Kebnekaise 2008 (Del 8: Tuolpagorni-Nikkaluokta)

Tre toppar bestigna, och då var väl allt klart? Inte då. Har man en gång kommit upp måste man också ned, och det kan vara nog så besvärligt. Sen hade vi ju också ett rejält vattenfall att besöka - sådant går inte av för hackor!

Nåväl, först och främst skulle vi nedför Tuolpagorni. Björn och Axel gick en liknande väg tillbaks, medan jag drog mig bort till den nordligare toppen (om man kan kalla det topp). Självklart förbannat vackra vyer över Ladtjovagge med omnejd. När vyerna var beundrade och klara begav även jag mig nedåt i riktning mot Vierramvare. Det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Knät hade tappat all fason, och ville nu inte fungera över huvud taget. Det blev till att halta fram till snölegan närmare 300 höjdmeter längre ned. Och att försöka ta sig ned hoppandes på ett ben är inget jag rekommenderar för er mindre handikappade vandrare.



Väl framme vid snölegan, strax efter att jag återigen anslutit mig till Björn och Axel, förbyttes knä-ångest och smärta mot kamikaze-artad eufori: Istället för att böja knät ur led kunde jag nu glida på fötter, rumpor och andra kroppsdelar ned mot Kittelsjöns stenfyllda omgivning. Och det gick undan vill jag lova! Nästan i klass med regnbyxåkningen nedför Sydtoppen.




Därefter traskade vi på i rask takt mot vårt gamla basläger vid Kitteldalens nedre kant. Över den brusande men ännu inte oövervinnerliga Kittelbäcken och några hundra höjdmeter nedåt så var vi framme.



Väl nere fick jag en obehaglig överraskning. Klockan närmade sig 19.00, och både Björn och Axel valde här att vika ned sig fullständigt. Istället för att följa med på den överenskomna turen till Silverfallet sökte de sig direkt mot Kebnekaise fjällstations bekvämligheter.

Något besviken gav jag mig av på egen hand, och tänkte några mindre angenäma tankar om mina färdkamrater. Det kanske svåraste hindret stötte jag på direkt: Kittelbäcken hade på sin väg nedåt utvecklats till en kraftig fors, och det var lättare sagt än gjort att komma över den.



Med lite flyt lyckades jag trixa mig över, och kunde fortsätta vandringen mot det efterlängtade målet. Tanken var att få på skrå längs Tuolpagornis sluttning för att hålla höjden så bra som möjligt. Detta hade antagligen gått bättre om jag varit flygkunnig. Till en början gick det bra; även om det var stenigt och besvärligt kunde man ändå ta sig fram. Sedan urartade det mer och mer. Avsaknaden av vegetation gjorde att stenarna började rulla så fort man klev på dem, och minst ett par gånger var jag nära att följa med dem ner i dalen.



När lutningen passerade 45 grader och verkade öka allt mer kände jag att det var dags att omprioritera mitt vägval. Omkring hundra meter längre ned skådade jag en vältrampad stig, så jag rutchade med hjälp av rullgruset tills jag nådde fast mark igen, onekligen en lättande känsla.

Även om jag nu tappat merparten av den höjd jag i mitt anletes svett lyckats spara in var inte lutningen värre än att man kunde jogga lite lätt mot Silverfallet. Omkring två kilometer hade jag lyckats ta mig på en dryg timme, det gick alltså väldigt mycket långsammare än den halvtimme jag beräknat att det skulle ta fram till fallet. Något annat som föll var en rejäl skugga från Tuolpagorni.



Hundra härliga höjdmeter och en enda krävande kilometer hade jag att se fram emot innan jag var framme. Jag knallade på i skapligt tempo, och omkring tjugo minuter senare kunde jag skåda de dånande vattenmassorna på nära håll. Ett par hundra meter innan fallet delade sig stigen i två. Först valde jag att ta den övre för att få bästa möjliga sikt, men med facit i hand var den nedre nog så bra. Därifrån fick man en öppnare vy mot själva fallet och de isblock som ännu låg kvar.



Efter att ha fotograferat både mig själv och Silverfallet i varierande kombinationer var det dags att ta sig tillbaks till fjällstationen. Ryggsäcken låg kvar där vi skildes åt, så det var bara att gilla läget och ta sig över stenar, bäckar och forsar så gott det gick. Omkring tre kilometer oländig terräng låg mellan mig och ryggsäcken, och därefter väntade en till omgång av samma distans innan tältet skulle vara i sikte.

Klockan var på god väg mot nio-tiden, så det var bara att knata på i ett så furiöst tempo som möjligt.



Jag ringde Axel för att höra var de hade slagit läger, och det visade sig att de fortsatt till den bortre sidan av fjällstationen. Några extra hundratal meter att pina sig igenom alltså. Strax innan 22.00 nådde jag fram till ryggsäcken och tryckte i mig några hekto müsli (torrt men välbehövligt). Kittelbäcken var i det närmaste omöjligt att ta sig över med livet i behåll, men efter lång genomsökning av passerbara ställen och en chansning som gick hem lyckades jag komma till samma sida som ryggsäcken låg på.

Nu blev det taktik på hög nivå. Vätska var femte minut och en müsli-injektion var tionde var ett vinnande koncept som gjorde att jag kunde vandra/jogga de tre kilometerna på strax under fyrtio minuter. Inte illa pinkat.



Natten blev kanske inte den bästa tänkbara. Tältet var uppslaget i en lätt sluttande terräng, vilket resulterade i att alla hamnade i en hög innan natten var över. Jag hade den tvivelaktiga äran att sova i mitten denna natt, och fick således anstränga mig för att försöka sova samtidigt som Björn knuffade på mig från ena hållet och Axel pressade sig emot mig från det andra.

Konstigt nog överlevde vi natten, och kunde fortsätta tillbaks mot Nikkaluokta. Tempot var högt och humöret måttligt bra på grund av sömnbrist och myggöverskott, men vi knallade på tills vi nådde Ladtjojaure och båttransporten.

Förra resan över vattnet gjorde mig föga imponerad, så jag sprang runt medan Björn och Axel tog med sig all packning på båten. Några insparade hundralappar senare var jag framme vid Ladtjoluspekåtan och Lap Dånalds, där jag i godan ro kunde invänta båtens ankomst (jag sprang inte ifrån båten, den avgick drygt en halvtimme efter att jag gav mig av).



När vi nådde bron några kilometer närmare Nikkaluokta bestämde vi oss för att äta en bit måttligt välsmakande mat bestående av makaroner och köttfärssås. Myggorna var även sugna på att äta, både av vår mat och oss visade det sig. Med några extra myggor smakade maten om möjligt än värre, så vi slevade i oss allt så fort vi kunde och satte sedan av i ilfart mot Nikkaluokta.

Det dröjde inte alltför länge innan vi var framme och kunde beskåda åtminstone 1,8 av de berg vi bestigit.



Nu började både vandringen och krafterna lida mot sina respektive slut, och efter en kort visit i souvenirbutik med mera satte vi oss i bilen och pressade mot Boden i högsta halvt tillåtna fart.



Vår vandring var över, och tur var väl det. Hårt tempo, sparsamt med sömn, krånglande knän med mera kan få även de bästa på fall. Men vi kämpade på, och till slut kunde vi känna oss rejält nöjda med vad vi åstadkommit och upplevt.

Även om fjällen mestadels består av sten och snö finns det något outtalat som gör dem så vackra. Dels är det storslagenheten; känslan när Skárttoaivi tittade fram bland molnen är svårbeskrivlig. Men när det kommer till kritan är det ändå Sydtoppen, vårt egentliga mål och Sveriges högsta punkt som var vandringens höjdpunkt (på flera sätt).

För mig personligen innebar det ett bevis på att man kan bara man vill. Året som föregick resan till Kebnekaise var jag ordentligt sjuk i vad som visade sig vara hypotyreos (nedsatt sköldkörtelfunktion), och många gånger var livsgnistan långt ifrån den flammande eld den en gång varit. Att gå från att vara elitidrottare till att knappt kunna ta sig ur sängen, från att ha varit toppstudent med högsta betyg till att inte kunna koncentrera sig utan att kollapsa bara för att nämna några saker är faktorer som kan knäcka de flesta personer.

När jag tog mig upp på Sydtoppen bevisade jag för mig själv att jag var på väg tillbaks mot fornstora dagar, och den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Never, never, never, never, never give up!