Kyliga påskfjäll
En berättelse om en fjälltur i vacker väder som blev mer dramatisk än den borde blivit
Av: cyborg
Påskafton 2008 inföll redan den 22
mars och den dagen hade jag och min sambo bestämt oss för att ta en
tur runt Mortsfjället i Vindelfjällen. Vi skulle starta i Solberg
och gå på skidor norrut på Mortsfjällets östra sluttning, svänga
av in i Syterskalet, övernatta i Viterskalsstugan och avsluta i
Hemavan dagen därpå. Vår nioåriga dotter hade förklarat för oss
att ”Jag stannar nog hellre och umgås med morfar och Birgitta”
och var inte med på turen. Efteråt var vi tacksamma för hennes
val.
Med var istället en alldeles ny familjemedlem, hunden Bella. Korsning mellan pointer och alaskan husky och tidigt pensionerad slädhund. På vår tur skulle hon dra den av oss som drog pulkan.
En trevlig och sen middag kvällen
innan gjorde att vi kom iväg från Solberg först vid halv ett på
eftermiddagen. Första dagsetappen var drygt två mil och med fint väder och
draghund som hjälp skulle det vara helt lugnt. Fint väder var det
verkligen. Solen sken från en molnfri himmel och snön gnistrade.
Temperaturen låg neråt femton minusgrader och det var knappt att solen
gav någon värme. Men vackert var det. Utsikten söderut mot
Storlaisan och Laxfjället i motljus var fantastisk.
Efter en dryg timma tog vi första
rasten. Vi tog dunjackorna på oss och hundjackan på Bella. Vi
mumsade smörgåsar, korv, kaffe och choklad och Bella fick godis i
en kåsa. Vi fortsatte mot vindskyddet i Stabre och tog en kort paus.
Kollade tiden. Sju kilometer på en och en halv timme. Då borde de
resterande fjorton kilometrarna ta tre
timmar och vi borde komma fram i
tid före solnedgången. Glidet var
inte det bästa med ovallade skidor och kall snö och utan så mycket marginal tyckte vi det var bäst att röra på sig.
Vid halv fem gick
solen ned bakom Mårtsfjället. Det var en vacker syn när det sista
av solskivan försvann ned bakom fjällryggen. Fortfarande en dryg
mil kvar och nu sjönk temperaturen snabbt. Ingen sol som värmde
vare sig oss eller snön. Det påverkade mest skidföret. Det som
tidigare varit småtrögt blev nu helkärvt. Vi fick mer gå på
skidorna än glida. Vi fick staka i nerförsbackarna och fick
ingenting gratis. Bella fick kämpa hårt och så snart vi gjorde
stopp rullade hon ihop sig bredvid spåret. Nu hade hon på sig
jackan hela tiden för att hålla värmen någorlunda.
Rastskyddet vid renvaktarstugan i Syterskalets östra mynning dök upp som en liten mörk prick i den ljusblåa snön. Klockan var sex på kvällen och det var skumt. I rastskyddet tog vi en frukt och även om det inte var någon värme där så kunde vi tina våra frusna lemmar litegrann. Vi konstaterade att det fanns en nödtelefon i rastskyddet, men tänkte inte så mycket mer på det. Tanken slog oss kort att vi kanske skulle övernatta där istället för i Viterskalsstugan, men vi viftade snabbt bort den. Vi ville till värmen i Viterskalet, vi ville tända upp en brasa i kaminen i stugan och värma oss vid den och laga varm mat, sova på en madrass. Trots tröttheten bestämde vi därför att vi skulle fortsätta
.
På med skidorna igen. Snön hade nu en mörkare blå nyans. Södra och Norra Sytertopparna på var sin sida och Syterskalet blev kontraster mot den mörknande kvällshimlen. Stjärnorna började komma fram. Gång efter annan fick vi stanna, ta av en skida och slunga en fot en stund för att få upp värmen, samma sak med händerna.
Pannlampa, hade jag
tänkt när vi packade hemma inför turen, inte behövs det. Vi ska
ju bo i stuga och på sin höjd hitta till dasset på kvällen.
Krisar det får man använda potta. Nu såg vi inte längre
ledmarkeringarna. Vi kände oss fram med skidor och stavar för att
avgöra åt vilket håll leden gick. Stjärnorna på den svarta
himlen och silhuetterna från fjällen var det enda vi hade att
navigera efter.
Några gånger
misströstade vi. Kommer vi att hitta fram till stugan eller kommer
vi att frysa ihjäl här i Syterskalet i detta fantastiska, vackra
landskap? Onekligen kan man dö på fulare ställen, men det var ju
inte det som var planen. Vår dotter väntade på oss hemma hos
svärfar. Det sista varmvattnet i termosen, lite chokladdryckspulver
och salami fick upp vårt mod igen. Vi fick känna med pekfingret i
termosmuggen för hälla på lagom med vatten. Iväg igen lite
starkare än innan pausen.
Vi fortsatte långsamt, trevande. Nu såg vi inte varandra längre om vi inte var alldeles bredvid varann. Stjärnorna var det enda som gav ljus åt snön.
Plötsligt, en
ljuspunkt! Den rör på sig! Kanske trehundra meter bort flämtade
ett svagt ljus till en stund och försvann sedan. Det måste vara
stugan. Det måste vara någon som gick till dasset och hade med sig
en pannlampa för att hitta dit. Nu gick skidorna plötsligt mycket
lättare och vi siktade på det ställe där vi sett ljuset. Först
när vi kom alldeles inpå kunde vi se stugan och strax efter nio
ramlade vi in i Viterskalets nödutrymme tillika hundrum. Tre timmar
efter solnedgången. Minus 25 visade termometern i stugfönstret. Gissa om vi sov
skönt den natten. Med brasan sprakande i kaminen, med magen full av
köttbullar och potatismos och med våra trötta kroppar halvvägs
nere i sovsäckarna.
Resten av turen blev
helt odramatisk. Solen sken även nästa dag, temperaturen steg och
den sista nedfarten efter skoterleden vid Syterbäcken kunde vi njuta
av farten och Bella fick sträcka ut i de hastigheter hon var van vid att springa.
Läs mer
Forumdiskussioner
- Allmänt om friluftsliv Knop
- Naturområden Tälta på Vens "inland"?
- Allmänt om friluftsliv Olav Thon har gått bort 101 år gammal
- Skidor allmänt Första längdskidorna till barn- vad ska jag tänka på
- Miljöpåverkan Tillförlitliga naturskyddsföreningar att donera till?
- Vilda djur Vilket djur?
- Allmänt om friluftsliv UPPHITTAT! GPS-KLOCKA
- Allmänt om friluftsliv Råd till okunnig angående övernattning i vindskydd under vinter