Med kajak sju fjällsjöar runt

 

 

 

Hur tar man sig egentligen fram med kajak på fjällsjöar på bästa sätt ? Vilken utrustning är lämpligast när man går mellan sjöar och förbi forsar i obanad fjällterräng på en långtur? Efter ett antal provturer hade vi fått klarhet och var redo för eldprovet som utfördes i svenska och norska fjällsjöar med vacker natur som delvis visade sig vara nationalpark. Den tre dagar långa turen utgick från mellersta Jämtland och vi kom tillbaka till startplatsen utan att blöta paddeln två gånger i samma vatten. Det här är berättelsen om en fjällpaddlingstur som de flesta kan klara av med passande utrustning och vissa förberedelser.

 

 

Rekognosering

Det började med att vi på min särbo Solveigs initiativ, under sommaren 2008 tog våra havskajaker på biltaket och åkte tio mil norrut från Vik utanför Åre. Vi paddlade under några riktigt varma och fina sommardagar sjöarna Torrön (jo, den heter faktiskt så) och Holdern.

  

 

 

Utforskning av Binnans utlopp i sjön Torrön. Ett magiskt ställe!    



Jag blev snabbt betagen av området som ligger vid vägs ände vid riksgränsen mot Norge. Efter hemkomsten från kajakturen satte vi oss att studera fjällkartor för att se vad det fanns för fler turer som kunde göras i området. Vi såg några tänkbara paddlingar men vi fastnade för en tur på huvudsakligen norska sjöar med utgångspunkt från Holdern. Stället lockade med ett stort antal sjöar, bäckar och älvar i ett väglöst lågfjällsområde. 
     En extra bonus var att man verkade kunna göra en rundtur och komma tillbaka till startplatsen utan att paddla samma vatten två gånger. Upptäckarfebern började stiga i kroppen. Turen bedömdes ta 2-3 dagar i anspråk och några frågor inställde sig: Hur jobbig är höjdskillnaden 67 meter mellan högsta och lägsta punkt? Var bäckarna mellan sjöarna paddlingsbara och hur mycket dragande av kajaker över land skulle det bli? Ska man göra turen med- eller motsols? Intressanta frågor som man med kartan till hjälp gärna tar god tid på sig att bena ut. 

 

Kajakturen planerades att passera en riksgräns och genom sju fjällsjöar vid namn  Holdern, Skjelbreiden, Grönningen,  Langvatnet, Raudtjörna,  Angeltjörna och Jävsjön.

Vi diskuterade planerna med kamraten Bengtsson som är en inbiten fiske- och kartnörd med fritidshus i Jämtland. Han kände redan till området och insåg vilken fin tur det skulle kunna bli. Efter några dagar plingade det till i mejlboxen. Bengtsson hade varit ute på nätet och ”fiskat” och fått napp hos två norrmän som faktiskt hade gjort exakt denna tur både år 2002 och 2005 och lagt ut en berättelse på Internet: 

http://www.kanokajakksiden.info/

 

Jag blev till att börja med lite snopen och något besviken. Vi skulle alltså inte bli först! Egentligen är det en helt omotiverad reaktion men man rår inte över känslorna. Efter lite eftertanke insåg jag att även Sydpolen och Takla Makan redan är upptäckta och kartlagda, varför skulle då inte den här turen ha gjorts tidigare?

     När känslosvallet lagt sig kunde den norska berättelsen med ökande intresse studeras igen. Fast det kändes underligt att på förhand läsa om precis den paddelrutt man planerat och trott sig vara ensam om. Ändå gav det inspiration och jag kände mig nu ännu mer taggad och började fundera närmare på hur just vår tur skulle planeras.

Utprovning av utrustning
Först samlade vi viktiga erfarenheter vid en kajaktur på Off- och Gräpplingsjöarna i ett fjällområde söder om Edsåsdalen i södra Jämtlandsfjällen. Eftersom det skulle bli förflyttningar på land var våra havskajaker i glasfiber inte att tänka på. Det hade vi lärt oss vid ett tidigare tillfälle när vi med fullpackade kajaker oplanerat tvingades ta dem kilometervis genom skog och över myr vilket tog knäcken på oss. Istället valde vi vår Nemokajak och en forskajak, båda 3,5 meter långa i oöm polyeten. Förhoppningen var att de skulle vara lättare än havskajakerna att hantera i terrängen. 

   

En fin dag mellan Stentjärn och Tarmen vid Gräpplingssjöarna norr om Edsåsdalen



Som jag hade på känn visade sig forskajaken dock oduglig för långturer. Det finns ingen plats för packning inne i kajaken utan den måste spännas fast på däcket och den totala bristen på kursstabilitet är otroligt påfrestande. I Nemon å andra sidan finns det hyggligt med plats under däck för en långturspackning men fy vad tungt det var att dra kajaken på land! I utförsbacke var det med tvekan acceptabelt men när det gick uppför fick man hjälpa varandra att dra. Trots samarbetet var det ändå utmattande att dra kajakerna de tre landkilometer vi hade på just den här turen. Det var en överraskning för oss och vi insåg att packningen måste lättas på något sätt för att göra sådana här paddlingar behagligare i framtiden. 

     Efter hemkomsten ställde vi därför forskajaken åt sidan och köpte en Nemo till. Den är väl egentligen en nybörjarkajak men tack vare sin korta längd och låga vikt passar den bra för strömmande vatten och fjällsjöpaddling med terrängpassager. Jag vet att det finns andra kajaker som är direkt inriktade på den här typen av paddling men vi fastnade för Nemon på grund av tillfälligheter och det relativt låga inköpspriset. Det har vi ännu inte ångrat.

     Vi hittade en vattentät packpåse med bärremmar som visade sig passa precis att skjuta in mellan fotstöden i kajaken. Tanken var att fylla säcken med tunga grejor och vid dragning i terrängen ta påsen på ryggen för att lätta kajaken så mycket att man i alla lägen kunde klara sig själv utan hjälp av någon annan.

     För packningen i övrigt ligger det ju nära till hands att ta med så lätta saker som möjligt när hela härligheten skall dras på land emellanåt, men det har vi faktiskt struntat i. Vi använder ett rejält tremannatält, burkmat, bröd, pasta, ris och potatis som tillagas på ett traditionellt spritkök. Inga smaklösa nudelsoppor eller frystorkade middagar. Sedan är ju vin och whisky i ”erforderlig mängd" så självklart för oss att det egentligen inte behöver nämnas. Pavlovs hundar ska bara ha sin belöning efter uträttat arbete.

 

Fiskespöet är lättillgängligt men ändå ganska skyddat i sidan på kajaken. I fören syns dragband och iskruvad rostfri ögla från Biltema.

Eftersom fjällpaddling sker i naturligt, icke kolsyrat mineralvatten behöver ju vätska följaktligen inte medföras i packningen. Det spar både vikt och utrymme. Detta goda dricksvatten kryllar ju som bekant av ädelfisk som man gärna vill förstärka mathållningen med, men som kan vara lite knepig att fånga. Solveig har tidigare haft ett pimpelspö med spinnare med sig som släppts ut efter kajaken vilket gett viss fångst. Nu tänkte vi komplettera med haspelspö vilket isärplockat visade sig passa i sittbrunnen instucket mellan sätet och ytterskalet och vilandes ovanpå ett fotstöd. Där ligger det hyfsat skyddat och finns alltid nära till hands.

     Vår erfarenhet är att skorna är viktiga vid fjällpaddling. Behöver man inte dra omkring kajaker i naturen kan man ju alltid paddla i vanliga fritidssandaler men de är alldeles för ostadiga vid dragningar i myrar, skog och bäckar. Korta neoprenstövlar fungerar bra fast våra har börjat lukta så illa efter allt klafsande i sumpmark att de får förvaras utomhus.

     Vi har även märkt att om man ska gå längre sträckor mot strömmen i bäckar får botten inte ha sten som är större än ungefär halva fotsulan. Blir det större stenar blir skaderisken stor. Man kan halka och fastna med foten mellan stenar. Är botten lös och ostadig lönar det sig alltid att gå upp på land och dra kajaken.

De nya utrustningsidéerna provades ut på en övernattningstur till Vattensjöarna nedanför Anarisfjällen. En del av landpassagerna hade knölig blockterräng men det gick ändå hyggligt bra att dra kajakerna nu när vi hade lättat dem genom att ta den nya packpåsen på ryggen. Det bästa var ändå att vi med hjälp av fiskespöet kunde dra upp en skaplig öring ur Rullåfallens bakvatten som sen stektes till lunch på stranden av Östra Vattensjön med den mäktiga Storanahögen i fonden. Då mådde man gott. Det är just sådana ögonblick man vill framkalla ur minnet när man sitter på jobbet och suddar bläck medan snögloppet viner utanför kontorsfönstret. 
 

 

Vattensjöarna och Anarisfjällen.

Äntligen dags för avresa

Efter alla provturer och förberedelser hade vi bestämt att vi skulle göra rundturen vid norska gränsen i juli månad. Men sommaren 2009 var lika regnig i Jämtland som i övriga landet så med hopp om bättre väder avvaktade vi, och studerade de dystra väderprognoserna varje dag i väntan på vettigt paddelväder. Vi är väl egentligen inte så väderkänsliga eftersom man i fjällen som bekant alltid får vara beredd på omväxling i väderleken. Men någon dags uppehåll vill man ändå gärna se innan man ger sig iväg på en flerdagarstur. Man startar inte gärna i hällregn.

     Fruntimmersveckan passerade och motsvarade mer än väl sitt blöta rykte. På måndagsmorgonen veckan efter blev vi överraskade av uppehåll i regnandet  och vi tog raskt beslutet att ge oss iväg. Efter ihopsamlande av utrustningen hann lunchen passera innan vi satt i bilen för att åka de tio milen från Åre till Björkede där vägen slutar nära norska gränsen. Större delen av sträckan är grusväg men kan avverkas förhållandevis snabbt då trafiken är gles och fartkontrollerna obefintliga. Fjällen är tilltalande på många olika sätt.

 

     Sista tänkbara bunkringsstället.


Under färden slog det oss att vi trots noggranna packlistor glömt myggmedlet hemma. Katastrofen var nära, insektsskydd tillhör ju överlevnadsutrustningen i fjällen. Som tur var hade vi ännu inte passerat Kallsedet som är sista handelsplatsen före vildmarken. Affären med tillhörande camping är sedan en tid övertagen av en holländsk familj. Deras landsmän har väl framförallt invandrat till Värmland men några har även spridit sig uppåt i landet och man får vara tacksam för dem som vill driva serviceinrättningar med tveksam lönsamhetsnivå i ödebygderna.  
     Sortimentet i Kallsedets Lanthandel håller visserligen en låg öststatsnivå men insektsmedel fanns i alla fall att köpa.

Vi befinner oss här, i mellersta Jämtland.



En kort paddling till första lägret
Vi lastade av utrustningen i Björkede vid bommen framför träbron över Jävsjöströmmen som visade sig ha säckat ihop under vintern. 
     När vi öppnade bildörren gick ett stort antal insekter till omedelbart anfall. Det var bara att bita ihop och samla ihop utrustningen för att komma ut på vattnet så snabbt som möjligt. På vissa ställen runt Holdern och utmed den närliggande sjön Torrön visste vi från egen erfarenhet att det fanns kluster med mycket broms. På dessa obehagliga insekter biter inget insektsmedel vad jag vet, däremot är de lätta att slå ihjäl. Jag har funnit att bromsarna är lokalt förankrade och är de bara få, kan det räcka att avliva de individer som finns på den plats man är. Sedan har man lugn och ro.  Stämmer detta eller har jag bara inbillat mig? I Björkede fanns emellertid ingen tid att praktisera utrotningsmetoden, det kom hela tiden nya kompisar och fyllde luckan till de bromsar som jag lyckades ta av daga.

    

Iläggningsplatsen vid träbron över Jävsjöströmmen i Björkede.

Eftersom eftermiddagen redan var långt gången var planen att endast paddla en kort sträcka innan vi slog läger första natten. Föregående år hade vi vandrat upp till sjön Skjelbreiden och tyckt oss se att det var dåligt med lägerplatser där så vi bestämde oss nu för att slå läger redan på Holderns. Först paddlade vi nedre delen av Jevsjöströmmen som är cirka en kilometer lång och strömmar på lite lagom. Det var grunt men fullt paddlingsbart tack vare allt regnande sista tiden. Efter ytterligare en kilometer norrut på Holdern finns en guldgul strand i västerläge vid foten av Holderhatten. Här är perfekt att slå upp tältet och fånga dagens sista solstrålar. I övrigt finns inte så bra tältplatser i norra delen av Holdern förutom på någon av öarna. I efterhand har vi förstått att man kan ta in på Holdern Fjällgård (även oanmäld) som ligger i sjöns norska del.  Där serveras det även mat. Rømmegrøt med spekemat og flatbrød, kaffe med noko attåt eller noe annet som smaker enligt beskrivningen på webben. Är inte det en norsk klassiker? På gården kan även fiskekort köpas.
http://www.inatur.no/infopages/00/24/12/48/Statskog-Holden-fjellgaard-i-Snaasa-Vaaningshuset.html

 

Första lägret slogs upp på den "överbefolkade" "Holdern Beach". Rena semesterparadiset alltså.


För vår del blev det svensk hemlagad mat. Efter en aperitif på whisky fräste vi upp entrecote på engångsgrillen och drack rödvin till. Vid fjällpaddling, till skillnad från fjällvandring, behöver man ju inte ha så mycket viktfokus utan kan unna sig lite ”tyngre” mat vilket markant ökar välbefinnandet. Allt skräp inklusive resterna av grillen samlades naturligtvis efteråt noga ihop och stuvades ner i kajakerna.

 

 

Andra dagen – mot fjällen

Vi väntade ut morgonens regn innan vi gav oss iväg till norra delen av Holdern som ligger på norska sidan av gränsen. Bäcken Kvernelva som leder till Skjelbreiden är cirka 500 meter lång och stiger åtta höjdmeter. I enlighet med vår utprovade rutin tog vi varsin packpåse med axelremmar ur våra respektive kajaker och satte dem på ryggen. Sedan kunde vi utan problem dra kajakerna upp till sjön. Terrängen är omväxlande myr och stenig stig och avverkades på 15-20 minuter. 

   

Regntungt över Skelbreidens södra strand.

Skelbreiden låg stilla och mycket vacker. Vildmarkskänslan var påtaglig. Det inbjöd till några provkast med haspelspöet och utan att stiga ur kajaken kunde fiskeutrustningen enkelt tas upp ur den breda sittbrunnen och sättas ihop med minimalt vingel i kajaken. Det blev inget napp den här gången men jag var ändå nöjd med hur lätt det var att snabbt prova fiskelyckan. Fisket är för oss en bisak och ska därför helst inte störa paddlingen med en massa utrustningskrångel.

     Under färden över sjön spanade vi efter tänkbara lägerplatser för framtida bruk. Västra sidan hade smala steniga stränder med snår. På östra sidan kunde några ljusa stränder skönjas på håll men det är oklart vilken campingkvalitet som råder där.

När vi kom till sjöns norra ände såg vi att Grönningselva kastade sig ut i Skelbreiden i ett vattenfall. Alltså helt omöjlig paddling motströms och det var med andra ord dags för vandring igen. Sträckan bjuder på sjutton höjdmeter och cirka 800 längddito. Det var blandad terräng även här. Det startar med en myr och de kan hålla emot bra genom att suga tag i kajaken och när det samtidigt är lite uppförsbacke blir det trögt att dra kajaken. Jag gick tillbaka och hjälpte Solveig att spara lite energi genom att dra hennes lass vid några tillfällen under turen. Man får ju vara lite bussig mot det svaga könet ibland. 

    

Myrar "sucks" tycker Solveig som, med packpåsen på ryggen och kajaken i lydigt släptåg, är på väg mot Grönningen.

Väl uppe på Grönningen tog vi sikte på Langvasselva för att ta oss till nästa sjö, Langvatnet. I norra änden av sjön finns en del ”hytter” som kan nås med bilväg från norska sidan. Vi såg några fiskare och det är nog en del mänsklig aktivitet här. Trots det finns det djurliv kunde vi konstatera när det plötsligt dök upp en utter med fisk i munnen framför kajaken medan en obestämbar rovfågel cirklade ovanför oss. Helt enkelt fantastiskt! 

 

    

 Langvasselvas "något" steniga nedre del.

Vid Langvasselva försökte vi först dra kajakerna mot strömmen i älven, som börjar bred och stenig, men gav snart upp för att inte riskera fotvrickningar. I stället följde vi en stig på land.

     Älven stiger 38 höjdmeter på sin cirka två kilometer långa sträckning och efter två tredjedelar där naturen blir mer dramatisk och bergig kan man åter lägga kajaken i vattnet. Det gjorde tvärr inte vi utan vi drog kajakerna helt i onödan över en stökig klippkam innan vi förstod vårt misstag. Sista delen av älven kan man nämligen paddla i mestadels lugna partier i mycket vacker John Bauer-natur. 
    

Sagolandskap i Langvasselvas övre del.

Vid slutet av älven får man dra kajaken förbi ett vattenfall och belöningen blir riklig då man kommer upp till Langvatnet och får skåda ut över en vacker fjällsjö omgiven av lågfjäll och gles skog, en naturtyp som kommer högt upp på min tio-i-topplista. Det kändes som att komma hem och jag insöp med andakt den vackra vyn.

Det var redan sent på eftermiddagen och vi ville snabbt hitta en lägerplats för att komma till ro efter dagens paddling. Vi tog sikte på en strand i sjöns sydöstra del där vi slog upp tältet. Det visade sig senare att det även fanns andra tänkbara lägerplatser i södra delen av sjön.

 

     

 Vi paddlade till Langvatnets sydöstra strand för att slå upp turens andra lägerplats.

Efter kvällsmåltiden försämrades vädret med stark vind och duggregn så vi kröp in under tältduken för resten av kvällen. Annars hade man kunnat tänka sig en kvällspromenad upp på det närliggande kalfjället eller till sjön Stora Kasttjörna. Innan tandborstningen tog vi oss dock ut på stranden för att beskåda regnbågen.

 

Tredje dagen – fiskelycka!

Morgonen kom med molntäckt himmel och blåst. Vi paddlade först utmed Langvatnets vackra södra stränder och öar till sjön Raudtjörnas utlopp. Via ett trappsteg på en halvmeter och lite vass kom vi in i den mindre delen av sjön.

     Här upptäckte vi till vår förvåning en gränsmarkering för nationalpark. Det här hade vi inte koll på. Den svenska fjällkartan tyckte vi var tillräckligt detaljerad även på den norska sidan för våra syften men nationalparken var inte markerad. Det visade sig senare vara Blåfjella-Skjækerfjella Nasjonalpark som är en av de största i Norge som vi skulle passera igenom på vår paddling.

 

   

 

Stockholms skärgård? Nej, Langvatnets södra ände i Norge.

Väl ute på sjön ville Solveig prova lite trolling och till min förvåning nappade en öring. Fångsten visade sig dock ha för liten storlek och sattes därför tillbaka på tillväxt. Efter ytterligare en avsats på cirka en meter var vi inne i Raudtjörnas större del som även är turens högst belägna vattenspegel på 506 meter över havet. Trots vädret hade vi en skön känsla av ensamhet. Inga människor, ingen båt och inga hus var i sikte, bara gles skog och lågfjäll.

      Jag höll som vanligt utkik för att försöka få syn på min första björn i vilt tillstånd. Den björn jag såg genom bilrutan i Härjedalen för några år sedan räknar jag inte. Men nallarna lyste som vanligt med sin frånvaro så jag fick nöja mig med en flock renar borta på fjället.

     Förutom någon av uddarna verkade det annars vara dåligt med bra tältplatser runt sjön. Vädret inbjöd inte till någon rundtur utan vi tog direkt fasta på den östra stranden för att laga lunch. Först skulle dock fiskelyckan provas. Efter en kort stund hade vi landat två acceptabla öringar vilka tillagades under ackompanjemang av ett övergående regn. Efterrätten plockade vi direkt på blåbärsbuskarna. Vi kände oss faktiskt väldigt nöjda med tillvaron. Kombinationen kajak, fjäll och fiske är oslagbar.

 

 

 

Textförfattaren med färsk föda.

Någon middagslur var det inte tal om trots att vädret förbättrades något med uppehåll och någon solglimt. Från lunchstället drog vi kajakerna hundra meter till en ås öster om sjön som är paddlingsturens högsta punkt och vattendelare. Här hade vi en vacker utsikt österut mot Jävsjön och de fjärran fjällen i Svenskådalens Naturreservat på den svenska sidan. Därefter går det brant nedför och efter cirka tvåhundra meter når man sjösystemet Angeltjörna som består av två mindre sjöar förbundna med en kanal i ett sankt område. Det kan säkert vara gott om flygfän vissa år på det här stället. Vi såg spår av en lägereld som vittnade om besök av fiskare. Vi gissar att det är vinterfiske som gäller här eftersom det är relativt svårtillgängligt på sommaren.

 

 

Ankomst till Angeltjörnasjöarna.

Vi tog gott om tid på oss och paddlade njutningsfullt och långsamt genom de små sjöarna med sin mysiga kanal. Stora sjöar och vida vyer har ju sin charm men det är avgjort roligare och mer spännande med det småskaliga och trånga, där man inte alltid ser vad som väntar framöver.

     Angeltjörnasjöarna har kontakt med den 35 meter lägre liggande Jävsjön via Angeltjörnbekken som löper ett långt vindlande stycke över en myr för att avslutningsvis forsa brant ner i Jävsjön. Bäcken är inte mycket bredare än kajaken och det hade säkert gått snabbare (men varit jobbigare) att dra kajakerna på land istället för att paddla. Men varför ska man alltid göra på det snabba sättet? Det var nämligen ganska kul att paddla den här sträckan där det ibland strömmade förvånansvärt snabbt och där man andra gånger fick ta tag med paddeln i grästuvorna när det blev smalt. Det kändes exotisk att endast se Solveigs paddel sticka upp ovanför gräset ett par krökar längre fram.

 

 

Angeltjörnbekken ringlar sig spännande över myren.

Sista branten drog vi kajaken i skogen ner mot Jävsjön som delas på mitten av den svensk-norska gränsen. Sjön är relativt stor med inlopp från flera älvar som vi absolut måste utforska i framtiden. I östra änden ligger dessutom Gjevsjöens Fjellgård där man tydligen kan hyra bäddplats året runt.

 

 

Den stora Jävsjön. Vy österut mot fjällen i Svenskådalens naturreservat.

Här utspelades en mystisk händelse i krigsslutet som krävde ett antal dödsoffer. Ett ställe som även har en intressant historia alltså.

http://ut.no/hytte/gjevsjoeen-fjellgaard

http://www.kildenett.no/kulturminner/Gjevsjoen

 

Vi tog dock närmaste vägen mot slutmålet för turen och sneddade över sjöns sydöstra del. Ovädersmoln dök upp och det började blåsa så det gick gäss på sjön. Jag tänkte att nu blir det väl problem med den lilla Nemokajaken. Men trots vind snett mot sidan höll den kursen förvånansvärt bra utan vare sig skädda eller roder. Det låga däcket gör i och för sig att vattnet lätt sköljer över alltihopa men vad gör det, man har ju kapell över sittbrunnen.

     Efter en kraftig regnskur var vi framme vid Jävsjöströmmen och trodde oss stå inför en lång och besvärlig sträcka med forsar. Men det visade sig vara fel. Visserligen passerade vi 3-4 avsnitt med strömmande vatten men de var alla lätta att paddla igenom. I övrigt var det långa sträckor med lugnt vatten. Ett typiskt favoritområde för bäver som även hade lämnat sina välbekanta spår.

 

 

Bäverfritt på ett av Jävsjöströmmens lugna partier.

På ett ställe halvvägs mot Björkede finns dock en kort och kraftig fors. Här valde Solveig att gå förbi till fots och jag fick därmed nöjet att själv paddla ner båda kajakerna genom forsen. Med fjärilar i magen klarade Nemon biffen trots att kajaken en kort stund var helt under ytan! Eller som våra norska föregångsmän uttrycker det: Spennende med stående bølger på bortimot meteren! Så sant som det är sagt, trots att det är på norska. Missa inte detta äventyr genom att dra förbi kajakerna på land om ni skulle passera här. Den lilla forsen hade gott om vatten och de synliga stenarna är lätta att undvika och finns i forsens början. Sikta mot de stående vågorna och känn er som en mästare på forspaddling!

 

 

Stående "bølger"  på Jävsjöströmmen.

 

 

Den avslutande forsen mot Björkede är ett par hundra meter lång samt grund och stenig men ändå snäll. Vid lägre vattenflöde är det nog svårt att paddla här, men vi lyckades tråckla oss fram till bron där bilen var parkerad.

Insektsmaffian hade tålmodigt väntat på vår ankomst och de små blodsugarna gjorde sitt bästa för att störa oss när vi packade bilen för hemfärd. Men våra nöjda miner efter den lyckade turen kunde de inte sudda bort.

 

Epilog

Paddling på fjällsjöar har, förutom naturupplevelsen, gett vårt paddelintresse en ny dimension. Just detta område söder om ”den norska blindtarmen” är spännande och mycket vackert och vi planerar att komma tillbaka snart igen.

    För de som vill ut i den storslagna fjällmiljön i kajak borde våra erfarenheter vara av intresse. Efter ett antal turer känns det nu som tillvägagångssätt och utrustning har landat rätt. Men jag kanske slår in öppna dörrar? Vad vet jag? Det finns med säkerhet många andra som paddlat fjällsjöar och som kanske har andra och bättre erfarenheter. Det må i så fall vara hänt, jag hoppas ändå kunna inspirera andra till att göra den här eller liknande turer. En annorlunda och omväxlande naturupplevelse väntar i så fall.

     Berättelsen hoppas jag visar att så gott som vem som helst klarar en sådan här tur med rätt utrustning som dessutom inte är särskilt kostsam. Man behöver alltså inte vara friluftsnörd i fysisk topptrim, utan normalkondition, naturintresse och lite friluftsvana räcker bra.

 

Saltsjö-Boo april 2010

 

 

En paus på Langvatnet.

 

 

Fakta

Våfflan 53 år, Saltsjö-Boo, Nacka.

Säljare av verktygsmaskiner med ett kombinerat motor- och friluftsintresse som utanför garaget försöker hinna med paddling, vandring, långfärdsskridskor samt skidåkning i alla former.

 

Solveig 50 år, Vik, Åre.

Sysselsatt med bredbandssupport och är svårt fäst vid Republiken Jämtland. Förutom kajakpaddling blir det långfärdsskridsko, skidbestigning och utförsåkning.

 

Tid:  27-29 juli 2009

Start och mål:  Björkede, Jämtland

Kajaker:  Point 65 Nemo GT

Packsäck:  Ortlieb X-plorer 35 l, diameter 27 cm, längd 82 cm, bärremmar

Fjällkarta:  212B Jävsjöhatten

Fiskekort: Holdern Fjellgård och www.inatur.no