Nikkaluokta – Katterjåkk, vandring med variation

Det var sommar, sol och varmt, MYCKET varmt…jag som egentligen inte är något stort fan av överdriven värme led helvetets alla kval och såg verkligen fram mot årets ensamtur som skulle gå av stapeln i augusti. Lätt oroande rapporter om 25-gradig värme även långt upp i den svenska fjällvärlden gjorde att jag i all tysthet (hemma är jag i numerärt underläge när jag försöker förklara vinterkylans förträfflighet) önskade mig ett ordentligt väderomslag, just därför ska jag försöka att avstå från att ha alltför bestämda åsikter om vädret i den här berättelsen…

Som ni kanske redan förstått fick jag betydligt mer väderomslag än jag egentligen hade önskat. Augustivädret visade verkligen vad det kunde åstadkomma, en blåsig natt levererades snöblandat regn in genom tältventilationen, resten av dagarna (förutom på slutet) fick jag nöja mig med bara regn. Långa perioder höll sig temperaturen någonstans runt 7–8 grader, jag fick verkligen så jag teg. En tydlig effekt av detta visade sig när jag gick igenom mina foton från turen, väldigt få bilder, ännu färre där jag orkat rigga upp kameran och använda självutlösaren. Bildmaterialet skulle kunna sammanfattas med ”fyra nyanser av grått” plus en och annan selfie där jag försökt klämma fram…någon slags min…

För ovanlighetens skull skulle jag den här gången ta mig från A till B, de senaste turerna har jag annars haft samma start- och slutpunkt för att lättare kunna anpassa turen efter väder, ork med mera. Jag hade därför ägnat mig åt en hel del planering vilken inledningsvis tyvärr grundade sig på en felskrivning(?) i en bok och en fullständigt obegriplig trögtänkthet av mig när jag läste bokens turförslag och inte reagerade på att uppskattad tidsåtgång var densamma för alla de olika exemplen oavsett hur långa de var…

När så tågresa och semesterdagar redan var bokade insåg jag att min tänkta tidsmarginal nog skulle gå åt och dessutom inte skulle medge några större snedsteg. Planens huvuddrag var att gå från Nikkaluokta upp genom Vistasvaggi till Vistasstugan. För att reparera missen från föregående år när jag efter Mårma valde bort Nallo på grund av mycket snö (det var i juni månad) tänkte jag den här gången gå vidare dit och hade sedan tänkt mig att försöka ta mig upp på Sielmatjåkka, vidare genom Sielmavaggi och ner till Tjäktja. Härifrån hade jag tänkt mig en mer social etapp till Alesjaure, fortsätta till Unna Allakas och sedan vidare till Katterjåkk och åka hem därifrån.

Men det skulle väl inte bli några problem, med sådant torrt fint väder, lättvandrat och bra sikt, som sagt…

Tågresan Skövde – Kiruna avlöpte på ett alldeles strålande vis, inga incidenter (i min värld börjar fjällvandringen när man kliver på tåget). Eftersom jag skulle komma fram till Nikkaluokta först vid lunchtid så hade jag för att korta första etappen bokat båttransport upp i Vistasvaggi. Jag knatade ner till båtbryggan där jag möttes av min båtförare med dotter och två hundar som också skulle åka med då jag var ensam passagerare och det fanns gott om plats i båten.

Båtplatsen i Nikkaluokta

Båtfärden var verkligen spektakulär, det otroligt gröna vattnet ringlade sig lugnt fram mellan de vildvuxna stränderna, det liknade inget annat jag sett i fjällen. Det var smått sövande att sitta och gunga fram mellan flodkrökarna med en stor lurvig hund på varje sida. Plötsligt var vi framme, en liten öppning i vassen visade platsen där jag skulle kliva av. Eftersom vandrare som ville åka med båten tillbaka hade hört av sig så behövde jag bara betala hälften av vad jag hade förberett mig på, aldrig fel att spara en slant.

Matroserna ombord spanar

"Welcome to the jungle"

Vädret var inledningsvis hel okej och jag kände för ovanlighetens skull att jag kom in i ett bra tempo redan från början. Kängor, ryggsäck och allt annat satt där de skulle och jag kände mig riktigt erfaren när jag tog första rasten och alla prylar fanns på rätt plats direkt om ni förstår vad jag menar.

Södra Vistasvaggi och nej, jag har ingen aning om vad jag tittar på…försök till ”Hero-shot”

Fram på eftermiddagen mulnade det och det i väderprognosen utlovade regnet började falla, jag fortsatte oförtrutet med målet att komma fram till Vistasstugan och tälta där. Som vanligt när jag är ute ensam gick tiden fortare än jag räknat med, trots att det inte regnade så värst mycket var brallorna vid det här laget fullständigt dyngsura eftersom leden var lätt djungelbetonad med mycket blöt växtlighet som man plöjde fram igenom.

Lummigt på väg mot Vistasstugan

För säkerhets skull fick jag till en liten ”mikrofelnavigering” i höjd med bron över till Unna Reaiddávággi och klafsade en runt i ett kärr en stund innan jag kom på leden igen.

Något bekymrad uppsyn, chokladen piggade dock upp, min kamera valde att ha fokus på Rallarrosen(?) istället…

Jag hade snöat in mig lite på de fina tältplatserna söder om bron vid Vistasstugan så trots att jag var rejält hungrig och tiden gick fortsatte jag ända fram till stugan. Vid åttatiden (tror klockan var ungefär ett när jag klev av båten och började gå) hade jag äntligen fått upp tältet, regnet hade ökat under kvällen och jag hade släpat in alla mina saker i absiden och satt och begrundade de eventuella fördelarna med ett något större tält, ett halvkilo mer utrymme hade varit rätt gött just då. Trots att det kändes frestande att bara slänga i sig en näve jordnötter och krypa ner i sovsäcken så gjorde jag ett ordentligt kvällsmål och försökte hänga upp våta grejer så gott det gick innan det blev läggdags.

Blöta och blötare grejer fyller den ganska lilla absiden

Vassa toppar, matbryderier och en grusbacke

Nästa morgon vaknade jag ganska tidigt och konstaterade att det slutat regna, under natten hade det vräkt på rätt bra och de kläder jag hängt på tork kvällen innan kändes fortfarande lika blöta men kallare. Det fanns ytterligare några tält uppsatta i närheten men jag hade något slags sug efter ensamhet så här i början av turen och tog egentligen ingen kontakt med någon annan i Vistas denna gång, efter att ha slappat en stund plockade jag istället ihop mina prylar och stack iväg upp mot Nallo.

Vägen mot Nallo

Färden upp mot Nallo bjöd inte på några större överraskningar, såg några andra vandrare på håll, några revor i molnen gjorde att jag fick se lite blå himmel vilket lyfte hela upplevelsen ytterligare. För någon som är uppvuxen på slätten mellan Vänern och Vättern är det dessutom en smått omtumlande händelse när branta berg hastigt dyker upp rakt ovanför skallen när molntussarna plötsligt rör sig lite, tror aldrig jag kommer vänja mig vid den sensationen.

Dramatiska vyer

Efter en ganska behaglig vandring nådde jag fram till Nallostugan där den ligger inbäddad mellan höga toppar, förstår verkligen att många anser att det är den vackrast belägna stugan i den svenska fjällvärlden.

Nallostugan inom synhåll

Då jag för en gångs skull var riktigt påläst vadade jag inte för tidigt utan passerade istället stugan och hittade det med skyltar uppmärkta vadet en bit längre uppströms. Framme vid stugan möttes jag av en mycket trevlig stugvärd som välkomnade mig till Nallo och presenterade mig för de andra gästerna. Det var två par som (oberoende av varandra) hade valt Nallostugan som lunchställe. Jag har alltid önskat att jag var mer kunnig/engagerad i att fixa lite roligare mat än de frystorkade rätter jag brukar basera mitt matintag på. Nu satt jag där och åt ur min påse med pasta Bolognese medan de övriga gästerna dukade fram den ena godsaken efter den andra, jag bestämde mig (igen…) för att jag till nästa tur skulle ha med åtminstone något egenkomponerat.

Vädret var inte helt fantastiskt, regnet hängde i luften men jag kände mig hyfsat alert och tänkte att jag åtminstone skulle ta mig uppför ”första steget” mot Sielmavaggi och eventuellt övernatta vid sjön 1081 där jag läst mig till att det skulle finnas riktigt skapliga tältplatser. Innan jag lämnade Nallo uttryckte stugvärden något som nästan, men inte riktigt var oro över att jag ensam skulle gå den vägen i det fuktiga (hala) vädret. Han hade själv kommit den vägen från andra hållet då han vandrade in till Nallo för att inleda sitt stugvärdspass. Han berättade att framför allt den övre branten kunde vara lite vansklig med tyngre packning och halt underlag. Jag tackade för tipsen och lovade att ta det försiktigt. Efter att ha önskat de andra gästerna en fortsatt trevlig vandring (det ena paret skulle ner mot Sälka, hur de andra skulle fortsätta uppfattade jag inte men stötte senare på dem i Katterjåkk i slutet av turen) så packade jag ihop mina prylar och lommade iväg.

Säger adjö till Nallo för den här gången

Efter att ha tagit mig förbi vadet ännu en gång så svängde jag vänster och lämnade Nallo bakom och under mig. Den från Nallo synliga delen av stigningen upp mot Sielmavaggi såg ganska trevlig ut och den bjöd heller inte på några större svårigheter trots att det var ganska blött underlag. Väl uppe vid sjön hade jag en kort överläggning med mig själv, att bestiga Sielmatjåkka vore naturligtvis skoj men jag trodde inte riktigt på någon större väderförändring under natten och utan sikt är det inte lika roligt, dessutom finns ju berget antagligen kvar även nästa år som jag brukar tänka. För övrigt hade jag ju lite sjabblat bort min tidplan redan på planeringsstadiet, alltså fick toppturen utgå den här gången. Jag beslöt mig istället för att försöka ta mig igenom största delen av Sielmavaggi redan samma eftermiddag/kväll och gav mig iväg mot den, iallafall på håll, respektingivande ”väggen” bortanför sjön 1081.

Sjön 1081, skulle ha funkat att tälta där men ville vidare. Uppe till höger, den andra stigningen. Inte så imponerande på bild men den gav mig lite pyssel…

Först såg det ut som om den gynnsammaste vägen borde vara att följa vattendraget men ju närmare jag kom desto osäkrare kände jag mig. Hur fasen hade man tänkt här då? ”Leden” kunde möjligen anas en bit åt höger där den i så fall gjorde en vid vänstersväng upp till en grusig passage mellan två brantare partier (detta stämde något så när överens med hur färdvägen var utritad på kartan). Jag satte av uppför branten som var av den där jobbiga typen med fotbollsstora stenar som inte riktigt duger att ta spjärn emot. När jag kommit upp och började skråa åt vänster längs en hylla som mer var en antydan än något annat så tänkte jag på Nallo-stugvärdens vandring i motsatt riktning, förmodligen med tyngre ryggsäck än vad jag hade. Att krångla sig nedför en brant, lite konvex sluttning som den här är inte roligt när man känner att man inte riktigt har koll på vägen. Undrade om han gick just där, kändes inte som om jag hade hittat bästa alternativet. Efter en del knogande och sick-sackande så började det till sist plana ut och jag kom upp till pasströskeln där miljön i de skildringar jag läst beskrivs som ”karg”, jag säger inte emot, sikten kom och gick litegrann men man fick ändå en bra uppfattning om landskapets storslagenhet.

Högt upp i Sielmavaggi, vy mot öst…

…och mot väst

Kände att min mat- och sovklocka började ringa men brist på vettiga tältplatser gjorde att jag fortsatte ännu en stund, det sluttade på nedför så jag rörde mig ganska snabbt och hittade så småningom en fin gräsplätt precis där Sielmavaggi öppnar sig ner mot Kungsleden, om jag ställde mig upp utanför tältet kunde jag se Tjäktjastugan nedanför. Nu kändes det verkligen som att jag gjort mig förtjänt av både middag och sömn. Jag somnade mätt och belåten men väcktes fram på natten av att det blåste in snöblandat regn i absiden. I ett försök att få saker att torka lite bättre hade jag lämnat en glipa öppen längst uppe vid taket på mitt (Enan)tält, detta fick snabbt justeras men jag noterade att trots vind och regn/snö så kom det inte in något genom ventilationspanelerna i tältändarna, inte heller upplevde jag att det drog kallt, det kändes bara välventilerat - faktiskt. Det finns ju annars möjlighet att stänga till även här med hjälp av tygluckor men detta behövde jag alltså inte testa.

Tältplats med vy mot Kungsleden

Vandring på Kungsleden och "det finns inget dåligt väder..."

Nästa morgon gick jag ner en sväng till Tjäktjastugan trots att det var en liten omväg. Bekantade mig med stugplatsen och passade på att prata med stugvärden. Jag berättade att hennes kollega i Nallo varit lite bekymrad över mitt vägval och bad henne, om tillfälle skulle uppstå, meddela att allt gått bra.

Besök i Tjäktjastugan

Från Tjäktja mot Alesjaure sluttar det ju lite behagligt utför och jag trivdes ganska bra med situationen. Efter ett tag såg jag en kille som en stund innan vi skulle ha mötts lämnade leden och vek av upp mot Sielmavaggi (gissar jag, finns ju inte så mycket annat åt det hållet just där). Funderade på om jag skulle snedda iväg lite och försöka genskjuta honom och höra hur han planerat passövergången och kanske få dela med mig av min upplevelse kvällen innan. Han höll dock ett så högt tempo så jag insåg att jag inte skulle hinna fram utan att ge mig på en smärre språngmarsch och det hade jag inte någon lust med.

I grått väder som bjöd på en och annan regnskur vandrade jag Kungsleden fram, tycker kontrasten att komma från oledat till mer frekventerade leder alltid är lika intressant och uppfriskande.

Lite regn och dimma men en ganska behaglig vandring mot Alesjaure

Stannade då och då till och bytte ett par ord med de jag mötte, just utefter Kungsleden känns det verkligen att variationen på de man träffar är jättestor med avseende på ålder, kön, nationalitet, erfarenhet och sammansättning av sällskapen, fantastiskt kul.

Alesjaure nästa

Vid Alesjaure handlade jag kaffe och fikabröd, dessutom en burk cola som jag tänkte ha till lunchen/middagen (vad som är vad tenderar ibland att flyta ihop lite grann när jag är ute på tur). När det var dags för mat var det så kallt och ruggigt att jag inte kände för en iskall cola så jag slängde ner den ryggsäcken och tänkte ta den senare, det slutade med att jag bar på den resten av turen (lättpackarna därute må rysa av obehag men jag tyckte allt att smaken när jag till slut drack den förhöjdes av mödan jag lagt ner på att bära omkring den).

Efter att jag lämnat Alesjaurestugorna vid halvsextiden och svängt av mot Unna Allakas sprack det faktiskt upp litegrann och jag bjöds på en fantastisk utsikt ner mot Alisjávri medan jag knogade på uppåt, sedan blev det grått, på riktigt, trots att kroppen funkade fick jag lite mental soppatorsk.

Lite trött men en gnutta sol och fin utsikt mot Alisjávri piggade upp

Jag hade i vanlig ordning inte någon jätteklar idé om var jag skulle stanna för natten och när vädret bröt ihop fullständigt kontrade jag med att bara köra ner huvudet mellan axlarna och gå vidare (det här är något som typiskt inträffar när jag går på markerade leder, ”det är ju bara att följa stigen”). Drog mig till minnes att det ungefär där jag befann mig skulle finnas ”tältplatser med fantastisk utsikt som dock kunde vara lite blåsiga”, i den iskalla motvinden som levererade skyfall i ansiktet på mig såg jag inte mycket till utsikt. Jag såg senare ett långt ”tidsglapp” när jag tittade igenom mina bilder från turen och insåg att det gick några timmar på ren autopilot. Tyvärr medförde detta att jag inte kom mig för att få på mig regnbyxorna när regnet ökade, jackan hade jag i alla fall tagit på mig och när en rännil med iskallt vatten började leta sig ner utefter ryggen (jag pallar inte att ha luvan uppdragen, jag kokar över…) insåg jag hur blött allt var. Jag hade i alla fall fått på mig ett merinounderställ och i ösregnet tänkte jag på att ”ullen behåller sin värmande förmåga även i vått tillstånd” och noterade att det tycktes stämma, skönt. Men även den finaste Merinoull tappar till slut tålamodet med bärare som inte har förstånd att ta på sig regnkläder, mina långkallingar visade detta genom att leda ner generösa mängder regnvatten i kängorna där även strumporna fick visa att de ”behåller sin värmande förmåga även i vått tillstånd” en stund. Till sist var det bara fråga om att hitta en acceptabel tältplats innan det blev för mörkt och fötterna så våta att de skulle ta stryk på allvar.

Fjällvandring är alltid roligt, personen på bilden har nästan ingenting med berättelsen i övrigt att göra…

Vid det här laget hade jag tagit mig över passet och kommit ner till sjön 1035 där det fanns ett par fina gräsplättar som inte lutade alltför mycket, där blev det kväll illa kvickt och tältet fylldes ännu en gång av mer eller mindre dyngsura kläder.

Det franska köket, det låter i huvudet, fjällstuga, gruva och vad

När jag vaknade på morgonen och började göra mig redo för avfärd såg jag ett tält lite längre bort som jag inte observerat kvällen innan. Tältets ägare höll precis som jag på att packa ihop, han var på väg i motsatt riktning och när han passerade min tältplats stannade han till och förhörde sig om vägen till Alesjaure. Sedan sade han något annat som jag inte riktigt förstod, han var gissningsvis fransman och pratade något om ”gas”. Jag trodde han hade problem med gasen och jag erbjöd honom min extraflaska men då vinkade han avvärjande och förklarade att ”no, no, no, Primus gas is OK”. Vi skildes åt och fortsatte åt var sitt håll, efter en timme eller två fattade jag plötsligt vad han hade försökt säga, hans kök hade pajat! Han hade försökt tugga i sig en påse frystorkat blandat med kallvatten och här går jag med ett extra Pocket Rocket i ryggan! Fasen också, varför är man så trög ibland? Jag kunde ju räddat hans dag eller hela hans tur förresten, och vad bra man själv skulle ha mått om man kunnat hjälpa någon på det sättet. Allt det här fick jag senare bekräftat av stugvärden vid Unna Allakas där fransmannen (jag väljer att kalla honom det…) hade stannat dagen innan och lagat mat i brist på fungerande kök.

Tittar tillbaka mot nattens tältplats, någonstans i branten kämpar en kille utan kök uppåt

Dagens etapp skulle ta mig mot Unna Allakas och den inledande sträckan över Snárapláhku bjöd på väldigt fin vandring i en annorlunda miljö, högplatån (kan man kalla den för det?) liknade inget annat jag sett i svenska fjäll och vädret var riktigt fint, om än blåsigt och ganska kallt. Jag hade surrat fast kläder kors och tvärs över hela ryggsäcken för att de skulle kunna torka lite så jag kände mig som en vandrande mellandagsrea men det funkade faktiskt.

Inte särskilt kuperat på väg över Snárapláhku

Brukar ni höra musik i huvudet när ni är ute på tur? Det gör jag, eftersom jag aldrig har fattat det där med att lyssna på musik medan jag går (jag har f.ö. så ynkligt små öron att det ändå inte finns några lurar som passar…) återstår alltså bara att sjunga själv, något jag inte heller behärskar men när en låt bara vägrar lämna skallen är det väl bara att ta ton och hoppas att man inte skrämmer några djur. Soundtracket till just den är vandringen bestod i huvudsak av två låtar (lite enformigt på en femdagars vandring), ”Why does it always rain on me” med Travis (fullt logiskt med tanke på vädret) och det sorgligt underskattade Melodifestivalbidraget från 2008, ”Ingen mår så bra som jag” med Sebastian Fronda (min skojfriska hjärna var nog lite ironisk i valet av låt). Passande fulväderslåtar som sagt, dock undrade nog de två tyska ungdomarna jag mötte varför jag gick och skrek: ”INGEN MÅR SÅ BRA SOM JAG!” i ösregnet på väg från Alesjaure, låten har skämt åsido en väldigt tänkvärd text om hur vi hela tiden stressar för att hinna med allt, den gör sig egentligen rätt bra i en stressfri fjällmiljö. Förutom dessa låtar har jag ett par som av någon anledning alltid finns med mig oavsett plats, aktivitet eller årstid, ”I am the law” med Anthrax och, irriterande nog, ”Jingle bells…”.

Slutklämmen till Unna Allakas, utsikt mot Norge

Framme i Unna Allakas tog jag tillfället i akt att torka kläder och äta lunchen inomhus sittandes på en stol – lyx! Det fanns en del information om stugans spännande historia under andra världskriget där den ingick i de allierades ”Operation Sepals”. Förutom jag så var det inga andra gäster men jag samtalade lite med stugvärden och fick som sagt bekräftat min misstanke om ”fransmannens” kökshaveri och även lite tips för min fortsatta vandring mot Katterjåkk. I ett om inte soligt men ändå helt okej väder tackade jag för mig och fortsatte min vandring.

Stugan vid Unna Allakas, vackert placerad

Lyxig lunchplats

Strax efter Unna Allakas mötte jag en annan “Utsidare”, vi hade fått lite kontakt på Utsidans forum när vi diskuterade vadet vid Vallfojåkka och insåg att vi skulle åka norrut med samma tåg men han skulle gå i motsatt riktning. Han berättade att han hade forcerat vadet med sitt vandringssällskap (hunden) på axlarna, det lät ju intressant för mig som har (ibland kanske något överdrivet) stor respekt för vad, särskilt när jag är ensam.

Blev sugen på lite industrihistoria (tror faktiskt jag höll kameran ganska rakt, stolpen lutade en hel del…)

Landskapet var fortsatt väldigt vackert med massa sjöar inbäddade mellan små bergknallar. Efter hand blev det mera kargt när jag fortsatte uppåt och jag tog en sväng förbi gruvan vid Sjangeli dit jag kom vid femtiden på eftermiddagen. Det kändes lite vemodigt att gå runt bland de gamla övergivna byggnaderna och fundera på vilket oerhört slit som lagts ner för att kunna bedriva gruvdrift på den platsen.

Utsikt över gruvområdet

En av de mer intakta byggnaderna vid Sjangeli

Jag närmade mig nu vadet vid Vallfojåkka, jag hade bökat ner mig ordentligt på Utsidans forum för att få tips om hur jag skulle gå, resultatet blev att jag inte alls hade kunnat bestämma mig för vilket alternativ som passade mig bäst… Det första alternativet som kom inom synhåll var att vada nedanför rastskyddet där jåkken breder ut sig, själva vadet verkade förvisso enkelt men att sedan följa nordsidan av Valffojávri såg riktigt tråkigt ut från min utsiktspunkt, tyckte sluttningen såg ganska brant ut ända ner till vattnet på många ställen, alltså, fortsätt till alternativ två, vinterleden.

På väg mot vad, Válffojávrits västra strand.

När jag närmade mig gjorde sig min inbyggda tveksamhet inför vad påmind och jag valde bort även detta ganska omgående, en rejäl ström rakt ut i sjön kunde kvitta. Det tredje alternativet var det som förmodligen är ”normalvägen”, här blev jag antagligen onödigt feg men klockan närmade sig åtta, orken började tryta (dubbelfel av mig att vada i det läget alltså…) och den där sluttande hällen rakt ner i strömfåran verkade skitsvår att både ta sig ner för på ett ordnat sätt och troligen riktigt krånglig att komma tillbaka upp på om något skulle skita sig, jag var ju trots allt ensam, hade inte sett en människa de senaste timmarna. Alltså, fjärde (och sista) alternativet fick det bli. En riktigt tråkig promenad på ett par kilometer runt vattnet tog mig till det ställe där både alternativ och ursäkter var slut, nu skulle jag över! Efter minutiösa förberedelser med rekande, avtagande av strumpor, urtagande av sulor och påtagande av regnbyxor vågade jag mig försiktigt ut i vattnet och knallade över det beskedliga vattendraget som inte nådde över mina höga kängor ens…tur att ingen såg mig. Jag hade fått på mig alla grejer igen när jag insåg att det var ytterligare en passage som skulle klaras av innan jag var över, här räckte det som tur var med ett par rejäla kliv.

Blickar tillbaka mot det inte alls märkvärdiga vadet

Så var jag då över, med facit i hand hade jag nog kunnat göra det mycket enklare och snabbare (men som sagt, ensam valde jag att ta det säkra före det osäkra (kunde ju för all del övernattat och sett om det var mindre vatten på morgonen men jag hade fått för mig att jag skulle över innan kvällen).

Slänger in en liten utrustningsdetalj, vädret under turen gjorde inte att kravet på solglasögon var särskilt stort men om ni inte har använt polariserande solglasögon vid vadning – prova det, man ser verkligen var man sätter fötterna.

Prioritet var nu att hitta en plats för natten, jag hade tur och stötte på en fantastisk liten gräsplätt bland klipphällarna direkt efter den första stigningen norr om sjön.

Bohuslän? Jag ser ljuset och besöker Norge

Nästa morgon blev det lite sovmorgon eftersom vädret kändes lite bättre och jag riktigt kände hur tält och upphängda kläder torkade i morgonsolen, dessutom hade jag nu nästan två hela dagar på mig upp till Katterjåkk vilket kändes ganska lugnt. Klockan var runt elva när jag till slut masade mig iväg från min överraskande fina tältplats, ganska snart stötte jag på en mycket trevlig dansk gentleman som var på väg i motsatt riktning, han förhörde sig lite om det för honom stundande vadet och jag fick lite information om sträckan jag hade framför mig. Vädret blev nu bättre än det varit tidigare under turen och jag förundrades av det märkliga landskapet med klippor som mer än något annat påminde om Bohuslän. Det hade ju några veckor tidigare varit värmebölja även i fjällen och jag tänkte att det var nästan tur att man inte var här då, den ena kristallklara poolen efter den andra dök upp utefter leden och jag hade behövt en vecka på mig för att hinna bada i alla…

Annan karaktär på landskapet, sjön 1020 i Dossagemvággi

Solskenet och den spännande leden som ringlade sig fram mellan klippformationerna fick verkligen energin att återvända och överraskande möten med andra vandrare (på så sätt att man knappt hann se de mötande förrän de dök upp bakom en krök) livade också upp tillvaron. Vid Stuor-Kärpels rastskydd blev det lite matlagning och torkande av blöta saker i solskenet.

Framme vid Stuor-Kärpel

När jag efter en ganska lång paus återupptog min färd norrut kände jag mig ganska nöjd med livet i största allmänhet och gick och dagdrömde litegrann. Fascinerande hur man tänker på de där små detaljerna, till exempel att stigen plötsligt bara blir hälften så tydlig för att en liten bit senare ”komma tillbaka” och när man vänder sig om ser man platsen där vandrare som kommer från andra hållet uppenbarligen väljer en annan sträckning en kort bit. Flummigt, ja kanske, men det är sådana där små detaljer som man inte skulle lägga märke till i vanliga fall, än mindre tankemässigt dröja sig kvar vid någon längre stund…

Ja, ungefär så gick jag och funderade en stund när jag sprang på två finska damer som letade lämplig tältplats, jag tipsade om några gräsplättar strax söder om Stuor-Kärpel som såg helt fantastiska ut men som tyvärr passerades lite tidigt på dagen för att passa mig.

Nu när jag väckts upp från mitt meditativa tillstånd tyckte jag att det började bli dags att ta chansen att krångla till saker och ting lite innan jag var framme i Katterjåkk. Jag hade läst att leden dragits om precis innan Gátterjávri men att den gamla sträckningen erbjöd ”spännande vandring på en smal hylla högt ovanför jåkken”, omöjligt att motstå tyckte jag. Vad jag förstod hade leden dragits om eftersom det var lite för smalt och olycksrisken var för stor, i efterhand hörde jag att leden tydligen hade rasat bort på ett par ställen. Det senare tycktes stämma rätt bra där jag kämpade i grus och bland nedrasade stenar, leden var inte direkt ”familjevänlig” bitvis men väl förbi det värsta var det en väldigt trevlig och vacker vandring fram till Gátterjávris södra strand.

En titt bakåt mot den nedrasade(?) delen av den gamla leden

Denna vandring blev även en utlandsresa, skönt att vara hemma igen...

Efter att ha strosat en stund längs stranden bestämde jag mig för en trevlig plats där jag reste tältet och gjorde mig redo för vandringens sista natt, jag bjöds på vackra vyer när solen gick ner på andra sidan sjön, någonstans i Norge.

Turens sista tältplats vid Gátterjávri

Rätt nöjd efter kvällsmaten

Hilleberg Enan har även torkrum där man till exempel kan hänga strumpor på tork.

Kikade lite på kartan och konstaterade belåtet att jag skulle behöva försova mig rejält för att lyckas missa tåget som skulle följande eftermiddag, det borde bli en lugn och behaglig vandring ner till Katterjåkk där jag tänkt försöka hitta en dusch och något ätbart.

Att runda av och börja runda till sig igen

Jaha, fint väder det blev nu då, när det bara är några kilometer kvar av turen…Svenska Fjällklubbens stuga skymtar mitt i bilden.

Sista dagen bjöd på sol redan på morgonen och jag gjorde mig i sakta mak redo för sista etappen. Vid halv elva ungefär kom jag iväg, medlut och solsken gjorde att vandringen kändes mycket lätt, min numera beresta colaburk kluckade muntert i ryggsäcken och jag såg fram emot att få påbörja resan hem till familjen igen. Strax innan Katterjåkk fick jag en fantastisk vy in i Vássevággi och bokade där och då in nästa års vandring i huvudet, hade väl ingen destination klar för mig då men i skrivande stund närmar sig turen och då jag inte kommit mig för att planera något detaljerat blir det Abisko – Abisko under en vecka i augusti, får se var jag hamnar…

Vacker vy, för tankarna till kommande utflykter

När jag nådde Katterjåkk turiststation hittade jag först inte någon att prata med men efter en stund hittade jag en mycket trevlig och hjälpsam platschef som för en närmast symbolisk summa lät mig nyttja den nybyggda dusch-bastu-relax-byggnaden (bastun startades tyvärr inte förrän senare på eftermiddagen men en varm dusch räckte ganska långt just då). Ren och fin och med rena (och torra) kläder promenerade jag ner till byn för att spåra upp något att äta, att ”Ebbes Kök” hade lunchbuffé bestående av korv och mos med gurkmajonäs var liksom pricken över i. Efter att ha provianterat lite i mataffären gick jag tillbaka till turiststationen, slappade en stund med en bok för att sedan borda tåget som skulle ta mig hem.

Kontakt med civilisationen igen, ganska nöjd…

…och bättre skulle det bli…

Vandringen hade tagit mig genom de mest skiftande landskap man kan tänka sig, först Vistasvaggis deltalandskap med sitt gröna vatten och lummiga stränder. Sedan den blöta ”djungeln” upp till Vistasstugan följt av den dramatiska Stuor Reaidavaggi till Nallostugan. Efter den karga och småspännande biten genom Sielmavaggi följde en lättvandrad och betydligt mer befolkad sträcka från Tjäktja till Alesjaure. Efter delen från Alesjaure till Unna Allakas (som jag inte såg så mycket av…) följde så den ”Bohuslänska” biten upp till Katterjåkk.

Det här var en rutt som jag varmt kan rekommendera och vissa delar skulle jag gärna vandra igen men då gärna med lite bättre sikt.

Ha det bra alla, over and out.

/Johan