Konsten att avbryta

Klockan är 04.30. Jag sover i tältet. Första natten på ett månadslångt äventyr som kommer ta mig och min kamrat anders från östkusten av Island till västkusten. Det kommer bli roligt, slitsamt och farligt. Vi kommer att uppleva plusgrader och ösregn och minusgrader och storm. Det har vi ställt in oss på. Det vi inte ställt in oss på kommer vi snart att ställas för. 

Tidigare samma dygn startade flyget från Arlanda, i Oslo träffade jag min färdkamrat Anders. vi utbytte blickar, leenden och en tummeupp då vi inte kunde sitta tillsammans. Båda var grymt redo för vad som komma skulle.

Efter en hel dags flyg, med mellanlandning och byte i Reykjavik slängde vi upp tältet på en stängd camping i Egilsstadir, en stad på östkusten. Vi hade tänkte att hämta vår matleverans som skulle finnas på posten, proviantera det som inte hade skickats samt att köpa bränsle. Vi kände spänningen i luften, innan vi landade hade vi sett fin snöterräng på höglandet och vi var tända.

I morgon skulle det börja..............

Klockan 04.30 väcker Anders mig. Han skulle ut och kissa, plötsligt så faller han till marken och tappar medvetandet. Jag är sömndrucken och uppfattar inte riktigt det. På morgonen får jag dock veta att vi måste till läkaren. Först så verkar det inte vara så farligt. Enligt Anders så kanske han bör ta en röntgen av hjärnan, eventuellt i Oslo efter skidfärden. Jag går mot posten för att hämta maten. Döm till min förvåning så har den inte kommit. Maten som jag köpt i Sverige har inte kommit till det datumet jag beställt. Telefonsamtal, irritation, frustration. Maten kommer på torsdag. Om tre dagar. Jag håller på att gå upp i moln. Samtidigt så går Anders till tältet för att vila. Han ska träffa läkaren nästkommande dag. Hela skidturen håller på att gå om intet. Får en deal om halva priset för maten, tar den med beskhet i munnen. Går till tältet till anders som vilar. Får en tanke om att Islands vidder försöker säga något till oss. Anders mående och maten. Två negativa besked på samma dag. Framför oss har vi nu en dag av förväntningar, farhågor, diskussion och ställningstagande. Ska vi avbryta?

Att avbryta något som man tränat för i fem månader, planerat för och skrapat ihop pengar för är något som är svårt. Man är inte objektiv, man börjar tänka att det kanske går i alla fall. Fakta börjar kännas mjukt, något som går att böja på; kanske det inte är så allvarligt med anders medvetslöshet. Kanske det bara var för mycket kaffe? Om Anders måste avbryta, ska jag gå själv? Så farligt är det väl inte, lite väder och vind är man ju van vid? Jag känner mig stark, oövervinnerlig. Även om jag inte varit på tur själv i en månad så kommer jag nog att klara av det. Eller?

Vi diskuterar fram och tillbaka, fördelar och nackdelar, faror, symptom. Vi blir inte mer kloka av det, önsketänkanden börjar komma fram. Kanske det blir bättre i morgon? Man kan väl svimma av även om det inte är något farligt? Innnerst inne vet jag redan att turen är slut innan den än hann börja. Här sitter vi i tältet, utan ett enda skidtag börjar känslan av uppgivenhet komma. Beslut måste tas.

 Anders träffade läkaren nästkommande dag. Han avrådde att göra turen och att Anders skulle göra en röntgen av hjärnan hemma.

Beslutet togs. Tillsammas så blev vi överens om att det viktigaste är att vi kommer hem i bra skick. Island finns kvar även om vi åker hem. Att jag skulle försöka gå själv var helt uteslutet eftersom det var vi som skulle göra det, inte bara en av oss. Dessutom så erkände jag för mig själv att jag inte är kapabel att göra en sådan tur alldeles själv. Jag har helt enkelt inte erfarenhet för det. Det skulle vara dårskap. Dagen efter åkte vi hem. Jag till Stockholm. Anders till Oslo. Nu i efterhand kan jag se att beslutet var rätt. Även om mycket gick förlorat; drömmar, pengar och upplevelser så är måendet det viktigaste. Att se när man ska avbryta, se när det räcker även om man inte ens har börjat är oerhört viktigt om man ska ut på lite längre äventyr. Att komma hem är det viktigaste, inte att ha gjort någo theroiskt (idiotiskt?) och falla på målrepet.

Låt inte önsketänkandet och drömmen ta överhanden. stanna upp och se objektivt på vad som sker. Det finns människor där hemma som väntar.

Petri Stenport