På snöskor längs Nittälven

SÖNDAG

Det är 3-4 grader kallt och mulet. Jag följer skoterspåret åt söder och sydost från skytteklubbens stuga i Nittkvarn, öster om Nittälven. Det här går ju lätt!

Jag har snöskor på fötterna och en pulka med min packning på släp. För första gången ska jag ut på en längre snöskotur. Jag har bestämt mig för att följa Nittälven medströms ner till Stjärnfors - alltså åt motsatt håll om man jämför med min hösttur.

Efter mindre än en kilometer svänger jag söderut på en knappt synlig skogsväg. Denna väg har inga skoterspår. Snart lämnar jag också skogsvägen och letar mig på mindre stigar ner mot det ställe där Nittälven rinner ut i Lilla Nitten.

Den spång som finns här är mycket instabil. Som tur var har älven här delat sig i två fåror. Den första är någorlunda lätt att ta sig över, men den andra är ganska otäck. Jag klarar mig. Ingenting blir blött.

På helt obanade stigar och i oroväckande mjuk snö följer jag sedan älven västra sida medströms cirka två kilometer fram till den nordligaste bron i naturreservatet Övre Nittälvsdalen. Här är mycket vackert.

Klockan har hunnit bli elva och himlen börjar visa blåa fläckar. Lunchdags med andra ord. Jag har med två literstora termosar. Den ena är fylld med en söt soppa - blåbär och nypon varannan dag. Den andra rymmer kokhett vatten. En av mina två luncher brukar bestå av en halv liter varma koppen spetsad med hemmagjord hummus. Smakrikt!

Jag tar mig över bron, tillbaka till den östra sidan av älven. Anledningen är att jag minns att skogen på västra sidan här är mer än lovligt snårig bitvis. Dessutom vet jag att längre söderut kan jag välja att gå på en skogsväg istället för i snåriga skogen.

Inte heller östra sidan är helt lätt att forcera. Jag tvingas att klättra en hel del. Och ja – snön är fortfarande mjuk. Så länge man ser leden är det lättast att följa denna, men precis som när jag vandrade här senast så försvinner den. Både då och nu tvingas jag än högre upp. Plötsligt ser jag sedan leden som går långt där nere – nära vattendraget. Obegripligt. En brant utförslöpa följer. Pulkan fastnar och välter.

Så småningom hittar jag en liten traktorväg som jag tacksamt låter leda mig vidare söderut. Det känns skönt efter allt klättrande. Ännu bekvämare blir det när jag så småningom kommer fram till vändplatsen och i fortsättningen går på den oplogade vägen. Några hundra meter har jag ett skoterspår att följa, men det viker av år fel håll efter ett tag. Jag följer vägen först fram till nedre bron i Övre Nittälvsdalen där jag tar några bilder.

Jag följer sedan vägen vidare fram till naturreservatet Brattforsen. Här har jag planerat att övernatta. Platsen ser mycket inbjudande ut med solsken och blå himmel som fond.

Klockan är bara kvart i två men jag är rejält mör i benen och har inte en tanke på att fortsätta. Den branta backen ner till vindskyddet oroar en aning. Det första som händer imorgon är att jag ska upp här igen… Tur att jag har haft en del skogsvägar att följa de senaste timmarna… annars undrar jag vilket beslut jag hade tagit...

Medan jag långsamt gör mig i ordning i vindskyddet nyper det plötsligt till i vänstra låret. En ganska lång stund krampar det innan jag lyckas stretcha bort smärtan.

Redan strax efter klockan tre börjar jag fundera på att krypa ner i sovsäcken. Och så blir det. Jag ligger och läser en stund innan det är dags att ordna middag. Frystorkat. Fantasilöst - javisst - men idag är jag glad att jag valt en så enkel middag. Det är svårt att uppamma energi för något mer komplicerat. 

MÅNDAG

Det har varit en gnistrande klar natt, men nu på morgonen har det mulnat. Jag har sovit i underställ, tunna vantar och buff och inte frusit trots 9-10 minusgrader. Luften har varit torr och fin. Halv sju vaknar jag definitivt. Då är det fortfarande ganska mörkt – mörkare än jag trodde att det skulle vara.

Morgonbestyren är avklarade: Frukost uppäten, tänderna borstade, termosar med blåbärssoppa respektive varmt vatten klara. När jag ger mig iväg har tempen stigit till fem minusgrader.

Eftersom gårdagen tagit betydligt hårdare på min fysik än vad jag väntat, så beslutar jag mig för en försiktigare start denna dag. Backen upp till vägen blev inte så besvärlig som jag förutspått och väl uppe väljer jag att följa den – oplogad – de knappa sju kilometerna ner till de båda vindskydden vid Uvbergsbron, dit jag kommer redan strax efter halv tio.

Efter lite påfyllning av energi väljer jag att följa en stig på östra sidan av älven en bit. Den försvinner så småningom, men det är ganska lätt att hitta en framkomlig väg. Snön har dessutom betydligt större bärighet denna dag. Dessutom hittar jag faktiskt snöskospår att följa en bit.

Det visar sig att Lantmäteriet har varit ute och markerat gränsen till det nya naturreservatet som kommer att omfatta hela Nittälvsdalen.

Min tanke är att när jag stöter på den brända skogen som hör till naturreservatet, Nittälvsbrännan, så ska jag leta mig ner mot älven och det vindskydd som finns där.

Så snart jag hittar de första brända stammarna gör jag som planerat och svänger västerut – mot älven. Efter några hundra meter stöter jag på den led som finns i reservatet. Jag hade förväntat mig att den skulle leda mig västerut, men istället fortsätter den envetet norrut. Det visar sig att jag har stött på leden/reservatet betydligt längre söderut än beräknat. Detta innebär en rejäl omväg. Utan GPS är det svårt att veta exakt var man befinner sig i den här typen av natur.

Nåväl, leden svänger så småningom västerut och jag kommer fram till det lilla trevliga vindskyddet i Nittälvsbrännan strax före halv ett. Lunchpaus förstås.

Även en gammal stock kan gråta.

Strax söder om vindskyddet väljer jag att gå över på västra sidan av älven på bron som finns i Nittälvsbrännan. På andra sidan bron leder en av de smala skogsvägar som går parallellt med vattendraget, vidare söderut.

Cirka en kilometer senare lämnar jag vägen och följer istället stigen som leder fram till Eskils koja dit jag anländer ungefär klockan två.

Jag hade ett tag fundering på att fortsätta till vindskyddet vid Dansarbacken, men det är så trevligt här i kojan att jag väljer att stanna här.

TISDAG

Jag har haft sällskap av gnagare i natt. Vid ett tillfälle vaknar jag av att den springer alldeles förbi mitt högra öra. Den har också provsmakat min frukost. Det upptäcker jag när jag vaknar vid 6-tiden. Temperaturen ligger strax under nollan. Ett mycket tunt snölager har fallit i natt.

Även denna dag väljer jag att följa skogsvägen – denna gång plogad - cirka fem kilometer ner till Kolbron. På vägen dit hittar jag färska vargspår. De syns tydligt i den färska snön.

Jag är framme till Kolbron redan klockan nio.

Från bron väljer jag vägen österut – mot Sigfridstorp – men efter 700 meter blir det oplogat igen eftersom jag nu följer den smala vägen som leder ner till Havsjömossen.

Trots vägen är promenaden ganska jobbig. Men antagligen är den rena semestern om man jämför med vad ska komma sedan… Redan strax innan tio är jag framme vid vindskyddet. Fikapaus förstås.

Jag visste på förhand att det skulle bli jobbigt när jag lämnar Havsjömossen. Skogen här är MYCKET snårig och fylld av diken och blöthål. Jag väljer att följa den smala rågång som nödtorftigt huggits upp längs gränsen till naturreservatet.

Rågången är fylld av spretiga stubbar och fallna träd och snön är dessutom oftast murken. Pulkan fastnar gång på gång. Två mycket jobbiga kilometer senare kommer jag fram till en vändplan.

Härifrån är det enbart 5-600 m kvar till järnvägen, och naturen är här inte riktigt lika snårig som tidigare. En liten bit färdas jag till och med på själva älven. Med tanke på det blir jag obegripligt trött. Jag hänger på stavarna flera gånger och bara dumglor rakt in i vad som råkar finnas framför mina ögon.

Snön är djup och mycket porös. Jag tror att tanken någon gång slank igenom censuren: Vad tusan gör jag här?

Uppe på järnvägsbanken vilar jag länge och snart njuter jag av situationen igen. 

Den kilometer jag följer järnvägen åt nordost är mycket lätt. Jag har hård, fast snö under snöskor och pulka. Det är nära att jag går för långt på järnvägen - den är ju så lockande lätt att följa - men sedan viker jag av mot sydost och ganska snart hittar jag skogsbilvägen som jag ska följa knappt två kilometer.  Just där vägen svänger skarpt och fortsätter norrut, där går stigen söderut mot Nittbo – dagens mål.

Jag har tur. Här finns gamla skoterspår som har plattat till snön en aning. Här finns gott om spår efter bäver - såväl gnag som spår. Snart kommer bron inom synhåll. Den leder över Nittälven till vindskyddet vid Nittbo.

Det är isigt och ganska ont om snö runt vindskyddet. Klockan är bara kvart i 2 när jag sätter mig ner i vindskyddet och njuter av vetskapen att jag snart har klarat av vad jag föresatt mig.

Medan jag sitter och pysslar med min utrustning i vindskyddet så både hör och känner jag att vinden tilltar kraftigt. Vinden blåser snett in i skyddet. Jag planerar min liggplats därefter. Här gäller det att hitta lä.

Ju mer klockan går desto hårdare tar vinden i. Vindskyddet tillhör inte något av de tätare… Jag fryser en del. Måste pälsa på mig vad jag har.

Sovsäcken längtar efter mig. Det blir en tidig middag och tidigt i säng. Även om jag ligger och läser ganska länge så hade jag garanterat somnat innan klockan passerat nio. 

ONSDAG

Jag vaknar med ett ryck. Det är kolsvart ute. Någon eller något klagar högljutt en bit bort i mörkret ute på myren eller i skogen strax intill. Ljudet kan knappast beskrivas som mänskligt och pulsen stiger rejält. Det tar ett bra tag innan jag förstår vad det är som har väckt mig - vad det är jag hör. Två tallar står förmodligen och gnider sina stammar mot varandra och pinas i den hårda vinden.

Snöns bärighet har ju varit ett problem för mig. Jag tycker mig ha märkt att den bästa snön står att finna i högstammig skog. Där har ofta snö rasat ner från grenarna högt upp och packat till snön på marken.

Detta och mycket annat ligger jag och tänker på denna morgon. Klockan är bara kvart över 5 och jag har ingen tanke på att kliva upp. Tvärtom. När jag tänkt klart och inser vad klockan är så vänder jag på mig och somnar om. När jag vaknar nästa gång – kvart i sju – är det första jag lägger märke till tystnaden. Det har slutat blåsa. Det har verkligen varit ett rejält väderomslag. Jag kan faktiskt se hur snötäcket har sjunkit undan. En stor vattenpöl har bildats utanför vindskyddet och stigen längre bort ser isig ut. Himlen är delvis blå.

Klockan åtta kommer jag iväg. På isiga stigar tar jag mig söderut fram till vändplanen. Därifrån väljer jag att leta mig över hygget istället för att följa vägen.

Efter ytterligare drygt en kilometer kommer jag fram till en väg som inte finns utritad på kartan. Även nu väljer jag att bara korsa den och fortsätta över hygget och vidare mot skogsbrynet på andra sidan.

Så småningom upptäcker jag att jag hamnar allt närmare den skogsväg som går längs Salbosjöns östra sida, och efter ett tag bestämmer jag mig för att gå ner dit. Vägen är oplogad, men givetvis betydligt lättare att följa än att trassla sig genom skogen.

När jag passerar torpet Korpens hål, ser jag två stora svarta fåglar komma flygande och jag tycker att det är mycket passande. Det visar sig emellertid vara två spillkråkor som håller mig sällskap en stund innan de drar vidare över sjön.

Jag följer vägen fram till den plats där den gör en 90-graders sväng söderut. Där svänger jag in i skogen rakt norrut i avsikt att hitta den smala skogsväg som leder vidare österut mot torpet Kandla. Skogen är fylld av gamla körskador från skogsmaskiner.

Så småningom hittar jag vägen, men glädjen blir kortvarig. Vägen är skrapad och full med vassa stenar.

Öster om torpet ger jag mig ut i skogen igen. Sommartid finns här en stig, men jag trevar mig fram och efter cirka en kilometer kommer jag upp på den skogsväg som leder fram till Halvtorp.

Från Halvtorp finns ett skoterspår längs stigen/vägen ner till Ljusnaren och vidare bort till Stjärnfors. 

Strax efter klockan tolv lassar jag in mig själv och min utrustning i vindskyddet som ligger vid Stjärnfors badplats. Det har börjat duggregna. Livskamraten kommer snart och hämtar mig. 

Jag klarade det.

SUMMERING

Huvudsaken med denna tur var att få prova hur det kändes att färdas lite längre med snöskor på fötterna. Till skillnad mot min höstvandring längs Nittälven var denna tur inte främst i syfte att besöka vackra och spännande platser. Eftersom jag hade begränsad tid på mig valde jag oftast lättaste (nåja, kortaste) färdvägen istället för vackraste. Ibland hände det förstås att vägen var både lätt och vacker. När jag planerade denna tur var min förhoppning att jag till stor del skulle kunna färdas på eller precis bredvid älven. Så blev inte alls fallet. Det var faktiskt ganska korta delar som jag kunde färdas där. Om (när?) jag tänker göra om denna tur ska jag ha minst ytterligare en dag till mitt förfogande.