Kebnekaise 2008 (Del 2: Aapua-Kiruna)

Vi begav oss med bil mot Kitkiöjoki, och fick under resans gång sällskap av ordentligt med renar. Dessa renar var förvånansvärt återhållsamma i sina attacker mot bilen, så vi klarade oss undan utan några större skador. Måhända var det dock någon sadistisk ren som saboterade oljepumpen (mer om detta senare).

Efter hand passerade vi Pajala och vad vi tror kan ha varit Pajalamasten. En mast var det åtminstone. Eller två. Fast den ena låg några mil därifrån. Den räknar vi inte. Det fanns vid närmare eftertanke ett stort antal master, men nedan visas den högsta vi kunde se. Alltså lite längre ned. Först är det en bild på en älv.

Till slut nådde vi fram till Kitkiöjoki. Rentätheten var överväldigande under hela resan och tempot blev därefter. Väl framme möttes vi av Axels släktingar Johan och Aino (farbror respektive farmor). Vi förtärde middag en andra gång och möttes av uppmaningen "ät mer!" När magen var full var det dags för en gnutta sömn, något som kändes nödvändigt för att klara av den kommande vandringen.

En intressant notering är att huset ligger enbart några decimeter från vägen och således påverkas i sin struktur av trafiken. Dock inte mer än att huset är beboeligt.

Axel lurade efter maten ut mig och Björn i skogen på en rundvandring. Efter några minuters vandring på tallheden kom vi fram till en toalett.

Toaletten konstaterades vara ur funktion, så vi fortsatte turen. Sedermera anlände vi till Parkajoki - några hus ute i skogen. Dessa hus visiterades grundligt, och därefter begav vi oss till det egentliga Parkajoki - en älv till vilken Kitkiöjoki (alltså älven) ansluter.

När vi hade konstaterat att vattnet var vått vände vi om mot Kitkiöjokis idrottsplats - en naturvänlig sådan. Gräset på fotbollsplanen nådde på vissa ställen närmare en halv meter i höjd. Och på tal om höjd fanns det en längdhoppsgrop ute i skogen (med en smal stig som ansatsbana). Det är i sanning mer sport än att begagna sig av allvädersbanor och kolstybb.

När vi intagit mat ännu ett par gånger, guidats runt i omgivningarna av Johan samt beundrat och lekt lite i Kitkiöjoki-masten var det dags att bege oss mot nya äventyr. Kebnekaise kändes riktigt nära - snart skulle vi få detta bekräftat.

Över milslånga vägarbeten färdades vi. Renarna gav oss stundom sällskap för att sedan vika av in i skogen. Lätta regndroppar slog mot vindrutan, och mellan varven tittade solen fram. Vi hade anledning att hoppas på bra fjällbestigningsväder.

Det dröjde inte länge innan vi nådde fram till Suptallen - en tall vid vilken hästskjutsarna stannade till förr i tiden, för att ta en sup och låta hästarna vila. Hästarna kände tack vare gott minne igen denna särpräglade tall, varför den blev ett återkommande stopp på färden.

På vägen till Kiruna hann vi dessutom bevittna svampmoln efter kärnvapenprovningar. Eller så var det ett regnmoln. Antagligen det sistnämnda. Men man vet ju aldrig. Jo.

Snart nådde vi fram till Kiruna och ett för bilen efterlängtat stopp. Den led nämligen av svår bensinbrist, något vi här hittade en bot mot. Dryga sex mil kvar till Nikkaluokta och en enorm längtan efter fjäll. Snart skulle vi få se en syn vi sent skall glömma...

Tills vidare fick vi nöja oss med att beundra Kiruna några minuter. Nu var det inte lång tid kvar innan denna syn kom att bytas ut mot än vackrare vyer. Men än var vi inte framme.