Kebnekaise 2008 (Del 5: Kittelbäcken-Nya Toppstugan)

Nu var vi ordentligt igång. Tvenne mil och mer därtill var avverkade - nu var det dags att bege sig upp mot molnen. Väderleken hade inte ändrats nämnvärt sen gårdagens kvällning; det verkade som att denna dag skulle bli riktigt fin.

Vi lämnade Kittelbäcken med nyvunna krafter. Sveriges högsta topp låg nu inte långt ifrån oss, och snart skulle vi se den för första gången sedan vi lämnat Nikkaluokta. Emellan oss och toppen låg dock ännu ett rejält berg; Vierramvare. Det kändes lite vemodigt att lämna den vackra dalen för att kasta oss ut i den mer ogästvänliga dimman högre upp. Men vi hade ett mål, och det skulle klaras av, kosta vad det kosta vill så länge inte priset blev för högt.

Nu var det ju inte värre än att dimman lättade i takt med att vi stegade på, höjdmeter för höjdmeter. Dock var dessa höjdmeter betydligt kämpigare än jag räknat med. "400 höjdmeter, det är väl ingenting" viskade någon ondsint liten djävul i mitt öra. På vägen upp till Kittelsjön kändes det onekligen som om denna satanistiska varelse hade fel. 

Nog har jag varit med om värre strapatser än så, men det faktum att det var relativt flackt bidrog till att göra höjdmeterna betydligt längre...

När vi väl nådde mer horisontell mark visade det sig att vi skulle över just den Kittelbäck som dånat bredvid vårt tält under natten. Trots att jag varken hade brutna ben eller halv ansats skuttade jag med lätthet över den första delen av bäcken. Björn och Axel ansåg min väg över bäcken vara alltför riskfull, men löste sitt problem genom att kasta sten.

(Idrottslig anmärkning: Uttrycket i kursiverad stil ovan myntades för ett antal år sedan av höjdhopparen Staffan Strand. Det lyder i sin fullhet ungefär "2.25, det är en sån höjd man ska ta med brutet ben och halv ansats.")

Medan övriga två tredjedelar av sällskapet ägnade sig åt att fylla igen bäcken såg jag till att slänga ett antal blickar ned mot Ladtjovagge. Jag måste säga att det var förbannat fina vyer!

Nåväl, vi fortsatte vår stigning uppåt. Vi hade nu nått Kittelsjön, om än i extremt dehydrerat skick, och var alltså uppe på omkring 400 höjdmeter för dagen. Nu blev dock lutningen mer markant, och på sina håll nästan mer än behövligt. Efter att ha tagit lite olika vägval upp mot snölegan, hällt i oss ett par nävar russin och vilat oss i form någon minus var vi åter redo att ta itu med bergsbestigningen. Nu låg det bara lite snö och några hundra meter mellan oss och nästa rastplats; passet mellan Tuolpagorni och Vierramvare.

Förutseende som jag ibland lyckas vara hade jag tagit med mig broddar. En viss fördel borde man väl ha av dem tyckte jag, men ack så fel man kan ha. Till att börja med lyckades jag vända broddarna ut och in, något inte många är skickliga nog att klara av. När jag sedan satte av med andan i halsen och fötterna i snön började jag inse att det trots allt inte var särskilt nödvändigt med broddar detta parti.  

Jag stretade mig längre och längre upp. Ovanför mig såg jag Axel och Björn säkert kämpa sig uppåt, medan jag själv stundtals tog till både händer och fötter för att få fäste. Flera gånger försvann fötterna under mig, och jag var för ett ögonblicks sekund övertygad om att jag skulle störta ned mot de ödesdigra stenblocken nedanför mig. Så blev dock inte falle, och till slut var jag dock uppe och kunde pusta ut för en sekund.

Plötsligt såg jag en panter som kom skuttandes uppför berget! Detta vilddjur rörde sig med en kopiös hastighet - hur skulle vi klara oss? Snart stod det dock klart att det var en hund, och till och med en någorlunda dresserad sådan. Den ej existerande faran var alltså undanröjd för tillfället, så vi slog oss till ro några minuter för att äta lite olika godsaker såsom müsli och russin. Snart bröt vi upp från vilan och gav oss i kast med nästa stigning, denna gång uppför Vierramvare.

I fjärran kunde vi skåda ett antal vandrare på väg uppför Östra leden. Vårt västligare val innebar visserligen några hundra höjdmeter och ett berg extra, men det kunde det vara värt för att slippa klättra med våra måttligt lätta ryggsäckar. Dessutom innebar vårt alternativ att vi kunde bestiga både  och Tuolpagorni utan några större omvägar, och extra toppar säger man såklart inte nej till.

Efter många om, aj och men kunde vi skåda de intressanta stenformationerna uppe på Vierramvare. Och ännu bättre - för första gången sedan vi lämnade Nikkaluokta kunde vi se Kebnekaises sydtopp! På detta avstånd såg toppen inte så vidare värst imponerande ut, någon Axel sammanfattade väl:
"Aha, är det där toppen. Vad liten den är; jag trodde det var ett tält."

Vi enades om att göra en extra sväng bort till Vierramvares egentliga topp några hundra meter längre bort. Björn tog såklart spets och nådde toppen först. Med facit i hand var denna avvikelse från leden väl värt mödan.

Vierramvare var tyvärr inte av enbart positiv bemärkelse. Mitt högra knä avled ett större antal gånger på vägen upp, och trots att vi vandrade längs en led fanns där inga knäleder att köpa.

Min knäskada orsakades redan fem månader tidigare av att jag reste mig upp från en stol. Mer absurt än så lyckas jag nog inte få det. Dock resulterade skadan i en något haltande gång. Rättare sagt kunde jag inte böja knät mer än några grader, och med den branta sluttningen ned mot Kaffedalen framför oss kändes inte läget alltför roingivande. Men det var bara att bita ihop, ge upp och komma igen.

Ner kommer man alltid heter det ju så vackert. Och ner kom jag, med en ordentlig fart. I och med att jag inte kunde använda högerbenet till något annat än stöd försökte jag i början ta all höjd med det vänstra. Efterhand började även det ömma, så jag bestämde mig för att försöka hoppa istället för att gå. Och visst gick det undan. Ingen var i närheten av mitt tempo eller brist på kontroll, och jag var bara hårsmånen i från att stappla in i intet ont anande vandrare.

Till slut brast det. Ett parti lösgrus på ett abrupt sätt stopp för min framfart. En kort stund svävade jag i luften innan jag landade på sidan av handen med blodvite som resultat. Ont gjorde det, men jag bestämde mig för att ta mig ned till plattare och fastare mark innan jag gjorde något åt skadan. Efter att ha plumsat genom lite snö och använt denna för att tvätta bort det värsta kunde jag ägna mig åt omplåstring av såret, innan vi satte igång med matlagningen.

Efter många om och men hittade vi vatten, och kunde således ge oss i kast med matlagningsbestyren. Dagens meny var om jag minns rätt spagetti med någon typ av låghaltig köttfärssås, något som smakade riktigt bra. Dock var det inget som gick upp emot cous-cous-gulaschen.

Vi gottade oss i solskenet en stund innan vi fyllde på vattendepåerna och gav oss iväg uppåt ännu en gång. Dryga 900 meter uppåt och 200 meter nedåt var dagens insats så här långt. Närmare 400 meter ytterligare skulle vi lägga till det uppåtgående kontot innan Nya Toppstugan var nådd.

li

Ungefär en halvtimme hann vi vandra innan min mage började göra ordentligt ont. Snart kunde illamående läggas till symptomen, min vandringstakt sänktes markant och Björn och Axel verkade försvinna i fjärran. Men det var bara att bita ihop. För att tänka på annat än magen såg jag till att misshandla knäna genom att försöka gå som vanligt. Detta verkade snarare förvärra än förbättra magen, men nu kunde det inte var långt kvar. I mitt huvud pågick en batalj mellan uppgivelse och vilja:
"Bara att kämpa på. Snart är vi uppe." "Attans, mera sten! Näe, nu skiter vi i det här" "Inte långt kvar nu, snart ser du till och med Toppstugan." "Vafan vill durå jävla mupp?"

Till slut var vi alla uppe och kunde inkassera en välförtjänt vilostund. Magvärken började ge med sig efter ett tag, och snart började krafterna komma tillbaka. Även om vandringen upp från Kaffedalen bara hade tagit ungefär en och en halv timme tärde det något otroligt på energidepåerna, och när vi ännu en gång satte igång med matlagningen var det inte en sekund för sent.





Nu var vi uppe vid Sveriges högst belägna utedass, och kunde med glädje begagna oss av det. Vi hade samtliga satt höjdrekord, och var synnerligen sugna på att förbättra detta. Drygt tvåhundra höjdmeter från toppen. Många frågor skulle besvaras innan dagen var slut. Skulle hinna upp på Sydtoppen innan mörkret föll? Var vädret verkligen så stabilt som det såg ut? Var Sydtoppen fortfarande högre än Nordtoppen?

Dock hade vi en fråga som skulle förbli obesvarad: Vem kan flest decimaler på pi?