Månadens läsarberättelse - Spår i nysnö

Thommy Åkerberg och en god vän begav sig till Fermansbo naturreservat i Västmanland en vinterdag, för att leta spår och tillbringa en vinterdag.

Av: kvasse

Spår i nysnö

Den decimeterdjupa snön låg som ett bomullstäcke över marken. På håll hördes en hackspett som letade efter något att äta. För bara en vecka sedan var skogen grön och lummig men nu var allt vitt och tyst.

Min gode vän Håkan

Skogen ingår i Fermansbo naturreservat och ligger ca:6 km norr om Ramnäs i Västmanland. Hit kom min gode vän Håkan och jag för att spåra och tillbringa en dag. Denna vackra skog som har stora drag av urskog med alla dess innevånare, som lo, björn och tretåig hackspett i faunan till lavar, mossor och ovanliga orkidéer i floran.

När vi parkerat bilen och vandrat över en mindre föryngringsyta slöt sig träden kring oss och vi slog följe med en markerad led. Efter några hundratal meter ser vi spår efter den tretåiga hackspetten. På en tall bredvid stigen har den druckit sav och efterlämnat sina karakteristiska vågräta ringar utmed hela stammen. Ett rävspår följer oss på stigen när tallskogen mer och mer övergår i granskog och terrängen blir tätare och dunklare. En nötskrika kraxar åt oss när vi stannar för en fika. Under rasten kommer en korsnäbb flygande och sätter sig i en grantopp intill för att mumsa i sig grankottsfrön. Korsnäbben, den röda finken med korsade näbbhalvor är en mycket vacker fågel att se på.

Efter en kopp choklad och en smörgås fortsätter färden. Solen skiner genom träden och temperaturen håller sig kring nollsträcket, det är en underbar dag att vara ute till skogs på. Vi viker av leden för att vandra utmed en bergssida. Där möter vi ännu ett rävspår. Vulpes vulpes, som den heter på latin har en steglängd på cirka 70 cm vilket betyder lugnt trav, det är rävens mest använda gångart, och ett energisnålt förflyttningssätt. Med sina långa ben och sin låga vikt tar den sig fram i trav i djup snö, medan hundar med samma tasstorlek sjunker ned i snön och måste ta till språng.

Rävspåret ringlar ut över en myr och vi beslutar att gå tillbaka till stigen. En större hackspettshona har gått lös på en trädstam bredvid oss och hackandet ekar genom skogen. När vi når fram till en svacka mellan två små bergknallar flyger som från ingenstans en jättelik tjäder upp och jag sätter hjärtat i halsgropen. Jag blir lika förvånad varje gång jag ser en tjäder. Man tror aldrig att den ska vara så stor som den är. Hannen som är ca:86 cm och väger 4,2 kg är en imponerande fågel.

Spårstämplar av tjäder.

Vi försökte locka fram sparvugglan som trivs här med en mjuk vissling. Men den ville inte göra sig hörd. Sparvugglan är Europas minsta uggla inte större en än stare.
Vi hade nu nästan vandrat runt hela leden och det började nu bli dags att bege sig hemåt. Just som skymningen började falla drog ett transträck förbi mot sydligare breddgrader och tutade ut ett farväl till oss. Vi sa också farväl och på återseende till denna vackra skog som vi säkert får se fler gånger, om inte denna vinter så kanske nästa.