valt den markerade leden via Vaisaluokta och Kutjaurestugan eller den via Änonjalme och Kisuris­stugorna till den extralånga, för många skräckinjagande,  hängbron över Vuojatädno, där dessa båda leder går samman. Nu hade jag emellertid bestämt mig för att försöka hitta en äldre, mer rak led från Kisuris till Låddejåkkå via toppen Njierek. Mina farhågor om att de gamla markeringarna skulle vara borta visade sig dessbättre vara ogrundade – det var fortfarande lätt att finna de blågula strecken. Också stigen var tydlig och bra. Efter en inledande stigning till 900 meter belönades jag en milsvid utsikt och kunde se både Kutjaure och Akkajaure samtidigt.

Min tur höll i sig. Jag hade både hunnit äta, diska och packa ner efter lunch innan det kom en regnskur. Denna varade dock bara en halvtimme. Vid femtiden var jag framme vid Lådde­jåhk­å med sina imponerande jättegrytor. Stugvärdinnan påstod att hon kom ihåg mig från året innan och av henne köpte jag bland annat torkat renkött innan jag slog upp mitt tält vid jokken. Ibland är världen liten! Några fjällvandrare på väg norrut såg att min matkasse var försedd med reklam för någon affär hemifrån när jag satte mig ner för att laga mat. De presenterade sig nu som Halmstadbor.

Ännu en natt med dålig sömn. Vid tiotiden hade jag packat och kom iväg uppför det branta pass som denna dag skull ta mig till nästa stuga, Arasluokta. Högst upp på krönet fanns märkligt nog en rauk. På andra sidan krönet blev jag upphunnen av ännu en före detta Halmstadbo som jag senare åt lunch tillsammans med. Nedgången till Arasluokta är stenig och kan vara mycket besvärlig om det är blött men denna gång var den lättare än jag räknat med. Dessutom fick jag se en stenfalk. Även här återanvände jag i stort sett en gammal tältplats.

Också tredje natten blev det dåligt med sömn. Vid åttatiden var jag uppe och konstaterade att vädret fortfarande var bra. Efter Arasluokta bar det av uppför med diverse stenskravel och blockterräng. Jag återfann utan svårighet ledskiljet mot Sarek, som jag använt året innan, och passerade så småningom småsjöarna uppe på toppen. Därefter följde den vackra sträcka längs Unna Dijdders sluttning där man har den närmast gudomliga utsikt över sjön Virihaure, som jag nämnt ovan. Redan före tolv var jag framme vid fjällstationen i Staloluokta och slog upp mitt tält. Jag lyckades där fotografera både en blåhakehanne och en -hona. I Staloluokta är bastubad i det närmaste ett måste och så blev det även denna kväll. Mellan varven i bastun går man ut och svalkar sig i en knappt halvmeterdjup sjö.

Natten blev kall. Jag vaknade av att jag frös och fick klä på mig extrakläder. Vid niotiden på morgonen kom jag iväg och nådde ledskiljet mot Staddajåhkå en stund senare. Vid ettiden var jag framme vid Stadda­jåhkå­stugorna. Dags för lunch! En norska som bodde i en av stugorna berättade att vaden på den norska sidan, möjligen med ett undantag, var lätta vilket kändes betryggande. Hon berättade också att där fanns en ny bro över en jokk som tidigare måst vadas vid utloppet i sjön.

Vid halvtre­tiden kom jag iväg igen mot norska gränsen. Strax efter ledskiljet till Pieskehaure, dit jag kom på återvägen, nådde jag den långa maffiga hängbron över Stáddájåhkå. Bitvis var leden nu lite gyttjig men annars lättgången. Sista biten fram till Sårjåsjaure och den berömda Konsul Perssons stuga bestod av ett ganska brant snöfält. Utsikten över sjön från krönet var som hämtad ut en turistbroschyr med snötäckta berg runt sjön. På den vackra sandstranden rakt nedanför mig höll ett trevligt skånskt pensionärspar just på att bada, klädda som Gud skapat dem. Precis som övriga vandrare jag talade med här hade de valt att stanna någon extradag på grund av platsens skönhet. Till höger på stranden låg den lilla Konsul Pers­sons stuga och bakom den fanns ett vattenfall som avvattnade sjön. Onekligen en plats att återvända till!

Nästa dag var det en strålande morgon men bara fem grader i luften. Jag avstod därför från det planerade morgonbadet i den vackra men ack så kalla sjön. En timme efter att jag gett mig iväg nådde jag norska gränsen.

Leden följde hela tiden Sårjåsjávvre. Precis som dagen innan var det ibland dyigt men överlag lättgånget. Snart kom jag fram till den nya bron. Ledmarkeringen dit var dock något förvirrande vilket gjorde att jag förlorade en del tid. Den nya bron var också en besvikelse – i stället för den stiliga hängbro à la Staddajåhkå som jag inbillat mig fick jag se något som närmast påminde om en stor vinglig hängmatta!

Leden följde snart en ny sjö, Bajit Sorjosjávri, innan den svängde av söderut. Bergen runt omkring blev allt högre. Längs stora delar av leden gick jag nu på snö. Ännu värre blev det sedan jag ätit lunch och passerat den norska obemannade Sorjoshytta. Leden gick upp och ner, över det ena branta passet efter det andra. Eftersom jag gick söderut fick jag hela tiden pulsa i snö uppför längs nordsluttningarna men  kunde inte kana neråt på syd­sidorna eftersom där var barmark. Det hade onekligen varit betydligt lättare att gå åt andra hållet!

En ganska stor sjö, som jag passerade högt över, var fortfarande nästan helt isbelagd fastän det var i mitten på juli. På ett ställe blev det lite dramatiskt. Jag gick då på ett ganska smalt snöfält där jag på båda sidor kunde se vatten. Hur djupt vattnet var hade jag dock ingen aning om. Likaså var jag osäker på vad som fanns under snön jag gick på. Var det bara snö och is eller var det fast mark? Skulle jag kunna ta mig över eller skulle jag försvinna ner genom ett hål om jag trampade igenom isen? Jag tog sikte på en ”stenröse” som stack upp ur snön något hundratal meter framför mig. Bakom det lutade marken uppåt igen och där borde det alltså vara fast mark. Jag drog en lättnadens suck när jag nådde röset.

 Strax innan Ny-Sulitelma kom jag till det vad som norskan i Staddajåhkå varnat mig för. Detta visade sig var ganska brett men inte speciellt djupt. Tack vare mina ”elefantfötter”, dvs. speciella överdrag till kängorna, behövde jag inte ens ta av mig om fötterna. När jag kommit över vadet blev jag upphunnen av två män utan packning. Dessa visade sig vara en norsk färdledare från fjällstationen i Ny-Sulitelma och en av hans gäster. Innan dessa försvann med en väldig fart bad färdledaren att jag skulle titta in för en pratstund när jag kom till stationen vilket jag lovade.

Sista biten fram till Ny-Sulitelma bestod av en bilväg som slingrade sig ner till en djupt liggande dal. Här och var stod bilar parkerade eftersom deras ägare  var ”på tur”, som normännen säger. När jag kom fram till fjällstationen frågade norrmannen jag tidigare mött vilken väg jag gått. Jag berättade då hur jag gått från Staloluokta och Sårjås på den svenska sidan. Det visade sig då att en belgisk turist hade lämnat ett färdmeddelande om att han skulle gå till svenska Sårjås och sedan tillbaka precis den väg jag kommit. ”Har du inte mött en belgare”, frågade norrmannen vilket jag inte hade. Detta blev inledningen till ett stort polispådrag och sökning med bland annat helikoptrar. Även på den svenska sidan kontaktades stugvärdarna av polisen men ingen hade sett belgaren.

Själv fortsatte jag österut mot Sverige. Jag såg nu de grandiosa topparna i Sulitelmamassivet med sina glaciärer. Så småningom kom jag via bland annat Kvikkjokk och Aktse vid Rapadalen till Saltoluokta där jag efter 17 dagars vandring avslutade med bastubad och restaurangmat. Men det är en helt annan historia!

Denne försvunne belgaren återfanns tyvärr död efter några dagars sökande i närheten av den norska Sorjoshytta där jag hade suttit och ätit min lunch. Detta var dock något jag först nyligen fick höra talas om.