Höstvandring i Sarek

Jag och Johan (läser utsidan, säkert medlem snart) skulle fotografera röda höstfärger. Ja grunden var att jag skulle det och Johan ville fjällvandra. Sure, Sarek och september är mina villkor, och det köpte han.

Vi tog tåget från Stockholm till Murjek, buss via Jokkmokk till Kvikkjokk och sen helikopter till Tarraluoppalstugorna. Vi hade timat det den helg då båttrafik och helikopter slutar gå, så ideen var att sen gå ut via Sourvadammen. Den uppenbara leden däremellan var (enligt oss) att ta oss upp till Álggavágge, vidare till Skarja, Pelaslätten och ut via Guhkesvagge till Sourvadammen. 6 nätter på fjället var det planerat så vi skulle hinna hem till jobben nästa vecka.

Vädret i Stockholm vid avfärd var bra, prognosen talade om skitlördag, sisådärsöndag och sen tre bra dagar. Med kunskap om Sarek så vet man att det är en bra prognos. Vädret i Murjek var bra, Jokkmokk fortfarande bra, Kvikkjokk helt Ok men lite blåst. Sen gick vi in i helikoptern och hade stark motvind upp genom Tarradalen och in i molnen. Landade i Tarraluoppal där vi av stugvärden hörde horror stories om 2.5-3 dm snö i Sarek. Gick en km i dimma/moln och regn, sen slog vi läger. Morgondagen måste ju bli bättre.

Moln i Tarradalen

Ha, det var dimma, molnigt och regn, men vi gav oss iväg upp mot Álggavagge. Det var ju trots allt bara att följa bäcken upp och sen bäcken ner. Att vi inte såg ett smack var ju trist, men man hoppades ju att denna enligt prognosen sisådärdagen skulle gå över i soldagarna sen. Lunch i lä men annars motvind, bitvis regn och framförallt ingen sikt. Såg det vi tror var en jaktfalk på nära håll i dimman, men med den sikt vi inte hade så kan man inte vara säker. Till slut var vi nere vid Álggajávrre och kunde använda båtarna för att ro över. Slog upp tältet på strandängen nedanför kapellet. Under eftermiddagen/kvällen höjdes molnen något så man kunde ana att vi var i en dal.Vi hade tänkt besöka otillgänglighetspolen, men kände oss tillräckligt otillgängliga som det var.

Efter en kall natt var det så dags för vädret upp till bevis. Molnbasen låg på 200-300 meters höjd. Vi bestämde oss för att ta det lugnt och ägnade morgonen och förmiddagen åt kapellet. Vilken pärla det är där det ligger 70 meter över Álggajávrre på en liten gräskulle (hela denna namnbusiness med att sjön heter Álggajávrre numera förvirrar mig, kapellet heter ju Alkavare kapell). Bastant, bestämt, "mig ruckar ingen på"-attityden finns där. Riktigt uppkäftigt mot allt vad naturen kan kasta emot det. Vi öppnade upp fönstren, släppte in lite ljus, fotograferade lite men insöp stämningen på platsen, och se det började spricka upp. Till och med en gammal ateist som jag kan då vackla in sin tro. Efter att ha stängt och bommat igen ordentligt (samt besökt utedasset) var det lunch och sen vidare österut in I Álggavágge. Vi såg även havsörn på håll.

Alkavare kapell

Skadegörelse av det mera meningslösa slaget på Alkavare kapell, man blir så trött.

Nu vet jag inte om herrarna Abrahamssons 40 år gamla uppgifter och Grundstens 20 år gamla stämmer, men jag tycker det var mera vide än vad de skriver (jag har sen hört att Grundsten kommit ut med ytterligare en revidering som jag dock ej sett). Vi stretade iallafall norr om sjön och vidare in i Álggavágge. Solen kom fram, värmde, gladde oss, var allmänt trevlig. Lunch mitt i dalen, såg en jorduggla (tror vi) och sen tältplats på en grusterass ca 2 km innann vattendelaren. Vattendelaren var målet men då vi dagen efter kom dit insåg vi att vår tältplats var ca 4711% bättre.

Ja dagen efter ja, enda morgonen med frost på tältet under veckan, och soligt på morgonen. Nu tog sig det hela ju. Vidare i dalen nu på fina stigar, ner till Guohpervágge, lätt vad över Guopherjåhkå och lunch på strandbrinken. En sak vi nu hade börjat fundera över var alla grodor vi såg. Är det alltid mer grodor på hösten? Efter lunch var det dags att följa stigarna ner till Mikkastugan, tjena, visst. Vilka då? Gick ju bra i början, men sen kom 2 skitjobbiga kilometer. Nån som har en BRA beskrivning av hur man tar sig fram där får gärna skriva ner denna.

Kom dock ner till Mikkastugan, utedass igen sen vidare 2 km mot Bielavalida (Pelaslätten). Fin tältplats igen och solen gick ner bakom bergen. Skillnaden mellan September och Juli är att då solen går ner försvinner ALL värme. Så det blir liksom tidiga kvällar. Har aldrig sovit så mycket på en fjällvandring. Dagen efter var det 2 lätta kilometer till Tjågnårisjågåsj som skulle vadas. Att snöbryggan skulle vara borta var vi helt inne på, men att den tagit jokken med sig och ersatt den med lillasystem Tjågnoristjockolina var en nyhet. Denna jokk som all litteratur skriver om var bara ta plaska rakt över.

Lättgångna stigar till Pelaslätten och utefter Bierikjávrre. En smaragdgrön sjö. Kallad Sareks vackraste sjö (är det Álggajávree som då delar andra och sista platsen av de båda sjöarna:-) ).

Pierikjaure

Nåja idag var den vacker, och det var varmt. dvs BAD innan lunch. träffade även Ingvar mfl och fick påfyllyllning med compeed, tack Ingvar mfl. Lättgånget på stigarna förbi sjön, sen på torra myrar. lite småjobbigt i värmen var det allt, men jag ska inte klaga på solen. Kom till slut ner till bron över Guhkesvákkjåhkå. Tältade 100 meter nedströms på nordöstsidan.

Nu var Sarek bakom oss, Bierikbakte log i solen bakom oss, hela Ähpar solade sig och Sarektjåhkå hade nog fått solsting. Vi fortsatte oförtrutet vidare på en fin stig de första kilometrarna men sen tog myrar och vide över. Tur det var torrt är allt jag kan säga. Vi tältade på 840-metersnivån av Njavvejågåsj (ja vi kom lite högt), men även den var lättvadad den här veckan.

Sista morgonen var det soligt, men dimma i dalen under oss.

Sen var det ner i björskogen med omväxlande myr, stora block och brant, som tur var hittade vi på stigen igen efter ett tag och kunde följa den nästan ända ner till sjön (tappade stigen den sista kilometern av någon anledning). Kaffe nere vid sjön, lunch på busshållplatsen och middag på Saltoloukta. Kan det sluta bättre?

Färgerna då? nja, gult och brunt. De som kommer veckan efter oss får antagligen rött, men vi fick 5 dagar av ihållande sol, det räknas som ett stort plus. Jag och Johan har olika syn på de djur vi såg. Förutom de vi nämnt såg vi en del sork och lämmel. Vi hörde korp och troligen fjällvråk. Men såg inga labbar, inga ljungpipare och ingen vråk. Jag saknade ljungpiparna. var har de tagit vägen?

Nu sitter jag hemma och saknar hela Sarek. Take me back NOW.