Nordkalottenleden m.m. - 2005

NORDKALOTTEN – 2005
Inledning
Efter en, som det kändes, mycket lång väntan sedan förra sommarens fjällvandring, var det så äntligen dags för årets resa. Och som vanligt gjorde jag det tillsammans med Per, min vandringskamrat sedan flera år. Tidigare år har vi upplevt ett flertal olika nationalparker och naturtyper, alltifrån den vilda, karga och otillgängliga naturen i Sarek till den mer lugna naturen med sina hedar och fina vyer i Padjelanta. Däremellan har vi också vandrat i den mer alpina terrängen i Kebnekaise, även om ett toppbesök fortfarande kvarstår på önskelistan. Dessa områden har alla sina respektive skönhet, väl värda ett besök.

Men årets vandring var siktet inställt på än mer ovanlig led, nämligen Nordkalottenleden. Leden är ca 800 km lång och slingrar sig mellan Norge, Sverige, Finland för att slutligen avslutas i Norge. Inför resan försökte vi få fram information om leden, omgivningarna, reseskildringar, ja det mesta helt enkelt. Det visade sig vara tämligen svårt, inte mycket finns nämligen skrivet om en av nordens längsta vandringsleder. Detta faktum gjorde oss än mer nyfikna.

Planerad tur
När vi planerade turen hade vi utmärkt hjälp av det vandringsförslag (Turförslag 3) som finns beskrivet bakom lantmäteriets fjällkarta BD7, Sitasjaure-Ritsem. För den som saknar kartan kan jag kort säga att den sträcker sig mellan Ritsem – Sitasjaure – Hukejaure – Gauteli – Skoaddajavri – Sitashyttene – Pauro –Röysvatn – Vaisaluokta. Vår plan var att gå sträckan fastän på sju istället för nio dagar, ett som det visade det sig i efterhand, alltför optimistiskt antagande. Ett gott råd är att alltid kalkylera med åtminstone en extra dag. I vårt fall var det huvudsakligen vädret som ställde till det, men det är ju inte det enda skälet till förseningar.

Dag 1
För första gången flög vi till Lappland istället för att tillbringa alltför många timmar på tåg. Vi flög upp till Lapland Airport i Gällivare och sov sedan första natten på vandrarhemmet i Gällivare som både ligger nära tågstation och dessutom är ett helt OK vandrarhem, enkelt men funktionellt. Vi delade flygtaxi med Karina och Mattias, ett par från Falun som skulle vandra hela Padjelanta leden under en tiodagars period. När vi anlände till Gällivare stod regnet som spön i backen och taxichauffören upplyste oss glatt om att det minsann inte varit dåligt väder under hela juli månad, två regndagar !?!…,vi blev väl i sanningens namn lite oroade, men å andra sidan finns det ingenstans som vädret ändrar sig så snabbt som just i fjällvärlden.

Järnvägsövergången vid Gällivare station

Dag 2
Dagen började med den ”sista frukosten” inomhus, på ett tag i varje fall. Sedan vidtog den skumpiga, drygt tre timmar långa bussresan mot Ritsem. Pausen vid Kebnats var välbehövlig för benen.
Framme vid Ritsem hade vi avtalat om skjuts den sista biten till Sitasjaure. Vi anlände Sitasjaure tidig eftermiddag och fick en trevlig pratstund med stugvärden.

Sitasjaures stugvärd får en pratstund med vår chaufför

Vi startade vandringen som gick i mycket lättgången terräng med siktet inställt på Hukejaure. Under vandringen såg vi febril aktivitet bland ett flertal samer. Det visade sig att de höll på och samla ihop sina renar för att märka årets kalvar. Efter en knapp mil hittade vi en fin plats där vi slog upp tältet för att njuta av en ljus, ljummen sommarkväll i en vacker fjällvärld. Den första av många.

Dag 3
Idag skulle vi bege oss in på norskt territorium. Målet för dagen var att komma i närheten av Gautelishyttan vid sjön Gautelisvatnet. Vi hade en skön vandring och stannade för en pratstund med stugvärden och hans fru vid Hukejaurestugan, en STF stuga som är väl värd ett besök. Pratstunden visade sig vara ett lyckokast. Vi hade nämligen tänkt följa den markerade leden enligt kartan, men fick tipset att vandra den gamla sträckningen (som fortfarande är markerad med rösen) och går längs den sydvästliga kanten på Huvkjavri och Vanasjavri fram till Ivarsten, tillika nationsgräns, där man via ett inte alltför svårt vad tar sig över och kan ansluta till den ”nya” leden.
Framåt kvällen började dimmolnen att torna upp sig och regnet likaså. Dessutom sjönk temperaturen. Vid Gautelisvatnet mötte vi också ett par svenska killar som provade fiskelyckan med lyckat resultat. De hade fiskat ihop till en härlig middag bestående av färsk röding och harr, mums!

Dag 4
Den fjärde vandringsdagen började av att jag stack ut huvudet och övriga lekamen tidigt på morgonen. Jag kunde knappt tro att det var samma planet vi befann oss på. Jag möttes av regntunga skyar och dimmoln som släpade i marken. Tjockan begränsade sikten till maximalt trettio meter.

Frukosten intogs i dimman

Målet för dagens vandring var hyttan vid Skoaddejavri, ca två mils vandring. Det såg ut att vara en ganska ansträngande vandring som bland annat innebär att vi skulle ta oss över ett pass på ca 1100 meter.
Efter en stadig frukost vandrade vi i dimman. Det kändes nästan surrealistiskt, ungefär som att vi befann oss i någon av Sagan om ringen eller Harry Potter böckerna. Tyvärr missade vi då också många fina vyer på kuppen. Frampå eftermiddagen sjönk temperaturen och när vi gick över passet norr om Gautelifjellet på väg mot Skoaddejavri övergick regnet i snöblandat regn! Dessutom blåste det en del vilket innebar att vantar och mössa kom väl till pass. Trots det saknade jag onekligen rejäla vintervantar.

Stelfrusna och ganska slitna kom vi ändå fram till den norska hyttan och beslöt oss utan vidare diskussioner för att skippa tältet för i kväll och istället njuta av lite härlig norsk stugvärme och torka våra persedlar samt oss själva, icke att förglömma.

Skoaddejavrihyttan med tillhörande utedass

Vi hade turen att få de två sista sängplatserna då ett par norska familjer också hade kommit för att stanna över natten. De hade kommit för att fiska i Skoaddejavri, en sjö bl.a. känd för sina stora Öringar. På kvällen lagade de till en riktig festmåltid och en förföriskt doft spred sig i stugan.

Våra norska vänner njuter av stugvärmen

Vi fick höra av norrmännen att väderprognosen lovade fortsatt kyla och i bästa fall uppehåll. Vi hade blivit förvarnade om att det skulle ligga snö vid Röysvatn, dit vi enligt planerna skulle komma om några dagar. Vi insåg nu att det skulle bli näst intill omöjligt att genomföra vår planerade vandring på den utsatta tiden, mycket beroende på att det dåliga vädret såg ut att fortsätta. Efter diverse funderande och inte minst efter utomordentlig hjälp från Frode som kunde området väl, bestämde vi oss för att ändra på resplanerna och istället vända tillbaka och istället fortsätta norrut i Norge med nytt slutmål, Katterat. Vi får göra ett nytt försök något annat år, helt enkelt.

Dag 5
Vi vaknade tidigt och möttes av en vacker syn utanför stugfönstret, om än något tidigt på säsongen kan tyckas, nysnö.

Lite nysnö skrudade rösena

Efter en härlig frukost kunde vi i torra, värmande kläder vandra tillbaka mot Gautelisvatnet med slutmål Caihnavaggihyttene.
Den första milen var lätt och vacker i och med att dimmolnen behagade skingra sig en smula och tillåta solens strålar att värma i den tiogradiga luften.
Efter en snabb, kall lunch gick vandring via ett 1200 meters pass, sydost om Dulbbot fjället, över ett riktigt kargt månlandskap bestående av klippor ned mot den vackra dalen Caihnavaggí.
Något ömma i fötter och knän efter ett par timmars hoppande på stenblock nådde vi slutligen fram till hyttan, eller rättare sagt hyttorna, för det var två stycken. Vi tittade in och fick bland annat höra av de norrmän som övernattade där att de fångat grov öring vid vårt nästa delmål som är Cunojavri. Jag kände hur adrenalinet steg i ådrorna. Skulle jag äntligen få tackla mitt medhavda flugspö och locka storfisken till hugg på en streamer eller torrfluga?

Mössa och vantar på

Dag 6
Efter en, som vanligt, nollgradig natt iförd mössa, vantar, stumpor m.m. var vi nyfikna på hur dagens vandring skulle te sig. Enligt kartan skulle vi vandra nedåt Caihnavaggi mot Cunovuopmi, ett slättlandskap med mycket vatten och den ståtliga Durmålstinden (1727 m ö h) att vila blicken på i väster.

En vackert slingrande stig ner mot Cunovuopmi

Vandringen gick huvudsakligen längs en slingrande gräsbetäckt stig i lätt terräng. Vi passerade bron över Caihnajohka och behövde bara vada över en annan jokk, Cunojohka, ett vad som dock inte är svårt om man ger sig tid att hitta lämpliga strömfåror där huvudfåran har delat sig.
Innan man når fram till Cunojavrihyttan passeras ytterligare en bro.
Även i dessa bägge hyttor bodde det folk som vi bytte lite information med, huvudsakligen granskning av kartan, ett nöje som i varje fall jag aldrig tröttnar på.
Efter en stadig kvällsmat där vi gick bet på att tömma tallrikarna (?!?!) var tiden mogen för mig att prova fiskelyckan i sjön Cunojavrí.

Oslagbart gott! Operakällaren göre sig icke besvär

Sagt och gjort, jag tacklade på och gjorde några tappra försök. På grund av kraftig blåst blev resultatet rätt klent. (Fin bortförklaring, eller hur?), men jag var i varje fall nöjd att få stå och fiska i sådan fantastisk miljö, något att ta fram från minnet, mörka vinterkvällar.

Dag 7
Efter en, som vanligt, nollgradig natt........, OK ni har hört den förut. Dagens dimhöljda vandring innebar att vi återigen gick mot norr med siktet inställt på Hunddalen. Det visade sig vara en mycket fin vandring, till stora delar i Oallavaggi, som i stor utsträckning går längs med Sealggajohka. Sorgligt nog gick vi p.g.a. molnigheten miste om utsikten, bl.a. ett antal fina toppar på Storsteinsfjellet i väster. Vi vandrade längs med Oallajohka där det här och där dök upp fina små fjällsjöar. Vid lunchdags stannade vi vid en liten sjö där det vakade ihärdigt. Här var det fisk!

Jag kanske ändå skulle få utdelning för mina timmar vid bindstädet hemma och rent av lura några läckerbitar att förgylla lunchen med. Det var dessutom nästintill vindstilla så torrflugefiske var det som gällde. Jag laddade med en Black Gnat, storlek 18 och det dröjde inte många minuter innan huggfesten började. Jag släppte tillbaka flertalet av de rödingar jag fångade och tog bara upp några som vi kunde äta på hård macka med lite salt. En riktig delikatess!

Några rödingar som förgyllde lunchen

Resten av vandringen gick vidare i dalen tills vi nådde Hunddalen där leden svängde kraftigt nedåt, västerut. Just där, vid krönet, har man en magnifik vy över Gahpercohkka, 1477 m.ö.h. och den pyramidala Vahttecohkka, 1494 m.ö.h. Vi hittade också en fin tältplats på en avsats och förberedde oss för den sista dagens vandring med mot Katterat.

Hunddalen med spektakulära toppar i blickfånget

Dag 8
Den sista dagen hade vi tänkt vandra en bit på den bilväg som går till Katterat för att sedan bege oss upp på fjällmark och följa leden på Cubbocohkka. Vi hoppades innerligt att den sista vandringsdagen skulle bjuda på fint väder för omväxlings skull.
Jag kan ju inte säga att vi blev förvånade när vi vaknade av att det smattrade frenetiskt mot tältduken. Regntunga skyar och, som vanligt låga dimmoln, gjorde att vi utan större diskussion beslutade oss för att vandra bilvägen hela vägen ner mot Katterat, ett lite snöpligt slut innan vi så småningom nådde den pampiga stationsbyggnaden i Katterat, en byggnad som under andra världskriget hade en mycket viktig funktion för tyskarna i och med närheten till Narvik.

Stationshuset i Katterat på distans

Efter en kort väntan steg vi på tåget mot Gällivare och fick uppleva en fantastisk resa på en järnväg som lika gärna kunde ha varit någonstans i alperna.
Väl framme i Gällivare kunde vi i lugn och ro slå upp tältet utanför vandrarhemmet och få njuta lite fint väder, för omväxlings skull.

Dag 9
Hemresedag. Då flyget inte gick förrän sent på eftermiddagen hade vi helt plötsligt tid över. Varför inte passa på att utforska Gällivare och Malmberget lite närmare? Oftast passeras ju Gällivare som hastigast av alla fjällvandrare som har siktet inställt på fjällen.
Gruvdriften är ju hela bygdens huvudnäring varför vi beslöt oss för ett besök på Gruvmuseet i Malmberget. Dit tar man sig enklast med lokalbuss från busstationen i Gällivare och det tar ca tjugo minuter. Tyvärr hade vi slarvigt nog glömt att undersöka museets öppettider som visade sig vara mellan 14-16 vardagar, så det bidde lång näsa. Men skam den som ger sig. Ett annat museum är Gällivares hembygdsmuseum som ligger inrymt i en gammal skola endast ett par hundra meter från stationen. Museet är definitivt värt ett besök. Där får man veta mer om kända profiler i Gällivare liksom om Gällivares historia som stad. Gruvnäringen i Malmberget beskrivs också utförligt liksom samekulturen. Vad kunde bättre avrunda denna fjällresa.

Avslutningsvis vill jag säga att det blev en resa som både bjöd på negativa saker som dåligt väder, kyla men också positiva saker som en härlig norsk fjällvärld, trevliga och hjälpsamma norrmän samt inte minst, nya härliga upplevelser och platser som kommer att leva kvar i mitt minne under mörka, kalla vintermånader när drömmen om en ny resa så sakteliga börjar ta form.

Men det bästa av allt med resan var att det var myggfritt!

Vid kamera och tangenter
//Patrik