Jojo-leden
Jonas Utterström gjorde en fjällvandring på Jojo-leden eller Tre-passleden som den också kallas. Här följer berättelsen och bilderna.
Av: utter
Jojo-leden är egentligen ingen led i egentlig mening. Stora delar av den saknar rösen och stig. Den startar (eller slutar) i Tarfala där går över ett pass till Koupervagge. Uppe i detta passet finns även minnesskylten över de döda i helikopterkraschen för några år sedan. Nästa pass går över till Kaskasavagge och från Kaskasavagge går man det sista passet mellan Pyramiden och Knivkammen över till Unna Räita stugan.
Söndag 25/8
Vi tog nattåget mot Kiruna vilket innebar att vi måste befinna oss på Vännäs tågstation klockan tre på natten. Som vanligt hade folk brett ut sig på tåget, men vi hade ju våra platser så vi fick lov att köra iväg folk. Tåget var rätt fullt så det var svårt att sova men vi gjorde så gott vi kunde.
Framme i Kiruna väntade vi på att bussen till Nikkaluokta skulle komma. Anette som kommer från Kiruna trakten skulle få tag på sin flisjacka och lite torkat renkött så en av hennes systrar kom förbi på tågstationen. Vi blev även bjudna på lite frukost vilket var mycket uppskattat. Anette var dock lite irriterad över att den torkade renkött biten var så stor. Jag uppskattar att vikten inklusive ben till var nära nog ett kilo.
En stund senare gick bussen till Nikkaluokta. Framme i Nikka hade vi beställt båtskjuts upp i Vistasdalen. De hade varnat oss innan att vattnet var lågt och att vi kanske bara skulle få åka 7 km istället för 12. Nu var det inga problem och vädret var strålande sol. Färden var riktigt njutbar och vi kunde insupa fjällnaturen i Vistasdalen. Framme började vi vår väg längs en vältrampad stig upp genom Vistasdalen. Den är inte alls lika välbefolkad som sträckan Nikka-Kebne så vi träffade bara på fyra personer under dagen.
Vi hade inte speciellt bråttom och till lunch åt vi mackor och ägg som Fredrik hade över i kylskåpet när vi for. Målet för dagen var inte att gå ända till Vistas stugan utan vi tänkte stanna ungefär fyra kilometer innan vid en bro. Det skulle bli en sträcka på 18 kilometer. Men en kombination av första dags syndromet och att vädret blev allt sämre under dagen gjorde att vi gick 16 kilometer. Åskan mullrade på en stund innan vi tyckte att nu måste vi nog stanna. Snabbt slog vi upp tältet, som för övrigt doftade av en blandning av mulskit och såpa från vår förra tur (men det är en annan historia som jag kanske berättar någon gång). Precis när vi slagit upp tältet började åskregnet ösa ner och vi hoppade snabbt in i tältet. Till middag åt vi makaroner, chorizo korv, torkade tomater och ketchup. Ketchupen var en kvarleva från ett besök på Burger King där de tydligen automatiskt ger dig ketchup vare sig du vill det eller inte.
Måndag 26/8
Det höll på och regnade av och till hela natten, men fram mot morgonkvisten så upphörde regnet. Frukosten bestod av müsli, torrmjölk, vatten och grova mjukmackor med salami. Vi började gå rätt tidigt eftersom vi skulle ta oss upp till Nallo idag.
Framme i Vistasstugan träffade vi på stugvärden som vi pratade en stund med. Hon hade bara varit där en vecka men hon sa att det hade varit rätt bra väder hela augusti. Vi nämnde att vi tänkte gå upp och gå Jojo-leden varpå hon säger att hon träffat på några som vänt. De hade haft broddar men saknade isyxa och vågade därför inte gå uppför glaciären vid Unna Räita. Vi tyckte det lät lite hemskt, men vi ville inte ge upp våra planer så lätt utan tänkte gå upp och titta efter själva. Jag nämnde att vi kunde gå Unna Reiddavagge om passet kändes för svårt. Hon nämnde stupet i Unna Räita och att det inte skulle vara helt enkelt. Fredrik som har gått där förut tyckte dock att hon var ute och cyklade. Men en sak hon sa sjönk iaf in. Hon nämnde att man kunde gå runt berget Nallo och vandra i en mindre högdal. Det tyckte vi lät intressant.
Vi började gå upp mot Nallo och nu var vädret avsevärt kallare och blåsigare så jag tog på mig vind/regnjackan. Tyvärr var det en hel del moln som hindrade att vyerna blev riktigt vackra. Men vi kunde iaf se Nallo-spiken på avstånd. En bit upp i dalen tog vi lunch med varma koppen, hårdbröd mackor, torkat renkött och kaffe med kaka.
Efter lunchen beslöt vi oss att följa rådet att gå runt Nallo. Tyvärr gjorde vi misstaget att gå upp till höger om jokken som kom ner från Nallo-dalen. En bit upp övergick fjällheden till blockterräng och det blev allt brantare. Sen var vi tvungen att gå på skrå och blocken satt inte fast så man fick gå försiktigt. När vi kommit riktigt högt upp såg vi att på vänstersidan om jokken så gick det en lättvandrad fjällhed ända upp till Nallo javrri.
Uppe vid den första sjön såg vi en del tältplatser, men ingen riktigt bra. Anette som nu var rätt trött i benen av blockterrängen ville att vi snart skulle slå upp tältet. Vi var dock inte riktigt nöjda utan tänkte att nästa sjö är större och har säkert bättre med tältplatser.
Vi fortsatte och jag och Fredrik gick i förväg för att hitta någon bra tältplats. Framme vid sjön såg vi bara blockterräng och vi fruktade att vi måste gå tillbaka. Men vi la av oss packningarna och Fredrik gick åt ena hållet och jag åt andra runt sjön. Jag gick upp på en liten kulle och hittade en tältplats som någon plockat ren från stenar. Dock var det en del stenar kvar som gjorde att platsen inte var helt perfekt. Dessutom var den rätt oskyddad från vind. Jag gick tillbaka och väntade på att Fredrik skulle komma tillbaka. Han hade inte hittat något riktigt bra ställe så vi tog den jag hittat. Fredrik var rätt nöjd med den tältplatsen eftersom han gillar att sova på natursköna platser. Anette och jag var lite skeptiska i.o.m. att vi i princip tältade på det mest blåsiga stället i dalen.
Till middag blev det bacon, rostad lök och potatismos. F.ö. så kommer denna bacon förmodligen benämnas med baconincidenten i framtiden då vi endast hade stängt baconpåsen med en klämma och lite baconköttsaft hade läckt ut i middagspåsen. Lite ofräscht förstås så vi fick torka rent alla påsar, men det ville inte riktigt försvinna utan långt senare var fortfarande baconkladd kvar.
Det visade sig att vi sov alldeles utmärkt på denna plats. Anette tyckte dock inte hon sovit så bra, men jag tror mest att hon funderade över den förrädiska blockterräng vi tidigare idag gick över och det stugvärden sa om passet vid Unna Räita.
Tisdag 27/8
Denna dag skulle bli en topptur till antingen Nallo eller ett 1997 meters berg utan namn. Dock var vädret rätt dåligt så vi låg och slappade i tältet i väntan på bättre väder. Nu kom våra medtagna böcker till nytta. Jag läste Linus Torvalds biografi om Linux, kanske inte riktigt en friluftsbok, men han är en av mina idoler.
När vi ätit lunch kunde vi konstatera att vädret inte skulle bli bättre och för att tjäna in lite tid ifall vi skulle bli tvungna att gå via Unna Reiddavagge till Kaskasavagge beslöt vi att gå upp mot Unna Räita. Idag var vädret som sagt mindre bra och det regnade ibland rätt kraftigt.
Vi gick aldrig ner till Nallostugan utan sneddade direkt mot Unna Reiddavagge. Då blev vi tvungna till att göra två vad, men det är knappt man kan benämna dem med vad, så enkelt var det att ta sig över.
Som sagt, mindre bra väder och blockterräng kan man författa vägen till Unna Räita. Framme i stugan beslöt vi oss att övernatta i vindskyddet. Efter tidigare erfarenheter visste vi att det ofta kan blåsa rätt hårt på detta ställe. Vi fick även chansen att torka kläder som blivit blöta under dagen. F.ö. Så hade de före oss varit lata och det fanns nästan ingen ved. Jag högg upp en del så att det fanns rejält med ved för efterkommande.
Till middag blev det gryta med sojaprotein samt saffransris. Fredrik hade tagit ris från en två år gammal tur och riset ville inte riktigt ta åt sig vattnet så efter 25 minuters kokande (skulle ha varit 11 minuter) så fick det vara färdigt. Vi tog även lite torkade tomater och lite annat blandat torkat. Anette gjorde cheesecake med hjälp av fromage och digestive kex. Nu kunde vi utnyttja att det var så kallt utomhus så cheesecaken blev jättegod.
Onsdag 28/8
Vädret var något bättre dagen efter, men det var kylslaget i luften och när vi gick iväg haglade det. Glaciären hade smällt ner jättemycket och vi såg direkt att det inte skulle gå att gå något på glaciären. På avstånd såg vi en rätt brant väg upp just till höger om glaciären som skulle vara möjlig att gå. Anette var skeptisk men vi hävdade att saker och ting ser mycket brantare ut på avstånd. F.ö. så såg nedgången från Unna Räita till Unna Reiddavagge enkel ut så det alternativet fanns förstås.
När glaciärer smälter bort bildas det en äcklig gegga som man inte vill trampa i. Anette råkade tyvärr få gegga över båda sina kängor och det såg rätt kul ut. Vi kom närmare och närmare branten och blocken vi gick på var rätt stora och lösa. Saken blev inte bättre av att Fredrik skickade iväg ett mindre stenskred när han sparkade bort en lös sten. Till slut kom vi till branten och den såg fortfarande svår ut. Fredrik la av sig ryggsäcken och klättrade upp för att hitta en bra väg. Det gick hyfsat förutom en kort passage där vi i princip var tvungna att klättra. Vi velade ett tag men slutligen beslöt vi oss att göra ett försök. Vid den svåraste passagen tog vi av och langade ryggsäckarna och kunde på så sätt ta oss uppför. Därefter blev det lättare och det krävdes bara handisättning och slutligen vanlig blockvandring.
Uppe på toppen blåste det rejält och snöade. Där fanns ett jättelikt röse som vi satt bakom och fikade. Jag kände en stor lyckokänsla som jag inte ens kände när jag besteg Jebel Toubkal tidigare i år (en annan historia som sagt). Om jag inte minns något annat från denna tur så är det just detta tillfälle jag kommer att minnas.
En stund senare började vi gå neråt mot Kaskasavagge, nu inte alls lika brant. En bit ner kunde vi gå på ett lättvandrat snöfält. När vi kom längst ner i dalen blåste det fortfarande mycket och vindskyddade platser att slå upp tältet fanns det inte gott om. Men vi fick upp tältet i.a.f. ungefär mitt i dalen. Vinden här är nog den starkaste mitt tält upplevt hittills inklusive vinterturer (då man kan bygga snövallar). Men jag tror inte det var stormvindar iaf, kanske 15 m/s-20 m/s.
Till middag åt vi den obligatoriska tortellini målet med mjölkpulver, rostad lök och västerbottenost. En enkel rätt att äta när man är trött och inte har lust att laga mat. Efterrätten blev kaffe och kaka.
Torsdag 29/8
Vinden blåste på ordentligt under natten, men mot morgonen så mojnade vinden och molnen sprack upp. När vi tittade ut så var alla toppar runt omkring snötäckta. Det var inte helt molnfritt men då och då lyckades solen titta fram. Det var mycket vackert och en av de vackraste mornar som jag upplevt.
Idag skulle vi ta två pass så vi började gå vid nio tiden, rätt tidigt för att vara oss. Vi gick kortaste vägen och började gå på skrå mot passet. Det visade sig vara en taktik som kanske inte var den bästa. Hade vi försökt gå in mitt i passet hade det varit lättare att gå och man hade inte tappat höjd som vi fick ibland när ryggar sköt ut från sidan. Men vad gjorde väl det, vädret var rätt bra och vi hade inte bråttom. Det här passet var mycket enklare än det förra trots att blockterrängen gjorde att vi inte kunde gå allt för snabbt.
Uppe på passet kunde vi blicka in i Koupervagge och se olycksberget Kaskasatjåkka. Det är fördelen med att vandra i pass, man får ofta se helt nya vyer. Vi fikade en längre stund uppe på passet innan vi började gå nedåt. Längst ned i Koupervagge finns det en fin fikaplats där vi tog lunch. Tyvärr är det fler som upptäckt det och det var lite skräpigt runt fikaplatsen.
Lunchen var kall och snabb med tonfiskmackor och hallon C-vitamin eftersom vi oroade oss något hur nedstigningen i Tarfala passet skulle vara. Vi ville helst undvika att gå ned i stark vind och regn. Den här gången gick vi på skrå igen och nu förlorade vi inte så mycket tid när vi kunde gå på ett snöfält en längre bit. Solen sken nu och värmde så vi kunde ta av oss vindjackorna. Uppe i passet hade vi funderat på en alternativ plan att tälta bredvid sjön där uppe. Men mörka moln tornade upp sig på avstånd så vi beslöt att fortsätta.
Nu såg vi folk för första gången på flera dar. Det var två stycken Göteborgare som var ute på en dagstur från Tarfala. Snöfältet uppe i passet gick inte att gå på så vi fick gå runt sjön på sidan. Sen var det dags för nedstigningen till Isfallsglaciären, något som Anette oroat sig för hela dagen. Det blev en del klättring ner, men vi klarade oss relativt bra. Men Anette drog en lättnadens suck när vi nådde glaciärens sidomorän. Sen följde vi moränen ned och letade upp första bästa tältplats vid Tarfala sjön.
Till middag åt vi sojaprotein med blå bands köttfärssås och makaroner.
Fredag 30/8
Vi hade gett upp planerna att gå direkt över berget till Nikkaluokta och istället såg vi framåt mot att basta i Kebnekaise och äta en god middag. Så vi gick ner från Tarfala och slog läger i närheten av bron över Tarfala jokken. Nu hade vi gott om tid, så vi gjorde souvas av det kvarvarande renköttet och till det saffransmos och vitlöksfrästa sardeller. Vi lyckades faktiskt göra slut på allt torkat renkött.
På fjällstationen bastade vi och som vanligt var det en salig blandning av nybörjare och gamla fjällrävar. Det var även en del folk som bara tagit en helg ledigt. Rätt stressigt om jag får säga det själv. De som ville bestiga Kebne den dagen hade iaf inte lyckats utan varit tvungna att vända inte allt för långt från toppen. Till middag serverades lax, likadan mat som när jag var här i påskas.
Lördag 31/8
Nu var det bara kvar att gå till Nikkaluokta. Fredrik hade lurat på om han skulle stanna en dag extra och bestiga Kebne ifall det blir bra väder. Kl. 6 ringde väckarklockan och vi tittade ut. Tyvärr var topparna kring Kebne täckta av moln. Kl. 7 gick vi iväg i rask takt mot Nikkaluokta. Vanligtvis brukar vi inte gå så snabbt men på rena transportsträckor brukar vi gå på.
Kl. 12 gick den överfulla bussen tillbaka till Kiruna. Sen avslutade vi med en traditionell hamburgare på Empes innan återfärden mot Umeå påbörjades.
Text: Jonas Utterström
Foto: Fredrik Östman
Läs mer
Forumdiskussioner
- Allmänt om friluftsliv MSB översvämningskarta
- Fjällvandring Gissa position
- Fjällvandring Det gamla Sarek
- Fjällvandring Nödsändare, bra eller dåligt?
- Vandringsleder Bilder från din senaste tur (ej i fjällen)
- Fjällvandring Nammásj norrifrån?
- Allmänt om friluftsliv Knop
- Vandringsleder Gruvbergsleden, Bollnäs kommun
Bra summering, jag har tänkt en hel del på den här turen själv och nu fick jag ju både tältplatser rekade och lite annan matnyttig info.
Kul att se att folk äter ordentligt!
Bengt
Väldans vad ingående beskrivning av maten!
Själv gick jag den i vintras (1 april, -02) med 5 vänner en kall o solig vinterdag. Startade från Nallo och tog oss hela vägen till Tarfala. Vi var de första som gick leden för säsongen berättade stugvärden i Tarfala när vi kom dit. En vacker och spännande tur som jag verkligen rekommenderar. Fördelen med att ta den på vintern är att man får njuta av härliga telissvängar (så gott det går med tung ryggsäck...)!
Bra resebeskrivning och intressant att höra vad ni åt även om det fick lite väl stort utrymme. Jag saknade bildtexter till bilderna men i övrigt en bra berättelse!
Tack för era kommentarer. Jag skrev den här berättelsen för att jag vet att varje år är det någon på Utsidan som frågar om denna tur och om det går att gå när det är nedsmält. Svaret är förstås ja, men ingenting för nybörjare och höjdrädda.
Håller med om att jag tog i lite med maten. Nästa gång blir det mindre, kanske inget alls.
Jag har egentligen inte tagit bilderna, men ni kan få en kommentar ändå:
Bild 1: Första dagen i Vistasdalen, vi har just börjat gå efter båtskjutsen.
Bild 2: Den berömda Nallospiken. Vi gick upp till höger i dalen. Trevligt alternativ till att gå till Nallo-stugan.
Bild 3: Uppe i Nallodalen där vi tältade. Möjligen kan man få in ett stort tunneltält också här, men knappast mer än ett tält.
Bild 4: Vid Unna Räita stugan på morgonen ville solen nästan titta fram. Fina ljuseffekter som försvinner när man krymper bilderna så mycket.
Bild 5: Första passet från Unna Räita, just innan brantaste partiet.
Bild 6: Glaciären vid Tarfalasjön. Mycket sprickor där, men vi gick inte ett steg på den utan på sidomoränen.
Bild 7: Vid bron innan Kebnekaise. Anette står och kollar maten och jag sitter bredvid och gör något annat.
Jag tyckte det var bra med matbeskrivningarna.
Bra komentarer med maten, skulle vara kul att fa beskrivning till bilderna. Ser ut som ni har haft kul pa leden.
En mycket tydlig beskrivning. Jag kommer att läsa den flera gånger. Ett av nästa års projekt är att ta mig från Abiskotrakten - kanske via Mårma - till Kebnekaise och bl a gå denna väg om ork och väder tillåter.