Jag gick en överlevnadskurs och lärde mig leva

 För första gången..

Några timmar in i kursen, står vi alla på uppfarten framför Tjärnbostugan, vi skall presentera oss för varandra. Där inser jag att jag har minst erfarenhet av att vara ute på det här viset. Mitt antal tältnätter uppgår innan kursen till en och en halv natt på ett lerigt och blött festivalfält 1998. Jag har aldrig satt samman ett spritkök. Min erfarenhet av nätter i sovsäck räknas lätt på en halv hand, klassresan i nionde klass. Badat i älv skulle jag inte kunna drömma, annat än mardrömmar, om och liggunderlag har jag nog aldrig sett något tidigare. Att sova på granris och bygga en egen bivack, inte äta och dricka vatten ur en bäck var kanske så långt utanför min komfort zon man kan komma. Jag hade dock en eldkurs, två växtkurser och en dag teori i överlevnad innanför rocken när vi nu stod på backen utanför stugan och presenterade oss kort för varandra.

Någon gång skall vara den första och den här veckan skulle visa sig bjuda på många första gånger.

Jag..

Heter Sanela och har hunnit fylla 32 år. Jag bor tillsammans med min familj i en liten ort nära Göteborg. Jag arbetar som så många andra ”göteborgare” på Volvo och där ägnar jag mig åt ledar- och grupputveckling och diverse andra HR uppgifter. Min fritid ägnar jag mest åt mina två barn snart 2 och 6 år gamla. Lite träning och så är jag, som det kallas, en bokmal.

Jag lärde känna en av sällskapets instruktörer under våren 2011, genom honom väcktes ett intresse för naturen som egentligen alltid funnits men som försvunnit på vägen. Min sambo och jag arbetade under många år för flygbolaget SAS, en förmån för anställda på flygbolag är att vi i mån av plats får resa väldigt billigt. Det enkla men underbara med naturen hemma i Sverige ersattes av öken i USA eller djungel i Malaysia. 

För mig som växte upp med skogen runt hörnet som en självklar lekplats fanns saknaden av den svenska skogen och naturen alltid där. Nu längtade den lilla pojkflickan i mig ut för lek i skogen igen.

Teori..

Då var det dags att råda bot på mina begränsade kunskaper, den något nervösa gröngölingen från uppfarten framför stugan tog plats i ”skolbänken” för att förkovra sig i ämnet ”överlevnad”. Från och med idag skulle mina tältnätter mer än dubblas, helkaklade badrummet med stort badkar ersättas av en kall å och maten, ja den behöver knappast kommenteras vidare.

Först ut var ”eld” med Torbjörn Selin, jag hade själv tidigare gått en kurs för honom i just eld och det blev mycket repetition vilket kändes tryggt och bra inför de kommande dygnen ute. Fokus låg på det moderna eldstålet och hela gruppen kände sig nog bra rustade efter kursen. Torbjörn höll också i utbildningen ”orientering och förflyttning” med hjälp av moderna medel som kompass men också att orientera oss efter naturens tecken.

Lektionen i eld följdes av ”fysiologi”, vi gick tillsammans med Per Leijonhufvud bland annat igenom kroppens reaktioner på de för sammanhanget passande ämnena köld och svält. Att kroppen behövde ställa om sig på svält runt dygnet efter sista matbit var något jag mycket väl skulle få känna på under första dygnet ute. Per lärde oss också ”vattenrening” med hjälp av diverse metoder som nästan kunde göra vin av vatten och vi fick en genomgång av ”nödsignaler”. Med Mikael Åkerman gick vi bland annat igenom ”jakt och fiske”, hur man ”hanterar en kniv” och behåller sina fingertoppar och en ”växtkurs” för att få reda på vilka växter vi kan ha nytta av i skog och mark. Ola Henriksson höll i ämnet ”sjukvård” som passande nog låg efter Mikaels utbildning i kniv och Ola lärde oss också allt man kan tänkas behöva veta om ”hygien och egenvård” ute. Vi fick också lära oss hur man bygger sitt eget litet château (läs bivack) av granris och grenar. Lektionerna löste av varandra, det gick i ett rasande tempo och teori blandades på ett bra sätt med praktisk övning.

En röd tråd genom utbildningen var en liten plåtask som vi tilldelats. I den samlade vi på oss lite smått och gott att ha med ut. Och med gott kan man lätt låta tankarna skena iväg på ätbara saker men i det här fallet var ”gott” till exempel en gul halvslemmig jigg eller en tampong.

Utedygn..

Ja då var det dags, dagen D var kommen. Var jag förberedd på vad som skulle komma? Hade lektioner och övning fastnat? Skulle jag, med manikyrerade naglar, mörkrädd, alltid hungrig, lätt beroende av min iphone och dator.. klara mig ute?! JA jag var redo! Jag längtade ut.

Efter lunch, var det dags. Om det vi fick nu kan kallas lunch då det mest bestod av rester från föregående dagars frukost och fikor. Men vet man att det är det sista man äter på ett par dygn så smakar det ganska så bra även det.

Stämningen i gruppen var spänd men också förväntansfull. Vi packade ihop våra saker som kördes ner till folkhögskolan och kvar hade vi några få pinaler att bära med oss i våra bärmesar som vi tillverkade under teoridagarna.

Vi bar med oss regnkläder, första förband, myggmedel, lite extra kläder så som jacka, mössa och vantar. Vattenflaska och den överlevnadsask vi samlat på oss under dagarna.

Upplägget för vår förflyttning under dagarna ute var att vi delades in i två större grupper om ca femton personer i. Dessa grupper delades sedan in i små grupper om fem. En grupp i taget hade befälet och visade med hjälp av karta och kompass vägen mot utsatta mål av instruktören.

Redan timmar in i första dagen som grupp började en varm, hjärtlig och genuin känsla infinna sig i gruppen. Det här skulle inte bara bli en utbildning i överlevnad, jag skulle få lära mig att leva.

En riktigt lång natt som tillslut övergick i strålande sol..

Första dygnets förflyttning kantades av ösregn och åska och blixtar. För en halvt harig tjej som mig var åskovädret illa nog. Att jag nu skulle sova ute i skogen i min egen byggda bivack ensam och övergiven helt genomvåt gjorde inte saken roligare. Men att ge upp fanns inte med på kartan så det var bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. Jag hittade en ganska tät gran och byggde mig en enklare bivack med tre väggar av granris och grenar. Samlade ved och letade rätt på stenar till min eldstad.

Mitt enkla lilla hem. Låt inte leendet lura er, det är påklistrat för kameran.

När arbetet var klart la jag mig ner på min ”säng” och i samma takt som mörkret föll, föll också mina tårar. Jag hade förberett mig på hunger, kyla. Jag var beredd på att jag kunde bli mörkrädd, trött och våt. Men att jag skulle sakna mina barn så mycket hade jag inte kunnat tro. Där låg jag i en hög av snor och tårar då instruktörerna kom förbi för att kolla till oss för natten. Efter ett rejält pep talk och ett par väl behövliga kramar vände humöret och instinkten att kämpa tog över. Jag somnade gott med varma stenar runt mig och när jag vaknade på morgonen värmde solens strålar mitt ansikte och jag kände mig lyckligare och mer levande än på länge.

Tillsammans..

Natten hade varit tung för många av oss, vi hade frusit och knappast sovit någon skönhetssömn någon av oss. Men lika glada var vi för det. Vilken morgon, att möta sina vänner nere vid vattnet eller, uppe på kullen där vi likt små ödlor pressade mot de varma stenarna under solens strålar. Alla lika trötta, slitna och helt fantastiskt lyckliga och sugna på att gå vidare. Även då jag själv kände mig glad att ha överlevet natten så måste jag erkänna att jag imponerades av mina kurskamrater. Vilket gäng, vilka kämpar. Inte en trist min så långt ögat kunde nå.

Naturen bjöd på strålande väder och vackra vyer.

Dags för avmarsch, glada och tralliga travade vi iväg till sång. Vi sjöng visor, barnvisor och en och annan absolut barnförbjuden dänga. Där fanns vackra röster och, som min egen, en och annan riktigt risig stämma. Men glatt var det, trots att fötter värkte och magarna kurrade.

Då, någonstans på förmiddagen..ganska exakt tjugofyra timmar efter den där så kallade lunchen började huvudet bulta. Huvudvärken från helvetet (ursäkta ordvalet) smög sig på. Jag har aldrig någonsin upplevt en sådan huvudvärk tidigare. Jag drog mig undan och gick för mig själv, fokuserade på mina kamraters hälar framför mig och i mitt huvud upprepade jag höger, vänster, höger, vänster som ett mantra. Vid ett stopp erbjöd min underbara vän Anna mig en huvudvärkstablett men Torbjörn vår instruktör rådde mig att kämpa och bita ihop då huvudvärken skulle gå över. Jag gjorde som han sa och genomled timme efter timme. Framme vid platsen för vårt läger var vi många som var trötta och slitna. Sångerna hade tystnat och övergått i diverse mummel och försök till att peppa varandra.

Någon av oss kräktes, andra låg utslagna i gräset. Solen hade varit obarmhärtig under dagen så många av led nog av uttorkning också.

Själv stapplade jag fram till lägerplatsen och somnade helt utslagen i en hög medan mina kurskamrater började kämpa med vår bivack som skulle komma att vara vårt hem de kommande två dygnen.

När fem människor blir en grupp, ett team..

Här vid vår hög med ris, pinnar och grenar börjar det minne som jag kommer ta med mig mest från kursen ta form.

Fem individer med olika bakgrund olika personligheter och erfarenheter blir ett. Där och då hände något. Vi blev en grupp, ett team, en för alla alla för en. Vi hjälpte varandra, grät någon så fanns där snart fyra axlar att snora emot. Orkade någon inte bära fanns där snabbt åtta andra armar som hjälpte till. Tillsammans reste vi snabbt början till vår bivack och sakta men säkert, gren för gren, stod så där denna vackra skapelse framför oss.

Vi fem hade faktiskt byggt inte bara ett skydd mot väder och vind utan också ett hem. Här inne skulle vi komma att dela upplevelser, känslor och historier ur våra liv som man sällan eller aldrig får höra från människor man bara känt i ett par dygn.

Det är alltid roligt att uppleva nya saker, ställas inför nya utmaningar och övervinna sina rädslor och ta sig förbi dessa. Men att få göra det tillsammans med andra människor, det gör upplevelsen ännu bättre och större.

Även de tyngsta stunder som när vi skulle ta oss förbi ett megastort plockepinn som detta eller stunder då solen stekte och benen värkte så fann man tryggheten och hjälpen att fortsätta bland sina kamrater. Visst hade vi säkert alla stunder då vi bara ville gå för oss själva en liten stund och få lida lite i fred men snart var det någon där och sa något roligt, sjöng en sång eller bara sa ”bra jobbat” så kändes allt genast betydligt enklare och framförallt roligare. Delad glädje är dubbel glädje och delat lidande är faktiskt nästan hälften så jobbigt.

Vem och varför..

Varför vill du utsätta dig för något sådant? Frågade en av mina vänner mig innan jag åkte. Varför du? Du är väl ingen sådan naturnörd. Jag blev stum, jag brukar sällan ha svårt med svar på tal men nu tog han mig på sängen. Det är en rolig utmaning stammade jag fram utan att egentligen ha tänkt igenom mitt svar.

Jag har tänkt mer på varför någon skulle göra detta och vem som skall göra det efter kursen än innan. Innan jag åkte låg mitt fokus väldigt mycket på de faktiska kunskaperna i ämnet överlevnad. Vilka växter hämmar huvudvärken och stoppar hungern och vilka träslag är mest lämpade för en bågdrill? Hur orienterar jag mig med träden och solen som kompass? Hur bygger jag mig en trygg och säker bivack och hur sänder jag nödsignaler för att tillslut bli hittad? Jag lockades av utmaningen i att vara utan mat, ute i skogen. Jag förstod att det skulle komma att vara tufft även för de av mina kurskamrater som var mycket mer skogsvana än mig. Det skulle bli tufft, långt utanför min trygga zon och det lockade mig.

Vad jag nu i efterhand har förstått är att SÖS grundkurs barmark gav mig de teoretiska och praktiska kunskaperna som är bra att ha med sig och de var absolut till hjälp på utedygnen. Jag är absolut bättre förberedd för en situation i nöd om jag skulle försätta mig en sådan idag än jag var innan kursen. Det var en utmaning, och jag fick brottas med mig själv för att kämpa vidare när det var som tyngst. Jag åkte ifrån Fränsta som en rikare människa. MEN den absolut största lärdomen jag tar med mig är just den fantastiska utveckling vi som grupp gjorde och detta på nolltid.

Kanske påverkas min syn delvis av mitt arbete med att utveckla människor och ledningsgrupper? Men faktum kvarstår, något i den utsatta situationen gör att man som människa öppnar upp sig för ”främlingar”, man delar mer av sig själv med dem än många av dem vi i vardagen kallar vänner. Man kämpar tillsammans och utsattheten stärker både dig själv som individ men kanske ännu mer dig själv som del av en grupp. Jag har hört vänner som gjort lumpen berätta om detta fenomen och jag har läst om det i böcker. Nu fick jag uppleva det och verkligheten överträffar i det här fallet dikten.

Avlsut..

Ja då stod vi där, tröttna, slitna, hungriga och helt överlyckliga. Prövningen var över och nu väntade mat, dusch och en härlig kväll tillsammans.

Man kan kanske tro att maten skulle vara det som lockade mest men för mig var det kaffe och dusch som stod högst upp på önskelistan. Men allt det där kom i skymundan mot känslan av att tillsammans med sina kamrater ha trampat sig igenom de här dagarna ute. Stått ut med ösregn, åska, mygg, kyla och hunger.

Innan mina avslutande ord vill jag passa på att tacka Per Leijonhufvud kursansvarig, Torbjörn Selin, Ola Henriksson och Mikael Åkerman för en väldigt väl genomförd utbildning. Men kanske mest av allt, ett stort tack till mina 27 kursare, ni gjorde det här till en helt otroligt rolig vecka. TACK!

Hem från Fränsta åkte inte den där nervösa gröngölingen från uppfarten utan en glad, stolt och lyckligt lottad, vuxen pojkflicka som hade hittat tillbaka till sin älskade och saknade lekplats.