Kort rapport från Ahkka 2007

En i all korthet beskriven tur vid Ahkka-massivet från slutet av Augusti 2007.

Målet för oss - mig själv och polaren Krister - var att under några dagar snoka runt i terrängen vid Ahkka, inklusive en tur på berget och toppa det om omständligheterna så tillät. Avsikten med den här lilla artikeln är framför allt att ge några tips som kanske kan vara av värde för de som vill ge sig på samma sak. Vill du bara läsa tipsen så finns de sist i texten.

Vi har hygglig erfarenhet av fjällen sedan tidigare: +20 år, men det hindrar inte att man hela tiden lär sig, och fortfarande blir helt tagen av ett för oss nytt område i fjällen - man tröttnar helt enkelt aldrig. Ahkka trotsar beskrivning - berget dominerar sin omgivning, både vad gäller sceneriet men till viss del också vädermässigt. Vid vårt besök lekte Ahkka "morgon- och kvälls-berg", alltså, det visade sina toppar bara morgon och kväll och samlade på sig en hel del moln (och nederbörd!) under dagen. Hade vi varit ute tidigare på året, med lite mera nattljus, så skulle vi nog ha startat en topptur ganska så tidigt för att undvika eftermiddagsrushen hos molnen. Full rondell kring massivet hade dom.

Planen för turen var att parkera tältet på sluttningen nedanför Ahkka, för att sedan snoka runt och upp i massivet. Vi hade några dagar till förfogande - man vet ju hur vädret kan vara i Sarek...det enda man är säker på är att det blir (väder). Nu ligger i och för sig Ahkka i Stora Sjöfallets område, men det påverkar inte nämnvärt.

Inledningen var en båttur från Ritsem med Storlule, kort marsch (4km) på Padjelantaleden till bron över Vuojatädno med ett litet uppehåll vid STF's Ahkka-stuga. Denna kan nog tävla med Ritsem om "världens vackraste utsikt" förresten - från Ritsem ser man hela massivet med sjön som förgrund (grymt!) men vid stugorna är man närmare, berget mer dominant och sufflerat av björkskogen. Smaksak vad man föredrar.

Offroad-delen av trippen började direkt efter bron över Vuojatädno. Vi brakade in på en liten stig i lämplig riktning och ägnade lite tid åt att forcera en svensk björkskogsdjungel, på och av stigen som det föll sig. Det finns en bättre gång, men den hittade vi först på hemväg...nåja, fram kom vi utan större besvär. Det mesta funkar bara man vill.

Mycket myrmark ligger nu mellan oss och siktet på Njirramjåkhå-selet - vi vill korsa jokken väldigt lågt, för att sedan jobba oss uppåt sluttningen i söket efter en hygglig campingplats eller liknande. Det lönar sig inte att leta efter torr gång här. Jovisst, man kan kanske klara sig "torrare" med lite zigzag:ande men det är inte mödan värt; en eller två decimeter vatten är vad man drabbas av om man håller lite koll på var foten hamnar. Vi diskuterade förresten om det kunde vara ett alternativ att gå högre, men det innebar att dela utrymme med en massa små träd med vita stammar. Vi höll oss till planen med en visst skvättande framfart.

Vi tog oss alltså över jokken/selet nedom björkslyt, och konstaterade återigen att kartan inte är terrängen: Njirram har fått en kompis som borde ha gett upp innan den nådde sjön enligt kartan. Vi klev över den också, och stegade uppåt med sikt rakt in i Lapplands Drottning (lite smått generade ;-)). Hittar man inte in här bör man nog gå en kurs, eller torka av glasögonen.

Att lokalisera en lämplig tältplats var en lättare uppgift än förväntat. Kartan antydde att det skulle finnas möjligheter, men här erbjöds många, många alternativ. Vi fastnade för en 4-stjärnig efter att ha följt jokken ett kort stycke. Nära till vatten (20 m), platt som ett salsgolv, lagom med ljung för att höja sovkomforten, litet block som lä om så önskas, lämplig björk för torklina med mera. (Vi kan några 5-stjärniga tält-platser i fjällen därav klassificeringen ;-)). Det finns även en större hed lite längre upp mot ravinen som är mycket bra, lite långt till vatten bara. Denna ståtar visserligen med en "domarring" av sten och ett enormt "sejteblock", så där finns än mer dramatik. Man passerar den senare platsen på vägen upp mot Ahkka.

Nåja, Norrlandsmaffian avd. 2 (knott) gillade vårt val av plats de med, så varför argumentera med majoriteten?

Vi hade som sagt några dagar till förfogande för att göra intrång i massivet, och gjorde lite utflykter då vädret var sådär. Jag rekommenderar en tur till Guodekjavrre längs den stig som finns utsatt på kartan. Bry dig inte för mycket om stigen dock, ibland finns den där, ibland inte, men det har ingen större betydelse. Med undantag för ett parti (obligatorisk) slygardin så är det extremt lättgånget, och sjöområdet väl värt ett besök. Det är dessutom en lagom kort tur för lite nerjoggning efter den tyngre toppturen.

Vi fick 2 möjliga toppdagar under vårt besök. Tyvärr inföll den andra på vår återtågs-dag, så vi beslöt att avstå den, även om berget smörade ordentligt för oss på morgonen (Det lurades förstås... igen! Vid två-tiden hade det satt på sig sin mössa av moln som vanligt.) Vi utnyttjade den första möjligheten i alla fall.

Den morgonen var topparna hyggligt rensade från lågtrycksmoln, några tunna slöjor var allt som fanns på plats. Vi behövde inte fler ledtrådar utan sopade ihop dags-kitet, ränslade på och satte av. Vi träffade på normalleden (stigen) efter mindre än en timmas lätt hedmark.

Väl inne i ravinen tog vi en höjd som dels gav oss viss marginal till branten ner till jokken, men ändå lät oss undvika det mesta av stenskravel och rasbranter "von oben". Det här är en ganska långdragen tur på skrå, men uppvägs väl av den ständligt mer alpina vyn in i Ahkka. Hambergs glaciär (eller jökel som kartan påstår) som närmar sig - reducerad av sommarvärme (och klimatförändring?), sprucken och med stråk av sten i ytter och nederkant. En titt bakåt då och då är inte fel det heller!

Jokken gör snart en 90-graders mot norr, och vi närmar oss passet på 1500 meter med utsikt över de två glaciärsjöar som producerats av glaciären mellan Borg- och Stortoppskammen. Nu är landskapet helt sterilt och stenigt, vintern har kommit tidigt och alla toppar inklusive sidorna är täckta av snö.

Och tyvärr - nu hade vädret försämrats avsevärt, och vi har hård vind, minusgrader och ett ymnigt snöfall. Molnhöjden var nånstans på 11 - 1200, och vad vi kunde bedöma skulle det blir värre...vända alltså.

Ja, det är alltid lite surt, men om man som vi är mer intresserade av upplevelsen och sceneriet på vägen upp än att räkna hem toppen så blir beslutet lättare. Trots att vi var väl förberedda på kyla, vind och situationen på berget i allmänhet, så skulle resten av uppstigningen bara vara - just det - en uppstigning.

Vi konstaterade senare att det var rätt tänkt. Läget på berget förvärrades ytterligare med vad som såg ut (och hördes) som full storm och mycket snö. Ett "sådär" läge att irra runt på snöhala sluttningar... 

Jaja, vi avslutade senare i god ordning trots allt, nöjda med besöket. Ahkka finns fortfarande på plats med sitt nyckfulla väder; vi lämnade det som det var när vi kom, med gott hopp om ett återseende - kanske via Padjelanta-leden söderifrån? Vi har trots allt hela den sidan kvar att utforska...

/Cocce

2007-09-04

Tipslistan (Ahkka normalled del 1)

Utgångspunkten är att placera ett "basläger" ovan Njirramjåkhå-selet för att sedan ta sig in (och upp) på Ahkka via jokkravinens norrsida. Tipsen är helt utan förutsättning om tidigare fjällvana, så för många är det kanske självklarheter.

Först: Varför normalleden? Är man mer av en "summit-bagger", dvs bara intresserad av Stortoppen, så är leden från söder (direkt Borgtoppen) ett bättre alternativ. Normalleden däremot gör att du för varje 100 meter uppåt, steg för steg, förs in i ett (sub-)alpint landskap där du vid 1500 meter är omgiven av (snötäckta) toppar, i närkontakt med en glaciär, en strömmande jokk och två små glaciärsjöar. Miljön här kan inte beskrivas utan måste upplevas! Här blir man ödmjuk.

• Om man vill slippa några timmars (runt 2-3 lite beroende på tempo) vandring från Ahkka-stugan till Njirramjåhkå så kan det finnas möjlighet att få båttransport till selet från båtlänningen vid Änonjalmme. Kolla anslagstavlan vid Ahkka-stugan, eller fråga i det lilla fiket precis ovan bryggan. Mobiltelefon (Telia) fungerar här och även senare vid vårt basläger (se nedan).
• Om man istället knatar sträckan så kan kartan luras lite. Det finns en mindre stig markerad som leder till en vik strax söder om selet. För att hitta den fortsätter man (efter Ahkka-bron) Padjelanta-leden ett hundratal meter uppåt till dess man når en rastplats med bänkar o.dyl. Stigen finns då vinkelrätt mot Padjelantaleden som viker av söderut. Det finns också en annan stig mer eller mindre direkt efter brofästet som även den är vinkelrätt mot leden. Den stigen "fungerar" den med, men det blir mer klafsande i myrarna och eget stigfinnande än den "riktiga" stigen.
• Vid vårt besök var det lite fuktigt på myrarna; rekommendationen är att se till sina skodon för att undvika att bli sur på ett tidigt stadium ;-)...men å andra sidan är det ju som vanligt i Sarek trakten. (Några som gått samma väg rubricerade det som tokblött, men det är en inställningsfråga)
• Normalledens början är inritad på kartan - som en omarkerad led tvärs över jokkselet med början vid sjön. Jag vill tipsa om ett väl fungerande alternativ, som följer:

Korsa hela selet lågt, nära nog vid sjön. Inget vad krävs, bara att plaska över.

Den sista jokken du gick över når faktiskt inte ned till sjön enligt kartan (BD7 2006), men den finns där trots allt! Leta upp en på kartan markerad stig strax norr om denna. (Stigen går väst-öst). Hittar du den inte så går det bra ändå, följ jokken bara.

Gå mindre än en kilometer till dess att du har en mindre fjällhed till höger. Hoppa tillbaka över jokken på ett lämpligt ställe och voila! Du har en utomordentlig lägerplats som bas för Ahkka's utforskning. Viss knottvarning, men också det är ju som eljest.

För att nå ravinen är det sedan bara att sikta och gå, lätt uppför c:a 30 - 40 minuter till leden. Man måste passera ett mindre stråk av fjällbjörkskog, men det finns några renstigar och bjuder inga som helst problem.

• Vid toppförsök eller liknande: Se till att ta med färdkost och räkna inte med lätt tillgängligt vatten högre upp. En topptur tar nära nog en hel dag även från den beskrivna basen. Det finns några jokkar i ravinen som erbjuder påfyllning, och självklart även Njirram uppe vid 1500 meter cirka.
• Räkna med ett par, tre dagar för att få lämpligt väder att ge dig upp. Det finns lite utflykter man kan roa sig med under tiden, t.ex. att fortsätta stigen mot Guodekjavrre för att hitta båtmotorn. (Jo, den finns där, men jag säger inte exakt var.) Starta tidigt för att toppa innan lunch.
• Förstärkningskläder för toppturen är en självklarhet - vi var ute sent på året och där uppe var det vinter, men även sommartid är det snö och vind!
• Ravinen är en hyggligt enkel vandring på skrå upp till passet 1500 meter, lite stenskravel förstås som vanligt...bara å gå på! Håll höjden för att undvika branten mot jokken.
• Jokken korsas sedan strax under c:a 1500 meter, sedan kan man välja glaciärvandring eller gång på kammen mot Stortoppen. OBS! Nonchalera INTE risken på glaciären. Glaciär-utrustning (stegjärn, isyxa, rep) och minst 2, helst tre pers inknutna är nära nog ett krav, även om det är din egen begravning. Har du ingen koll på glaciärer - gå på kammen (men halka inte ;-))
• Vi vände som sagt här, men vi kanske återkommer med resten av leden vid tillfälle!

Om någon har provat på ryggen mot Borgtoppen som alternativ vore det intressant att höra om...

Till slut några kommentarer utan personlig erfarenhet som kanske kan vara nyttiga.

- Går man kammen mot Stortoppen drabbas man slutligen av ledens crux: haket mot Stortoppen. Smalt och luftigt. Vill man vara säker rekommenderas standplats och säkringar då man passerar. Visserligen har en hel del hasat sig över på händer och knän, och även på ändalykten, men är man minsta osäker på sin förmåga och reaktion så ska man vända här. Tänk på effekten av hård, oregelbunden vind.

- Går man glaciären är det enklare att nå toppen - lättare scrambling mot ryggen mellan Borgtoppen och Stortoppen och sedan en något brant vandring upp.