Min andra vandring genom Sarek - Del 1

Min andra ensamvandring skulle egentligen leda från öst till väst genom Sarek: från Saltoluokta längs Pietsaure, över Guhkesvákkjåhkå, Skarja, Guophervágge till Padjelantaleden nånstans vid de tre broarna över Vuojatädno. Så skulle ja vandra nya vägar i Sarek och slippa gå samma delar av Kungsleden och Padjelantaleden som i fjol.
Genom Rapadalen skulle jag vandra i alla fall någon gång men inte nu, inte under min andra ensamvandring. Rapadalen kunde dock vara en möjlighet om förutsättningar skulle bli bra.
Väderleksprognosen var mycket bra och när jag var framme i Saltoluokta kände jag mig tillräckligt pigg så jag bestämde att gå genom Rapadalen.
Jag bestämde mig att vandra mot Aktse, svänger till höger mot Skierffe, vidare ovanpå Rapadalen, neråt i Rapadalens skog, över Snávvávágge till Skarja och vidare genom Guophervágge till Treparksmötet.
Guophervágge blev det inte. Men det är en längre historia.
Men redan på första sidan kan jag avslöja att det var en av de finaste vandringarna jag gjorde hittills. Och en av de mest krävande.  

Dag 1 (29/8 2013) Kungsleden från Saltoluokta till Sitojaure 

Första dagsetappen ledder som i fjol från Fjällstation Saltoluokta till Sitojaure längs Kungsleden. Hela Fjärdvägen var dock inte den samma eftersom jag denna gång gick på rätta leden. (Jag hittade stället där jag drömmande gick vilse förra året: det var i en liten ravin i början av Kungsleden.) Och vädret var mycket bättre så att jag såg trakten med nya ögon.
Uppåt från Salto hälsade ett svenskt par som åt lunch. De hörde mig redan länge eftersom jag kände mig ensam och pustade högt och hostade.

Uppe i fjället var det härliga utsikter med spännande ljus över fjällen mot Pietsaure och Sluggá i bakgrunden.
Raststugan Autsutjvagge var inget mysigt ställe. I stugan fanns det skräp och sopor och ute avriven videsnår bredvid slarviga eldstäder.
Ungefär på halva vägen mellan Raststugan och Sitojaure sprang en ung man förbi. Vi pratate lite men jag kände att han ville gå snabbare. Han var också på väg till Rapadalen och jag trodde att jag skulle träffa honom ändå i Sitojaurestugan igen.
Jag var framme vid Sitojaurestugan ungefär halv sex. Det fanns få gäster i stugan så att jag fick ett enkelrum.
I stugan var en gäng av tre svenska kvinnor och ett par. Frun var tvåsprakig eftersom hon kom från Tyskland men hade bott trettio år i Sverige.
Sen kom det paret som hörde mig pusta och hosta uppåt i fjällen. Men den unga mannen som nästan sprang genom fjällen var inte i stugan. Tydligen var han redan bakom sjön och på väg mot Aktse.
Kvinnliga stugvärden har ett tyskt efternamn eftersom hennes farfar härstammade från Dresden. Hon hade varit några gånger i Dresden men pratade inte tyska. Vilken tur, så jag kunde träna lite svenska.  

Dag 2 (30/8 2013) Från Sitojaure till Nammásjåhkå

Redan igår kväll hade svenska paret och jag beställt en båtfärd över Sitojaure. Det var tur att jag inte bestämde mig för att ro själv eftersom det bara fanns en roddbåt vid Kungsledens brygga. Tre gånger 3,5 km skulle jag dock inte ro.
Vid bryggan träffade jag den unga mannen som körde mig i fjol till Rinim. Jag hälsade med “Raus aus dem Boot” och han kom ihåg. Hans son var också där och log lite blygt bakom fars rygg.
Erik Ivar Kallok körde oss över sjön. Mitt på sjön stannade han, ställde sig i båten och talade med oss. Jag förstod inte så mycket men det lät som om han bannade över turister som vandrar den där vägen till Rapadalen som jag bestämde mig för. Han pratade om olyckor och vandrare som ringde i nöd och avhämtades av Lennart (mannen som åker båt på Laidaure). Han visade mig på kartan ungefär en alternativ väg. Om jag hade tagit den där vägen snett över Njuntjes-fjällen skulle jag varit tvungen att göra en avstickare för att nå Skierffe. Men dagens vandringsetapp skulle inte vara så krävande.

Vid Svijnnes brygga stannade det svenska paret en stund och jag följde Kungsleden. Först går leden genom gles björksog. Över skogsgränsen finns det en lite krävande brant del men efter den är man snart på höjdpunkten mellan Sitojaure och Laidaure.
På höjdpunkten svängde jag till höger och höll höjden. Mycket lättvandrad mark. Vida vyer över Laidaure och Tjaktajaure. Tjahkelij dyker upp. Och efter en sväng runt Doaresoajvve ser man för första gången Skierffe.
Efter sänkan söder om offerplatsen nådde jag stigen till Skierffe och följde den uppåt.
Vid ett litet vattendrag i närheten av Skierffesadeln rastade jag. Det fanns flera människor här i området. Jag pratade lite med en tysk vandrare. Han bar många renhorn på ryggsäcken. Han kom från Ritsem men hade gått flera dagar på samma sträcka som jag hade planerat. Vi kom överens att det var bra att han inte hittade några älghorn eftersom det vore ännu svårare att bära.
På sadeln lämnade jag ryggsäcken och vandrade upp på Skierffe. Det största intrycket fick jag just när jag kom upp på toppen och Rapadalen dök upp några hundra höjdmeter ner under mig.
Jag stannade en lång stund där. Kröp på magen för att titta sjuhundra meter ner till dalbotten.
Det var ett ungt tyskt par på toppen. Jag undrade om man kunde fotografera utsikten. Kvinnan svarade nej, den passar inte på bilden. Men det tycker inte jag.

.

Jag hämtade ryggsäcken från sadeln och vandrade vidare österut över ängar med en liten bäck som rann genom en sänka. Här skulle jag resa upp tältet. Men klockan var inte så mycket och vid början av vandringen är jag alltid lite rädd att jag inte ska klara tidsplaneringen. Visst har jag en dag kvar för vad som helst men bara en dag och jag har planerat ganska långa dagsetapper.

Passet mellan Ridok och Suorkitjåhkå var bra synligt och enligt kartan bara tre kilometer bort härifrån. Det skulle jag lätt orka redan idag. Nånstans i huvudet hade ja känslan att jag borde stiga åtminstone hundra höjdmeter upp efter sänkan men den trötta kroppen lyssnade inte på huvudet. Det räcker säkert till om jag håller höjden och siktar rakt fram till passet. Men det räckte inte alls.
Det blev brantare och brantare, björkskogen glimtade nere i dalen. Jag hade känslan att jag inte alls fick ta av ryggsäcken eftersom den säkert skulle rulla åtminstone trehundra meter neråt i skogen och vore borta. Passet såg jag inte heller mer, det var nånstans bakom ett stup som dök upp istället.

Jag klämde ryggsäcken och mig bakom en stor sten och pustade ut. Det var mycket krävande. Men enligt kartan skulle det inte blir ännu brantare. Om jag orkade det hit skulle jag orka de sista få hundra meter till passet också.
Men det blev ännu brantare. Det fattade jag efter jag följde en smal stig som slutade alldeles i bergväggan. Tydligen var det dock en renstig. Jag stod på en smal hylla och kände att jag inte kan vränga mig. Ryggsäcken hejdade mig. Till höger fanns det den nästan lodrätta bergväggen och till vänster gick det två och halv meter neråt till botten. Men botten och botten, det var den som man inte tänker anförtro ryggsäcken efersom den rullar trehundra meter neråt. Inte heller att tänka på att kastar ner ryggsäcken och hoppa efter. Inte alls vandringstaven tänkte jag kasta ner för att få bägge händerna fria.
Ingen panik.
Jag behövde händerna fria. Siktade med staven mot en större sten på botten och kastade. Staven klämde bakom stenen fast och stannade kvar. Jag drog mig mot väggen, gick på knän med händerna i bergsprickor och gled på magen nedåt. Med ryggsäcken på. När jag hängde med utsträckta armar vid hyllan var det ungefär en halv meter kvar. Men det fanns bergsprickor under hyllan för att hålla sig fast med fingrar.

På botten klämde jag mig och ryggsäcken bakom stenen där staven redan klämde och tvekade. Så fel hade jag hittills inte navigerat.
Det var nästan kväll. Här kunde jag inte tälta. Vidare gick det inte och tillbacka orkade jag inte hellre. Jag bestämde mig snabbt: Jag ska stiga neråt till en glänta vid Nammásjjåhkå som jag såg från här ovan.
Det blev trehundra höjdmeter avstigning. Efter några höjdmeter hörde jag röster. Tyska igen. Ett par kom från det håll åt jag ville gå. Mannen framtill. Jag kände förhoppning att jag dock gick inte alldeles fel.
Jag tappade förhoppning när jag frågade mannen “Hej, varifrån kommer ni?” och han svarade “Från Heidelberg”. Men uppmuntrande var svaret dock. Sen pratade vi lite mer allvarligt. De vandrade från Alep Vássjájågåsj och hade lika fel navigerat som jag. Bara åt motsatt håll. De bestyrkade mitt beslut att stiga ner till gläntan. Vägen som de gick var för farlig. De själv skulle gå vidare till sänkan framför Skierffes sadel.
Avstigningens sista delen genom grov björkurskog. Gläntan var som förväntad fuktig, en slags källområde. Men för mitt lilla tält hittade jag ett torrt ställe.
Medan jag var säker under avstigningen att jag söker skogstigen genom Rapadalen för att fortsätta vandringen i morgon, behövde det bara några vilotimmar i tältet för att ändra beslutet. Jag skulle krypa uppåt igen till passet i morgon. Jag ska inte vandra två dagar genom skogen utan vill stiga upp för att titta över Rapadalen.
Tältet stod ganska snett, kondensvatten droppade från yttertältet men jag sov mycket bra.
Emot förväntan fanns det till och med nätteckningen med Telia här. Jag ringde hem och föklarade att allting var bra.

Dag 3 (31/8 2013) Från Nammásjåhkå till Lulep Vássjájågåsj

En fin morgon med solsken över trädtopparna. Vid tältet var det lite fuktigt. Jag lagade frukost och packade ihop.
Först vadade jag genom Nammásjjåhkå alldeles bredvid tältplatsen. Sen gick det genom björkskogen, över en snårig glänta och sen uppåt. Steg för steg. Raster på alla stenar som bjöd på. Efter ungefär en och en halv timme var jag framme på passet. Inget problem men mycket krävande.

På väg uppåt såg jag att det var nästan omöjligt att gå dit vart jag siktade igår. Nammásjjåhkå brusar där i en djup ravin med ett väldigt vattenfall. Jag undrade var paret från Heidelberg korsade ravinen.
Bäcken uppifrån Suokitjåhkkå och Buovgajågåsj behövde ingen vad. Första bäcken rinner i en enkelt stenbedd och andra bäcken i en ravin. Men det finns ställen där man kan lätt korsa den.
Sen gällde det bara hålla höjden och sikta mot passet mellan 1112 och 1274 sydöster om Rådnik.

Efter passet har man första gången den berömda vyn längs Rapadalen mellan Bielloriehpe och Skårki. En stor renflock betade med denna imponerande utsikt.

Vid Lulep Vássjájågåsj slog jag lägret. Där finns det en liten ravinvägg med ett ljuvligt vattenfall. Solen sken då och då. Jag lagade middag utanför tältet. Det vill säga jag kokade vatten och hällde det i en påse med frystorkad mat.
Trotts att det var en kort vandringsetapp kände jag mig trög och sliten. Den krävande morgon-uppstigningen satt kvar i kroppen.