Norrut på Ruta 40 och Carretera Austral

Att Argentina är hett på resebarometern råder det inget tvivel om. Få länder kan mäta sig med landets variationsrikedom. Sedan Argentinas ekonomi kollapsat lagom till millenniumskiftet är landet inte bara naturentusiasternas våta dröm, det är löjligt billigt också! Och trots att du på vissa ställen tvingas armbåga dig fram genom täta turistled finns fortfarande platser bortom resenärernas radar.
Genom elva av Argentinas provinser löper Ruta 40, riksväg 40. Sydamerikas häftigaste roadtrip sträcker sig 4874 km från Cabo Vírgenes på Patagoniens sydspets i söder till La Quiaca på gränsen till Bolivia i norr.
Enda problemet är egentligen att på andra sidan Anderna löper ett kanske än mer osannolikt ingenjörsprojekt. Chile, ytterligare ett land med galen geografi och Carretera Austral vindlar sig hela vägen ner till Villa O’Higgins i södra Patagonien. Vill du inte missa något får du finna dig i att zick-zacka norrut. Ömsom öster, ömsom väster, om Andernas ryggrad.

Förutom obehaget att via nära-döden-upplevelser-framkallande vägar ideligen korsa världens näst högsta bergskedja uppstår för mig ytterligare ett problem. Efter ett missöde två månader tidigare i Buenos Aires reser jag numera med ett provisoriskt pass. Ett provisoriskt svenskt pass är litet och rosa och spydigheterna (leksakspass, gaypass mm) haglar från medresenärer. Vad värre är innehåller det två futtiga sidor. Mitt nya pass ligger och väntar på Sveriges generalkonsulat i Bolivias huvudstad La Paz, 600 mil norrut. Jag måttar mellan tummen och pekfingret. Optimalt utnyttjat rymmer de två sidorna 16 stämplar, det blir åtta gränspasseringar. Det borde räcka. Det måste räcka!

Ett tips på vägen bara: Glöm aldrig vilken sida av gränsen du befinner dig på! Att nämna för en argentinare att du föredrar den chilenska delen av Patagonien är en värre förödmjukelse än att hylla William Wallace framför sina engelska vänner. Chile och Argentinas osämja är djupt rotad och väljer du inte dina ord väl riskerar du att förlora dina bekantskaper lika fort som du gör dem. Nu åker vi!

Jag börjar min resa än längre söderut. Låga moln ligger tungt över världens sydligaste stad när jag lämnar Ushuaia. Vägen klättrar och Beaglekanalen försvinner bakom mig medan fjällbjörksliknande Ñirre övergår i högre och kraftigare Lenga.

“-En la Esquina, por favor!” (=i hörnet, tack!)
Gränspolisen tittar rakt igenom mig och dundrar dit utresestämpeln snett och mitt på sidan.
Suck, där rök en gränsövergång till, jag får väl klara mig på sju då…

På färjan över Magellans Sund börjar regnet falla och har innan vi når motsatta sidan övergått i skyfall. Chiles del av Tierra del Fuego, Eldslandet, är större men mindre tillgänglig än Argentinas. De som tar sig hit belönas och sätts på prov. Förlängningen av Anderna övergår här i vindpinad skärgård. Längst söderut på en karg bergö, Kap Horn, markerar albatrossens monument Chiles, den sydamerikanska kontinentens och civilisationens sista utpost.
Områdets urinnevånare Yahgan och Selknam fick som på andra platser stå tillbaka och drabbades här särskilt hårt av nybyggarnas sjukdomar. Istället är det idag engelska och skotska lycksökare som satt sin prägel på området, även om guldrushens dagar sedan länge är förbi och fårindustrin ersatts av olja och naturgas. De som valt att bosätta sig här får finna sig i att personifiera människans kamp mot elementen. När vi kommer fram till Punta Arenas har taket just blåst av bensinmacken. Den konservativa presidentkandidaten Sebastian Piñeras valaffischer klarar sig bäst, är det månne honom man kan lita på i blåsväder?

“ ... I am the forgotten soul of the dead sailors who crossed Cape Horn from all the seas of the world ... “
Dikt av Sara Vial och inskription pa albatrossens monument

Patagoniens populäraste färjelinje går söderut från Puerto Montt längs Chiles vilda Stillahavskust, genom fjordar och trånga sund. Varje vecka dumpar Navimag sin last av förväntansfulla vandrare i Punta Arenas. För det stora flertalet av dessa väntar ett kort stopp i Puerto Natales på stranden av Last Hope Sound för att proviantera innan de fortsätter ytterligare tio mil norrut till Parque Nacional Torres del Paine. Nationalparken är Chiles mest besökta och ett självklart stopp för alla med vandringskängor i ryggsäcken.

De flesta har kommit för att gå hela eller delar av den vandringsled som sträcker sig runt parkens högsta toppar Torres del Paine och Los Cuernos. Så även jag och Pim, min holländska hyttkamrat från Antarktis.
Vandringen är enkel och andra dagens morgon sätter vi klockan tidigt och famlandes i mörkret klättrar vi de sista höjdmetrarna till Mirador las Torres glaciärsjö vid foten av Torres del Paine. Det var det italienska klätterlag som i slutet av 50-talet blev först med att nå toppen av det södra tornet som efter sin triumf köpte loss marken från lokala boskapsuppfödare och skänkte den till den chilenska staten. Att de tre systertopparna fått ge namn åt parken är inte svårt att förstå när de sista nästan vertikala 1000 metrarna av Torres sylvassa granitpelare tornar upp sig ovanför våra huvuden och blänker i morgonsolen.
Följande dag följer vi höjdkurvor på Los Cuernos sluttningar ovanför Lago Nordensjölds overkligt turkosblå vatten. I strilande regn halkar vi fram i brant blockterräng i Valle Frances i hopp om att nå ovan molnen. Vårt försök misslyckas och på sadeln nedanför Los Cuernos ser vi rakt in i mörkgrå regnmoln och just inget mer. Vädret i Tierra del Fuego skiftar. Lokalbefolkningen säger stolt att här ser man de fyra årstiderna på en och samma dag. Vad som däremot inte skiftar är vinden, vår vandring norrut genom Glaciar Greys glaciärdal tar nästan dubbelt så lång tid som vägen tillbaka med vinden i ryggen.

Efter en vecka i Torres del Paine återvänder Pim till Punta Arenas för att åka “bakvägen” med Navimag till Puerto Montt medan jag korsar gränsen till Argentina och återvander till Patagonien. Patagonien tros ha fått sitt namn från inhemska Tehuelchefolkets mockasiner som gjorde deras fotavtryck enorma (pata=fot)
Området har en av världens lägsta befolkningstätheter och bortsett fran Andernas spetsiga toppar i väster består området av hundratals mil av gräsbevuxna och oändliga vidder. Hundratals mil av ingenting och hundratals mil av grusväg.
Perito Moreno är en av världens mest aktiva glaciärer. Via ett nätverk av gångbroar kan du, axel mot axel med lite för många turister, fascineras av detta naturens skådespel. Isblock, stora som hyreshus, faller från glaciärens 60 m höga face oftare än de amerikanska turisterna hinner vråla “Yeah!”
Nästan lika tätt mellan turisterna är det i närbelägna El Calafate. Stan tycks bestå av chokladaffärer och researrangörer och känns lika genuin som Disneyland.

Längre norrut och med mer charm (men för hur länge ?) än hypade el Calafate ligger vilda-västern-staden El Chalten. Det sömniga samhället ligger i en vacker canyon vid foten av Fitz Roy massivet. Sluter du ögonen ser du gauchos till häst drivandes boskap längs floddalens stränder. Sadelremsväskorna ar utbytta. Idag släpar mulorna klätterutrustning i North Face dufflar till eller ifrån Cerro Fitz Roys basläger medan den lokala klätterklubben bultar upp håriga passager på de omgivande klipporna.
Förändringens vind blåser längs El Chaltens dammiga huvudgata.
Från El Chalten löper vandringsleden långsamt men stadigt uppför till Laguna Torre. När solen går ner är det till slut bara Cerro Torre som flankerad av, om möjligt än spetsigare, Egger och Standhart som likt facklor fortfarande lyser röda i kvällssolen.
Ytterligare en dag stretar jag envist uppför genom något som, om man bortser från uppförsbacken utan slut, påminner om en skånsk bokskog. Jag rundar en krök och det bara står där; om Torres del Paines spetsiga granitpelare har liknats vid Asiens pagoder reser sig Cerro Fitz Roy från det omgivande Patagonien som en brant pyramid. Tyngre och mer massiv. Och för dagen, och ovanlighetens skull, mot bakgrund av en molnfri himmel. Återigen ställer jag klockan okristligt tidigt för att snubbla mig uppför de sista snorbranta höjdmetrarna från Fitz Roys basläger till Lago los Tres. Väl uppe är jag ensam. Små isberg navigerar glaciärsjön vid bergets fot och kastar spöklika reflexer från min pannlampa över en nattsvart vattenyta. När natten övergår i gryning avtecknar sig Fitz Roys konturer i sjöns ännu mörka vatten.

Via de vänliga gränsorterna Los Antigos och Chile Chico korsar jag tillsammans med Anne och Peter Magnus från Norge återigen gränsen. Då färjan över Lago Buenos Aires är full bestämmer vi oss för att runda Sydamerikas näst största sjö. Ett lyckat projekt skall det visa sig men ingalunda en genväg. För första men inte sista gången korsar vi Anderna via en väg som skulle få Lisebergsbanan att framstå som en raksträcka. Bakom sista hjulparet hänger jag oftare på fel än rätt sida om bråddjupet.
Färden går norrut på Carretera Austral genom Lake Districts stora skogar och längs trollska sjöar.
Vi åker buss eller liftar med lastbilar, det är glest mellan båda, och mer än en gång finner vi oss strandade i sömniga samhällen. Människorna tycks lika väderbitna som husen och där tiden inte bara tycks gå långsammare än i övriga världen utan även långsammare än i övriga Sydamerika. Byarna är inte större än att vi ser samma lösdrivande hundar mer än en gång. Ett fint lager damm från grusvägen som förbinder samhället med omvärlden täcker marken.
När vi närmar oss chilenska Patagoniens största stad Coyhaique kantas vår väg av ett plockepinnliknande landskap av fallna och vitnade Lenga. En ogenomtänkt lag gjorde pa 40-talet det mer vinstgivande att bränna än att avverka och förädla skogen och fick här ett enda skogsföretag att ödelägga tre miljoner hektar skog.

Från Chaiten tar vi färjan till Chiloe. På öns östsida breder jordbrukslandskapet ut sig över böljande kullar medan öns vilda stillahavskust fortfarande täcks av tät och året-runt-grön skog. I Parque Nacional Chiloe vandrar vi under regntunga skyar längs Chiloes breda stränder och vaknar till vågorna som dundrar in från Stilla havet och regndropparna som smattrar mot tältduken. Aldrig har väl norsk havregröt kommit bättre till sin rätt.

Återigen korsar jag Anderna till ytterligare en turistmagnet. San Carlos de Bariloche är rikt på indiankultur och trots den flodvåg av europeiska bosättare som tog för sig av landet, tack så mycket, under 1800-talet, lever fortfarande många Mapucheindianer kvar i området. Staden ligger vackert på stranden av Lago Nahuel Huapi omgiven av snöklädda toppar.
Men jag kommer för sent. I mitten av januari går argentinarna på semester och skollediga ungdomar väller in i Bariloche som lämlar på marsch. Att finna billigt boende är lika lätt som att orientera i SJs biljettdjungel.
Att chokladen har urgamla och latinamerikanska anor hjälps inte. De många chokladaffärerna ger mig flashbacks från Disneyland, jag menar Calafate, och jag flyr till närbelägna San Martin los Andes. Även här förekommer skräniga skolklasser men uppmärksamheten avleds en smula av närheten till Volcan Lanin, en 3776 m hög i det närmaste konformad vulkan.
Min bergsguide heter Facundo men kallar sig för Arnold. Som så många andra Latinamerikaner är det svårt att gissa Facundos ålder. Varken hans tandrad, där tänderna tycks inslängda på måfå, eller hans två barn behöver göra honom en dag äldre än mig. Han är 24.
“-I’ll be back” härmar han sin idol och spricker upp i ett leende. Det är den längsta mening Facundo kan på engelska. Men han kan sitt berg och drar sig inte för att släpa skidor till Lanins topp i hopp om några få men ack så eftersträvansvärda stora svängar utför den branta vulkankäglans topp.
Just som jag och Facundo slipat stegjärnen och spänt ett par spikraka Elan på ryggsäcken, kommer beskedet att normalleden stängts efter de senaste dagarnas myckna regnande.

Efter en dryg månad i södra Argentina och Chile har det blivit dags att fortsätta norrut och när jag lämnar Patagonien och Lake District bakom mig för den här gången skyms Volcan Lanin åter av tunga regnmoln. Och efter mer än en morgon med rimfrost på sovsäcken och flera med regnet plaskande på tältet tvingas jag, om än motvilligt, erkänna att centrala Argentinas behagliga klimat har sina fördelar och är just behagligt.
Mendoza är hjärtat i argentinas vindistrikt och även om staden i sig erbjuder få oförglömliga upplevelser utgör den ett välkommet stopp för många. Hit kommer resenärer för att borsta av sig resdammet från såväl Patagonien som norra Argentina.
Trots att såväl sydamerikaner som resenärer ofta tycks överleva på pizza och pasta, så är det nötkött från närbelägna Pampas som ligger Mendozinerna varmast om hjärtat. Serverad på en parillada, ett grillhus, helst blodig och i storlek fotboll. Och grönsaker, vad är det? I Mendoza kan du skölja ner alltsammans med landets bästa viner och avrunda kvällen med en promenad längs stadens många breda avenyer.

På andra sidan Anderna (har jag sagt det förr?) ligger Chiles huvudstad Santiago de Chile. En föga attraktiv storstad med tydlig europeisk prägel. Enda trösten är de glimtar av Anderna som skymtar fram genom smoggen.
Av en ren slump anländer jag till Santiago samma kväll som Chile får sin och Latinamerikas första kvinnliga president. Barnläkaren och socialisten Michelle Bachelet tar hem den avgörande valomgången med betryggande marginal (det räckte inte med mirakelklister på affischerna för Piñera). Myndigheterna har förbjudit försäljning av alkohol under valdagen vilket inte hindrar Santiagos befolkning från att gå man ur huse. Festen tycks aldrig sluta och till slut ger jag upp, sova kan jag göra någon annan dag. Vevandes en Bacheletflagga över huvudet förenar jag mig med hundratusentals chilenare i en enda kollektiv jubeldans och kanske en försmak av den färgsprakande karneval som varje år får hela sydamerika att gunga med i sambatakt men som börjar först om en dryg månad.
I Santiago tvingas jag så kapitulera. För att över huvud taget komma hit har jag tvingats övertala gränspolisen att stämpla insidan av bakre pärmen. Medan jag softar på stranden i Valparaiso budas mitt nya pass från Bolivia till Svenska Ambassaden i Santiago.

På väg tillbaka till Argentina får jag lastbilchauffören att släppa av mig i Punta del Inca. Utöver en säregen och naturlig stenbro överbryggandes Rio Mendoza och en K-märkt järnväg finns lite av intresse i byn. Få stannar längre än för att äta på den sjabbiga vägkrogen. De som stannar längre har nästan utan undantag för avsikt att acklimatisera sig för eller påbörja sin vandring till foten av Sydamerikas högsta berg, Aconcagua, i nationalparken med samma namn. En andfådd upplevelse om man som jag skött acklimatiseringen på Valparaisos stränder som, om någon trodde annat, ligger på just havsnivå.
Omgivningarna i dalgångarna nedanför världens högsta berg utanför Himalaya, och åsynen av bergets respektingivande sydvägg i synnerhet, är storslagna. Men samma känsla av att nackhåren reser sig som man får av att blicka upp mot Patagoniens sylvassa granitpelare vill inte infinna sig.

Via Ernesto “Che” Guevaras barndomsstad Alta Gracia och vidare till Argentinas mest katolska stad Cordoba med en kyrka i varje gathörn fortsätter jag så norrut och landet ändrar karaktär. Den här gången är det inte bara naturen som förändras.
De inhemska stammarna svarade här med än mer eftertryck än andra; tack, men nej tack, till kolonisation. Trots detta var det just här spanjorerna efter hårt motstånd grundade de första städerna i Argentina i mitten av 1500-talet. Städer i vilka de kritvita kolonianska byggnaderna i stor utsträckning står kvar, medan inhemska traditioner är mer påtagliga än på andra platser. Historier från tider innan europeerna anlände har förts vidare från generation till generation och utgör idag ett av ursprungsbefolkningens viktigaste kulturarv.

Norr om Salta närmar jag mig så mitt mål. På väg mot den bolivianska gränsen går det uppför. Saltas subtropiska lågland ger vika för buskbevuxen stäpp, saltsjöar och kaktusar. Landet planar åter ut och jag har nått andernas högplatå.
Jag är framme.

Min resa har tagit mig från det vindpinade Tierra del Fuego, över Patagoniens vidder, genom Lake Districts sömniga samhällen och centrala Argentinas bördiga vindalar för att slutligen klättra till Andernas högplatå och nå La Quaica, två månader och nästan 500 mil efter det att jag lämnade Ushuaia på Sydamerikas sydspets.
Allt till tonerna av naturens egna mästerverk och historiens vingslag. Indianska såväl som koloniala.
På anda sidan en ful betongbro över en uttorkad flodbädd väntar en annan värld. Plötsligt har människor långa svarta flätor och bär sina barn i färgglada tygstycken på ryggen. Åtta av tio bolivianer har indianskt ursprung. Här börjar, menar många, det riktiga Sydamerika.

Tillbaka till Ensam genom Syd- och Centralamerika 2005-2006