På Isjakt i Stockholmsskärgård, ett fartfyllt äventyr!

En solig vårdag, innan isarna försvunnit, for Joakim fram i 100 km/h i en isjakt. Ett äventyr utöver det vanliga...

Solen jobbade på hårt för att bryta igenom den tunna molnhinnan uppe på himlen när jag svängde upp på parkeringen i Djursholm. På den röda stugan vid Värtans vatten stod det med stora bokstäver "Djursholm Scoutförening." Jag funderade på om det jag nu skulle göra räknades till friluftsliv. På 1930-talet gjorde det säkerligen så. 1930 var farkosten, som denna dag skulle föra mig ut på äventyr, byggd i Estland. Modellen kallas skeeter och har sin styrmed bak, detta försäkrade mig min Isjaktskapten och skeppare Ulf Torberger.

Ulf Gör i ordning Jakten för en härlig tur.

Äventyret för dagen var julklappen från min älskade Charlotte. Jag hade fått en upplevelsepresent i form av Isjaktsrace. Det satt långt inne att det överhuvudtaget blev av någon segling denna säsong. Barn med vattkoppor i omgångar och en allvarlig sjukdom i släkten hade gjort vårvintern dyster och oplanerbar. Mitt åk denna dag skulle visa sig bli det sista racet för säsongen sedan packade de ihop och stuvade undan Jakterna. Kvällen innan körningen ringde jag till Ulf för att höra om det var möjligt att åka kommande dag. När regnet stod som spön i backen utanför fönstret och termometern visade +6 grader var det inte alls säkert. Vi bestämde att vi skulle höras dagen efter, på morgonen, för att se om det skulle vara möjligt. Det blev mer än möjligt, det blev perfekta förhållanden.

En modell DN för en person och bakom den min tvåmanna Skeeter.

Ulf höll ett kort historieanförande innan han beordrade oss ombord. Isen som dagen innan hade haft en vattenhinna på en centimeter var nu blank och hård. Det blåste ordentligt. Isjakten, model 15, var en tvåmans jakt. Jag gled i den främre sittbrunnen baklänges. Ner med rumpan först, sedan lyfta benen över relingen. Ulf beskrev för mig att jag satt i så kallad "turistposition" dvs. med ryggen mot Ulf som satt bakom mig och styrde. I tävlingssammanhang satt den främre med ryggen mot färdriktningen och skötte skotning av segel, nu skötte Ulf allt från sin bakre plats.

Jag, min dotter Maja och Ulf strax innan start...

Backa i med rumpan sedan lyfta fötterna över relingen.

Vi styrde ut på Värtans isblanka yta. Jakten sköt fart så fort vinden fick sug i seglet. Accelerationen var enorm. Med vinden i ryggen ökade vi till närmare 100 km/h utan att blinka. Friktionen under medarna var lika med noll och det sjungande ljudet var obetalbart.

Kolla in filmen från racet här: http://www.youtube.com/watch?v=SHPDc4IiVPs

En intressant iaktagelse som jag gjort vad det beträffar friluftsliv och för den delen äventyr, är att varje sak har sitt eget ljud. Jag inser mer och mer hur viktig hörseln är för mitt upplevande av aktiviteter. Ett flugspö och vakande fisk låter på ett sätt, långfärdsskridskor på ett annat. Att sitta i skidliften är ytterligare något som ger ett typiskt ljud som får mig att känna en viss känsla, ljudet av däck från cykeln på asfalt är totalt annorlunda. Gemensamt för dessa välkända ljud är att de ger mig välbehag. Ett ljud som jag verkligen kan tänka mig att man får rysningar av är ljudet av att åka ISJAKT. När jag satt i jakten denna dag, och vi flög fram över isen i närmare 100 km/h, tänkte jag på ljudet som dök upp. Det var ett skarpt ljud som kunde liknas vid långfärdsskridsko men mycket mer bestämt samtidigt sjöng det som ett tåg som färdades fort på sitt metallspår. Addera till detta, ljudet av segelduk som rasslar i vindögat... En njutning.

Med Ulf vid ratten kändes allt som en nöjessegling. Jag skrattade lite åt Ulf. Han såg ut som hämtade ur en 30-tals film där han satt bakom sin stora ratt med glasögon och hjälm. Med vant handgrepp rattade han oss runt bland öar och kobbar. Mindre Jakter seglade med oss och tyvärr FÖRBI oss. Det fantastiska vädret hade lockat ett stort antal pimpelfiskare ut på isarna. Dessa passerade vi med oerhört hög hastighet. Efter 20 minuter var det dags för vila och fika innan en andra tur skulle köras.

Friktionsfritt i 100 km/h...

Glad åkare med 30-tals chauffören...

Som sagt racerförare ULF model 30-tal...

Jätteratt i plyfa

När vi kom tillbaks efter första rundan var det fler som sjösatt sina Jakter och dessa stod samlade vi båtbryggan.
Under rasten fikade jag med min familj. sedan var det dax att studera Jakten mer ingående. Blocken som repen löpte genom var vackra. De var orginal från 30-talet berättade Ulf.

Jaktamling vid bryggan.

Snygga block från 30-talet.

Block och ratt...

När det så var dags för runda två satte jag mig åt motsatt håll till att börja med dvs. med ryggen mot färdriktningen. Det visade sig dock att det var roligare att sitta med nosen framåt då man inte hade någon uppgift att sköta i Jakten, jag vände mig om efter ett par minuter.

Motsatt åkriktning, inte lika roligt.

Solen sken, vinden friskade i även denna runda, Vindsnöret stod rätt mot åkriktningen. Ö efter ö passerades med overklig fart. Isen hade börjat ge me sig något och på vissa ställen var det lite sörja. Det sprutade från medarna när vi passerade gensom dessa områden.

Vindsnöre och öar i full fart.

Skrikande sol i hög fart.

Lika snabbt som färden gått på isen var det slut på det roliga. Vi gled sakta in de sista metrarna fram till avstigningsplatsen Där stod min familj och väntade. Barnen ville också prova att sitta i jakten och det var inga problem. Charlotte växlade ett par ord med Ulf samtidigt som jag förklarade hur nöjd jag var med min upplevelse. Ulf påpekade att det inte är många i Sverige som upplevt dessa perfekta förhållanden på en isjaktstur. Jag log med hela kroppen. Efter det obligatoriska handskakningarna riggade Ulf av Jakten för säsongen. Jag kunde bara tacka gudarna för att vi han uppleva detta fantastiska färdmedel denna säsong... Och Charlotte, TACK JAG ÄLSKAR DIG!