Grodor, sillgrisslor och öm handled

Eftersom sill och färskpotatis hör till och vi hört att ett extra ombyte vore bra, såg Sara och jag ut som packåsnor då vi nådde Björkviks brygga på Ingarö, vår utgångspunkt för midsommarhelgens kajaktur. Vi var lättade att se att allt gick ner i kajaken. Och ytterligare glada så vi hörde att tyngd ger ytterligare stadga i kajaken.

Då slutspurter av studier hängt över våra axlar och vår kajakkännedom var lika med noll, hade vi överlämnat uppgiften att hyra kajak till en mer erfaren i sällskapet. Vi två rookietjejer räknade självklart med en ovältbar nybörjarkajak. Men icke. Vi klassades som”elitidrottare”, som tydligen går under en annan genre av nybörjare. Så lagom nervösa frågade vi ut uthyraren om alla de knep man bör känna till vid eskimåvändning och annat plurr. Vår käre uthyrare skrattade nog högt inombords, men utanpå log han snällt.

När kajaken tillslut var i vattnet, och vi i den, kom regnet. Och ni vet, det regnade en hel del på midsommarafton. Efter några paddeltag kom vi fram till att det inte var så vingligt som vi trodde. Kanske berodde det på att vår tvåmanskajak inte var en tävlingsvariant, som vi trott i början. Vi mötte upp de andra. Sex personer med 2 veckor till 15 års erfarenhet i ryggen, det var bara att hänga på. I detta läge började vi sakta få tillbaka vår envisa elitidrottarvilja som legat i någotsånär dvala i 3 år. Oss ska ingen få vänta på. Vi tog oss längs Ingarös kust, genom små kanalpassager och öppnare vidder mot Nämdö. Regnet stod som spö i backen men vi kämpade på. Och det var inte en timme vi pratar om utan 8, inkl. 1h sillunch. Regnet hade dock sina fördelar. Midsommarfirarna till båt höll sig på land, vilket resulterade i mindre trafik när vi tog oss över de större farlederna.

När det var dags att slå läger, var vi rätt blöta och trötta. Ett förslag med varm bastu hos ett par föräldrar ca 2h bort kom upp. Det skulle vara skönt, men så såg vi en liten trevlig ö. Och beslutade oss för originalplanen. Och som att bevisa att vi gjorde rätt val slutade det att regna. Men blöta var vi ändå. Genomblöta. Jag och Sara funderade seriöst om det var hål i vår kajak. Efter en viss frustration, då de stelfrusna fingrarna skulle få upp knutarna som vi så noga knutit på våra dubbla platspåsar, kom tältet tillslut upp. Och vi tillslut ner i torra kläder. Och nära lägerelden slutade vi snart att huttra. Det blev riktigt mysigt. I brist på energi och blommor till midsommarstång fick lägerelden duga när små grodorna skulle hoppas. Härligt, ännu mer värme.

På midsommardagen var det mulet och regn, vi paddlade iväg. Lagom till lunch gjorde solen entré. Vi njöt på en mycket trevlig ö. Vi njöt så mycket så vi blev kvar och badade och lapade sol hela eftermiddagen. För ivrig och otekniskt paddling hade vid det här laget resulterat i att min handled svullnat upp. Så en extra paus var välkommen. Och när förslaget kom att stanna till dagen därpå, var det ingen som tvekade. Vi blev kvar, bytte bara sida av ön för att vara närmare vår vän solen.

Dagen efter midsommardagen hade sjön fått liv. Hela Stockholms befolkning hade beslutat sig att åka i farleden vi skulle över. Men jag och Sara hade blivit kaxigare, så allt kändes ok. En kompiskajak var dock nära att få sig en snyting av en liten racerbåt. När vi närmade oss Björkvik igen värmde solen som bäst, och jag var glad att jag i sista stund bestämt mig för att smörja över min solskyddsfaktor 8 med 20. När vi närmade oss bryggan, hade folk liksom sillgrisslor slagit läger på varenda liten avsats på bergshällarna.

Vi tackade vår trevlige uthyrare och traskade med betydligt lättare ryggsäckar mot staden. Förhoppningsvis blir det mer kajak och riktiga sillgrisslor på Gotland så snart min handled slutat ömma, för det här var riktigt härligt och kul.