Inblåst pa Peninsula Valdes

Där Pampas besjungna slätter upphör tar Patagonien vid. Oändligt får en ny innebörd när mil efter mil, timme efter timme av taggbuskbevuxen stäpp rullar förbi, endast avbruten av enstaka estancias och betande Guanacos. Avståndsangivelserna är fyrsiffriga. Denna, en av världens mest glesbefolkade regioner, har fascinerat såväl Butch Cassidy och Sundance Kid som Charles Darwin och David Attenborough. Idag kommer resenärer från hela världen för att uppleva naturens närvaro eller människans frånvaro. Eller båda.

Här, längs Patagoniens atlantkust, i några av världens hårdaste farvatten, kända av seglare som the roaring forties, ligger Peninsula Valdes. Här möts den kalla och näringsrika Falklandsströmmen från Antarktis och den varmare Brasilianska strömmen och skapar ett klimat gynnsamt för de plankton som utgör basen i den maritima näringskedjan. Halvön, vilken är förbunden med fastlandet via en smal landbrygga, är ett maritimt paradis.
Av detta ser jag föga då jag anländer till Puerto Pirámide, halvöns enda samlade bebyggelse. Sjörapporten har utfärdat en varning, gale 8, dvs vindstyrkor på 18-23 meter i sekunden. Himlen ser olycksbådande ut och redan innan jag rest tältet faller de första regndropparna. Under kvällen och natten tilltar vinden till tillräckligt för att bryta tältstänger och skriker i riggen på de segelbåtar som sökt lä för södra Atlantens raseri. Trots att Puerto Pirámide ligger i sjöskugga bakom halvöns södra udde, Punta Delgado, är vågorna som rullar in i Golfo Nuevo närmre tre meter.
Puerto Pirámide förde, fram till för några år sedan, en tynande tillvaro, enkom beroende av sin fiskeindustri. Men sedan devalveringen av peson på allvar sparkat igång ekoturismboomen i Argentina livnär sig byns 300 bofasta invånare huvudsakligen på de hundratals turister som varje dag bussas in från Puerto Madryn på fastlandet. När valskådningsbåtarna ligger kvar på stranden uppdragna på sina trailers, som idag, ligger Porto Pirámides enda gata öde. Byns enda ölhak däremot är fullt av inblåsta fiskare, endast de största trålarna från fastlandet stångar sig ut mot vågor och vind.

“Vill du se Patagonien behöver du bara sitta ner tillräckligt länge så blåser det förbi dig”
Argentinsk talesätt

På kvällen den tredje dagen lättar det något. Vinden är fortfarande frisk men regnet har upphört och en blekröd strimma kan anas vid horisonten. Jag låter den sista ölen förbli odrucken och släcker tältlampan tidigt. Följande morgon hör jag för första gången havet genom vinden.
På halvöns atlantsida är djurlivet som rikast. Sjölejon skyfflar sand på sig själva och varandra medan Sjöelefanter bråkar om stranden. Hannarna väger upp mot fyra ton och kampen om honorna är lika våldsam som blodig. Trots det är det inte deras strand. Attacken kommer från ingenstans. Som ett framrusande lokomotiv plöjer Späckhuggaren upp på stranden, de Magellanpingviner som för en sekund sedan tumlade runt i vattenbrynet har inte en chans.
När uppståndelsen på stranden lagt sig återvänder jag till Puerto Pirámide samtidigt som dagens sista buss lämnar byn. I Golfo Nuevu fyller två Rätvalar lungorna och förbereder sig för ytterligare ett dyk till kontinentalsockelns rand, på närmre 200 meters djup, där tillgången på plankton och krill är som störst. Valarna, som kan bli upp till 20 meter långa och väga 80 ton, är några av jordens största nu levande varelser. Sitt engelska namn Southern Right Whales fick de för att de var de “rätta” valarna att jaga. Långsamma var de ett enkelt byte för valbåtarnas harpuner och till skillnad från andra valar sjönk de inte när de dödats.
Utanför Valdeshalvön har Rätvalarna funnit en av sina sista tillflyktsorter och är en av anledningarna till att området sedan 1999 finns upptaget på FNs världsarvslista och dess bevarande för framtida generationer anses vara av värde för hela mänskligheten.
Man kan inte annat än att hålla med.

Tillbaka till Ensam genom Syd- och Centralamerika 2005-2006